En gladväska som verkligen skrämmer iväg höstrusket har tillverkats idag.

Riktigt solig blev den!

Och Lisa kolla hit! Ser du vad fint ditt tyg passade som väska! Tack!

Finns på Verkstan förstås!

Jag har sagt upp alla inredningstidningar UTOM Family Living. Förra månaden funderade jag på att säga upp den också. Men idag kom den och den var värd alla dåliga nummer någonsin!

Har ni aldrig köpt FL förut så gör det nu! De har med Emma Hambergs (chicklit författare, illustratör med mera) hem och det är det härligaste och mest inspirerande hem jag vet. Jag har sett det i Sköna Hem förut och det är bara SÅ coolt och läckert och färgstarkt och levnadsglatt.

Underbart helt enkelt. Precis i min smak. Ger mig pirr ända in i hjärteroten och ut i  tårna. Länge!!! Trippelmultipel pirr helt enkelt. (Usch bara jag inte får några dumma googlare hit nu. Fniss!)

Det får mig att vilja fixa och trixa ännu mer än jag gör hemma. 

Bilden visar Emma Hambergs skrivhörna och är lånad från Family Living nya numret:

Tjoho vad härligt!!!

Ett piano.
Bara ett ynka piano!
Det är allt jag begär.
Sen har jag uppnått alla mina  materiella drömmar.
En sekretär, en kökssoffa, ett slagbord, en glasveranda och ett piano. Det har varit mina morötter I livet.

Sekretären hittade jag hos en antikhandlare i Kiruna för tio år sedan. Den var vitmålad, nätt och lättplacerad och längtan efter en sekretär hade funnits hos mig sen jag var riktigt liten. Nu skulle den bli min. Jag bestämde mig blixtsnabbt och fick hjälp att baxa in den i bakluckan och kom stolt hem med trofén. Den var skapt för vår lägenhet. Jag satt vid min kära sekretär och skrev brev och kände mig som någon romanhjältinna á la Brontë.
Kökssoffan kom några år senare. Den var mörkbrun, enkel i formen och riktigt gammal precis som jag ville ha den.  En hel sommar skrapade jag åtta olika färglager från den och slipade den och målade den prästgårdsvit med linoljefärg.
Nu hade jag fått blodad tand av att jaga objekt. Det var nu slagbordets tur att infångas. Det rätta bordet dök upp på Blocket och med hjälp av en släkting som körde lastbil åt rätt håll kunde jag köpa det gamla slagbordet som fanns i en by i Västerbotten.
Nu har jag en gammal kökssoffa, en liten nätt sekretär, ett antikt slagbord och till och med en solig glasveranda (i stugan) och det enda jag önskar mer är ett piano. Det ska vara svart, och gammalt. Problemet är bara att det inte skulle få plats. Vi rymmer det inte någonstans!

Men det är tur!

För då har jag drömmen kvar.

Mitt svarta piano kan fortsätta hägra och vara en längtan.
Alla de här möblerna representerar en speciell stämning för mig.

Jag blev inte lyckligare i längden för att jag fick slagbord, kökssoffa, sekretär och glasveranda.

I önskningarna låg mer en bild av lyckan, hur härliga samtal jag skulle ha uppflugen i den där kökssoffan. Hur bra jag skulle formulera mig vid den där sekretären, och hur goda middagar jag skulle servera på det där slagbordet.  I glasverandan skulle jag sitta och läsa böcker med en kopp te och bara njuta av fågelsången och friden.

Behöver jag säga att jag sällan sitter uppflugen i den där soffan och har härliga samtal? Eller hur sällan jag hinner sittta ner i verandan med en kopp te?

Däremot sitter jag ju och bloggar vid min sekretär, även om de tär väl mycket oromantisk teknik jämfört med att sitta och skriva en roman för hand.

Och goda middagar blir det på slagbordet. Men festmiddagar med fler än fyra gäster, då räcker inte bordet till.  
Pianot som jag trånar efter, det skulle nog inte alls användas till allsång i familjen som jag kan fantisera om. Nej, det händer nog mest i film.

I Brontefilmer.

Jag har dock kvar mina drömmar.

Om inte om.

Om bara.

Då skulle allt vara sådär som i min dröm.

Tills dess är jag rätt nöjd med verkligheten.