Ingela

8 oktober 2008 08:52

Har du skrivit av min lista? Ja, förutom då detta med läxor och tonåringar. Än har jag ett par år kvar dit.
Inget ont om karlar eller kvinnor men jag tror vi försöker för mycket, vi ska alltid göra bra och vara bra. Karlar bryr sig sällan om vad andra tycker och anser. De gör som de vill i alla fall. Ska nog ta en lektion av gybben i hur man gör...

charlotte

8 oktober 2008 08:54

alla dessa måsten är till för att vara måsten men också för att glömmas i samma stund! Lev väl! Jag känner igen mycket i det du skriver. Råd tänker jag inte ge eftersom du inte bad om det, dessutom herrejesses vem skulle följa mina råd? Jag som.. ja det får vi ta en annan dag i en annan tid när jag kommer på vad som är fel med mina råd.

rosalucia

8 oktober 2008 09:06

Jajamen det är så här det är. Bara att gilla läget!!! LEV istället för att fundera en massa. Jag har släppt det mesta (en lärdom från min utbrändhetstid, som jag ännu efter flera år återhämtar mej ifrån). Löven ligger bra där de ligger!!! Barnen växer & mår bra bara man ÄLSKAR dem!! Det mesta löser sig. man är Good enough!! Tillräckligt bra. Hur skulle världen se ut om alla var perfekta???

Läste ett bra citat i tidningen idag: "Ett tomt huvud är lätt att bära högt"!!

Hm...Ja, så är det nog....

maria / frøken Fryd

8 oktober 2008 09:07

Åhh hvor jeg kender det !
Alt det man må og skal, alt det man alligevel ikke når, for tiden rekker ikke til, og måske prioteres der ikke rigtigt. Men hvad er rigtigt ? Hvem bestemmer at vi skal gør alt det, hele tiden ? Det er kun superwomans der rekker alt, har alt på G, og både undersøger brysterne, øver 10tabellen, og æder en masse broccoli HVER dag. Samt alt det andet også selvfølgelig.
Tro mig jeg kender det, og jeg har endda kun ET eneste barn. Men alligevel rekker tiden ikke altid til her heller. Bunkerne af papirer der skulle være sat i mapper og permer for længst vosker til meterhøje bunker. Vasketøjet hænger i kælderen, tørt. Men er endnu ikke lagt sammen og på plads. Kan ikke vaske mere, der er ikke plads på snoren for alt det tørre. Opvasken truer med at knuse køkkenbænken, støv og skidt morer sig i krogene, håret trænger til en vask, og haven ligner noget der er faldet en bombe i.
Men du ved, det hele er der også om en time, eller to, eller endda i morgen. Det løber ingen vegne.
Nogen gange har jeg klaget mig over manglen på tid til min mor. Hun er fuld af gode råd. Såsom tag et rum ad gangen, vask hver gang der er til en maskine fuld. Min far har også masser af råd - bare tag en halv time i haven her dag når du kommer hjem, så får du has på alt der skal ordnes og stelles der....
Baaaahhhhhh, tror sgu de har glemt hvordan det er !

Nej, lade os tage det med ro, slappe af, ordne tingene efterhånden. Og NYDE det når vi får gjort tingene på vores alles indre lister over "MÅ gøres".

Og du - du gør det smadder godt !

Klem Maria.

m a r i a k o d e n

8 oktober 2008 09:08

Åh...jag bara måste läsa hela din text..men jag hinner inte... ;)
Men man kan konstatera (jo jag skumläste allt) att man har fel kön! Vi kvinnor har så lätt att ha dåligt samvete! Orkar knappt tänka på det så får jag dåligt samvete över allt möjligt......

Nä, nu vet jag en sak jag måste. Åka till jobbet! Det kommer jag inte ifrån!!

Ha det bäst! kram!

helen

8 oktober 2008 09:14

Hahahaha så sant så sant.

Losarinas mor

8 oktober 2008 09:23

Du beskriver et kvindeliv anno 2008 !
Knus

Ann-Helen

8 oktober 2008 09:23

Japp, känner igen mig! Nu har jag inga tonåringar ännu, men 2 små busungar. Och alla jäkla måsten stressar mig något så enormt! Lämningar och hämtningar på dagis, lillkillen måste sova, ad-droppar, middagsplaneringar, städning, tvätt, måste gå ner i vikt...ja, you name it!!
Vi får göra det bästa av det helt enkelt:)

Kikar in här lite då och då, du syr jättefint!

maloppa

8 oktober 2008 09:25

Jajamensan, visst känner jag igen mig. Vi kvinnor måste vara födda med dåligt samvete för inte heller min man verkar ha någon sådan här lista men så tänker han inte speciellt långt framåt heller. Kanske just för att han inte behöver *hrm*.
Har insett att det inte är så stor ide att försöka hinna med allt utan ta det jag får tillfälle till och kommer ihåg. Vi behöver inte vara perfekta föräldrar, det räcker med att vi är tillräckligt bra och det är vi ju!!
Jag försöker tex tänka som så att nu VILL jag ta hand om stryktvätten istället för jag måste, då känns det iallafall som om jag hade ett val *asgarv*. Nu ska jag ställa mig och stryka men det är tvättade tyger som ska tillfredställa mitt ego när jag ska sätta mig och skapa så det känns mycket roligare än att stryka diskhanddukar o skjortor.
Har precis läst klart "Familjens projektledare säger upp sig" och det var hög igenkänningsfaktor däri, samtidigt blir man ju medveten om att ofta är det jag själv som ställer orimligt höga krav på mig själv men inte på andra runt omkring.
Ja du, detta kommer vi nog aldrig ifrån, ta en sak varje dag istället för att se listan i sin helhet, det känns bara som ett extra tungt ok. Och blogga, pauser måste man ju ha vilket fall som helst. Kramar!

Annica

8 oktober 2008 09:31

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag bloggade i går om att tiden inte räcker till och undrade om inte regeringen, som bestämmer så mycket, kan införa 30-timmarsdygn så att man hinner med...;)

Lisan

8 oktober 2008 09:46

Jag känner igen mig! Men jag tycker att du är jätte duktig. Du verkar va världens bästa mamma för dina barn. Du gör ditt bästa å bättre än så kan ju ingen begära. Så länge som barnen växer upp med kärlek och stöd så kommer allt att ordna sig. Allt annat är ju egentligen ovesentligt. Markera en dag varje månad i kalendern då du måste undersöka brösten. Du får inte gå å lägga dig om det inte är gjort!

Love and Peace

Kaspara

8 oktober 2008 09:57

Jeg kjenner med SÅ igjen, og på en måte er det befriende å se at andre har det likedan. Jeg lo høyt over det med dusjen og undresøke brystene. Det har jeg tenkt flere ganger i den siste tid også. Utrolig nok er jeg i permisjon. En skulle tro at jeg hadde all verdens tid, alikevel farer jeg hit og dit og har lange huskelister på ting jeg skal rekke,så jeg ikke skal bli smågal av å ha alt i hodet. Alikevel tør jeg påstå at jeg er en stor livsnyter, kanskje en arv etter pappa som ikke lever lengre. Han satte seg med ryggen til huset som trang maling og så på alt det vakre. Han hørte på fuglekvitter og beundret rosene. Moren min derimot tenkte på hva naboen ville si om det umalte huset...
Noen øyeblikk ser en ting litt klarere. I går i begravelsen til et ungt menneske klarner tankene om hva som er viktig i livet. Det er definitivt ikke rene vinduer(jeg vasker nesten aldri vinduer jeg heller..) Tror vi jenter må bli flinkere til å luke bort masser av "de måstene dine" og nyte livet mer!!!!

A

8 oktober 2008 10:51

Var på en föreläsning för en tid sedan och en av de saker som fastnade var att istället för att tänka "jag måste" så ska man försöka tänka "jag vill".
"Jag vill ringa mamma och pappa."

"Jag vill hjälpa min vän som behöver det."

"Jag vill dammsuga." (nåja, det kanske är att ta i i överkant! :D )

Det kan hjälpa till att minska stressen och få en del av sakerna att kännas mer positiva.

Usch, vad äckligt positiv och klämkäck jag låter då.
Har faktiskt inte provat detta själv, men jag tyckte det lät så bra på föreläsningen och det kan säkert funka (förutom på dammsugning och övrig städning då).

Ulle

8 oktober 2008 10:51

Joru, jag känner igen mig! Det ÄR många måsten, även om man skalar bort oväsentligheter. Min mans motto: "Är det någon som DÖR om det inte är gjort?"
Nä, då kan det vänta eller prioriteras bort. Huvudsaken är att vi är en glad familj som skrattar mycket.

Han har ju ganska rätt och det är nog bra att han har den inställningen annars skulle jag stressa ännu mer. ;)

Ta hand om dig! Kramen!

kardemomme

8 oktober 2008 11:10

Det er klart at man kjenner seg igjen..
Jeg orker ikke engang å skrive opp alt jeg må/bør gjøre..Og jeg er sikker på at du har rett i at det er vi kvinner som stiller disse kravene til oss selv..Samfunnskarusellen går fortere og fortere..Vi flyttet på landet for å sette ned på tempoet, men i stedet ble det enda mer stress fordi vi nå har langt til alt og alle slik at tidstabellen ikke henger i hop! Dette går på bekostning av kreativitet også..Jeg har ofte ikke tid og ork til å dra fram symaskinen og bakebollen annet enn når jeg har fri..Etter en lang arbeidsdag i Oslo er jeg så sliiiten når jeg kommer hjem at det kun er det mest nødvendige som gjøres fordi kveldene er korte..Man tilbringer flere timer på jobben enn man gjør i hjemmet sammen med familien..Utrolig frustrerende! Og jeg blir mer irritert og stresset av ting jeg IKKE får gjort enn ting jeg setter i gang og gjør..Jeg har lest mye om økolandsbyer og vært fascinert av denne livsformen, men jeg ser at det er mye av de samme kravene som forventes innfridd i forhold til andre der også om enn i en noe annen form! Det er et tankekors! Nå må jeg jobbe litt igjen..Har en haug med papir som ligger og venter på meg ;) Ha en fin dag videre! Stor klem fra Kardemomme :)

Gry

8 oktober 2008 12:00

Jag känner inte igen mig. Efter att ha börjat med, haha....nej, baraskojar!!! Tyvärr så sant, så sant det du skriver. Bara ett enda måste du inte hade med.... du måste komma in till mig och hälsa på halsduken ;-)

KRAM

Dockmamman

8 oktober 2008 14:33

Ja du dessa måsten är otroligt för oss kvinnor... u när jag kom hem från sjukhuset, permis en vecka, då såg jag allt som behövdes göra, MEN jag satt mig vid datorn istället *Ler*

Jag brydde mig inte om måsten idag/Ha det gott

Stora E

8 oktober 2008 15:13

Och ändå glömde du ett "måste": knipövningarna... ;) Jädrans kvinnor vad vi håller på!

Pippi

8 oktober 2008 15:39

Well... Am there, doing that, trying not to. Jag ogillar verkligen detta ekorrhjul som ibland spinner igång i 190 knyck och är ursvårt att stoppa. Men det är en tröst att veta att vi är flera i det och att jag inte är unik på något vis i det avseendet. Stod framför spisen igår (har varit hemma ett par dagar) och kände mig plötsligt väldigt desillusionerad. Jag har alltid förespråkat jämställdhet, delat ansvar och jag vet inte allt, men plötsligt kändes allt bara så förljuget. Vaddå jämställdhet, och bort från spisen, liksom (nu hårddrar jag det). Jag trivs väldigt bra med att gå omkring och skrota hemma mellan varven, även fast jag tror att jag skulle bli döööless på att "alltid" vara den som fixar hemmet. Men det kanske inte har så mycket med invanda (ibland förtryckande) könsroller att göra? Det kanske är en fråga om individualitet och olika intressen som inte har något med kön/genus att göra (eller så är min man bara en särling som också bara vill gå hemma och skrota, även fast han å andra sidan inte fixar hemmet utan mest bara _är_)? Hoppas att du får stopp på ekorrhjulet i alla fall! Kram!

Catarina

8 oktober 2008 15:45

Har haft så dåligt samvete för alla måsten att jag kraschade totalt, nu har jag skrivit överst på min kalender "Skam o skuld är som troll, de dör i solsken".

Ikväll kommer en granne över för te o Greys på femman o allt jag berkligen behöver göra är att dammsuga vardagsrummet. Eller bara ha ljus tända så det inte syns :)

Ha det bra, o btw.. jag är en sån som tittar in o läser ibland utan att kommentera, sorry :D

Virrhönan Ulrica

8 oktober 2008 15:47

säger som Timon och Pumba hakuna matata, inga bekymmer och mitt eget tilllägg allt ordnar sig på nått sätt och om inte så ok värden går ändå inte under om jag inte krattar

som kvinna kommer vi alltid ha våra måsten och våran oro de är genetiskt angående tonåringens sömn så dom tar sig den tid dom behöver ändå på de ena eller andra sättet.

jag lever ju just nu i nån slags bubbla där alla måsten minskat eftersom allt liksom är fixat och släkt och vänner bor så långt bort är väll detta med att höra av sig som ligger över en ibland men annars är det hakuna matata. och det är skönt att försöka samla energi till man är tillbaka i karusellen igen
men det är ju också en lyx få får uppleva att ta en time out mitt i livet, för mig har det blivit en tid att förska hinna ikapp eftersom min skada ju lägger fler måsten till min lista och jag försöker även inse att jag måste prioritera och jag kan iten göra allt samtidigt.

men mitt tips är stryck alla saker du känner är onödig själv (som detta med löven) övriga tar du när andan faller på eller låter andra göra men ha aldrig mer än tre måsten på en dag orkar du fler så se de som en bonus.
jag kör alltid med att om någon klagar på att jag har stökit brukar jag snabbt visa dom var städskåpet står och säga jag tar tacksamt emot din hjälp, konstigt nog brukar folk sluta se röran hemma hos mig efter några såna påpekanden.

ett enda måste du ska se till att göra ofta är ta egen tid och njuta av nuet för nu kommer aldrig tillbaka och ingen damråtta springer iväg utan dom ligger där dom ligger och väntar så snällt så för deras skull behöver man inte stressa ;)

Malou

8 oktober 2008 18:45

Det e n d a, det absolut e n d a du faktiskt måste, det är att undersöka brösten. Det ÄR viktigt - det vet jag som inte gjorde det förrän det nästan var försent.

Lucia

8 oktober 2008 19:47

Men herregud! Jag läser på Katerina Janouch blogg att hon föreläser i Luleå imorgon kl 14!!! Var vet jag inte men det kan du väl läsa i någon tidning. Du MÅSTE ta dig dit. Hon är såååååå härlig och vacker! Oj, hör nu hur dumt det här låter. Det var inte meningen att skaffa dig ett till måste men det här är ett roligt måste : )))) Kram!

Louise

8 oktober 2008 21:37

Jag har lärt mig att det inte finns några måsten, tänk i stället "jag bör" så blir det lite lättare, inte så kravfyllt.
Kram

Anitha

9 oktober 2008 01:32

Ja, oj, vad jag känner igen mig! Står mitt uppe i en totalkrasch och försöker så sakteliga gräva mig ur eländet. Till sist blir det bara för mycket...och man har själv bäddat för det. Så kan det gå. Jag hoppas vi vaknar i morgon bitti allihopa, och helt sonika har släppt alla dessa gnagande måsten! :)

Synne

9 oktober 2008 07:54

Om jag känner igen mig? Absolut.
Vi kvinnor har nog en gen som säger att vi MÅSTE för att ingen annan kan. Tror vi!
Men vi har fel. Problemet är nog att vi har svårt att delegera.
Inte lätt det här, du ville inte ha råd så du får inga heller.
Men jag vet hur du har det.
Måste nog göra frukost snart.
Kramen på dig goaste.
Synne.

susanne

9 oktober 2008 08:24

Hej P vad säga PRECIS så är det för mig med.. GUD vad skönt att du skrev det alla förbannade ångest framkallanden måsten som pyser ut vid midnatt ! Suck och allt detta gör att jag glömmer det jag INTE skulle glömma! KRAM i kaoset gratta S på hans dag från oss :) ( det finns tårta på affären)

Hemmamamman

9 oktober 2008 08:39

Läser ofta din blogg, men har aldrig kommenterat förut...älskar det du syr och tycker du verkar vara en helt fantastisk mamma! Själv är jag hemmamamma med 4 barn och känner igen mig otroligt mycket i det du skriver.
Jag har en liten lapp i min plånbok där det står "du räcker och blir över" och den tanken vill jag skicka till dig. Vi räcker och blir över, vi gör så gott vi kan.
kram till dig

kardemomme

9 oktober 2008 09:55

Angående din kommentar hos meg i går så er det fordeler og ulemper med å bo på landet..
Men vi er så glad vi gjorde det valget selv om det er mer tungvint..Det føles godt for kropp og sjel at det er færre mennesker rundt oss, det er færre biler og mindre forurensing. Dessuten er ikke barna så hekta på merkeklær og pynting som de var det i Oslo..En god ting synes jeg!
Så må jeg jo ikke glemme å nevne stillheten! Det er så stille hos oss..
Det eneste vi hører gjennom soveromsvinduene er bekken som risler på nedsiden av huset og lyden av rennende vann er så beroligende..Litt zen altså ;)
Jeg hadde forresten tenkt å spørre deg om drivhuset ditt..Har dere hatt en fin sommer sammen? :) Hva skjer der nå som det er høst?
Jeg lengter i grunnen etter litt bilder derfra ;) Klem fra Kardemomme :)

evelina

9 oktober 2008 10:13

hej !
Har läst din blogg ett tag nu, tittat på dina fina saker. Har börjat blogga ganska nyss och fösöker se vad andra skriver.
Hur som helst,
inlägget igår var vekligen bra, precis så känner jag mig, så underbart att läsa att någon mer känner så och dessutom vågar sätta ord på det!

helga

9 oktober 2008 11:44

Jag jobbar heltid och förstår inte vad du pratar om ;)

Lena Z

9 oktober 2008 12:48

Hej!
Det är vi själva som måste ändra oss. Vi skapar ju dessa måsten själva. Vi måste lära av männen att ta det lite lugnare. Min man har inga måsten det han inte hinner idag hinner han i morgon.
Låt barnen lägga in sina kläder själv i garderoben.
Låt de ha varsin vardagkväll i köket, laga mat, duka och diska.
Det blir alltid lite hjälp för dig och de lär sig att laga mat och att det tar sin tid. Har haft 3 tonårsbarn (1 son och 2 döttrar) själv och det funkade. Alla 3 gillar dessutom att laga mat nu som vuxna.
Jag tror också att det är viktigt att de får göra på sitt sätt, vi måste acceptera att det inte bara är vårt sätt som är det riktiga.
Kram
Lena

lotta

9 oktober 2008 13:17

OM jag känner igen mig. Känns som jag kunde skrivit det själv..Skönt ändå att se att det finns fler som känner likadant(ett halt drös ju;))
Man undrar ju ibland..
Tack för att tänkvärt inlägg!!

Malin

9 oktober 2008 15:50

Klart man känner igen sig! Och under tiden jag läste inlägget tänkte jag på det som stog i sista meningen!

Pia Plupp

9 oktober 2008 18:09

Mycket kloka kommentarer har du fått på ditt tänkvärda inlägg. Och ensam är du ju inte i denna känsla att inte räcka till!

Att allt snurrar alldeles för fort känner jag igen SÅ väl. Jag/vi hamnar där ideligen, men försöker hela tiden förändra så att det ska bli lite mer lugn i tillvaron. Mitt senaste drag är att jobba kortare dagar - så skönt. Man måste hitta sitt sätt att få till det så det känns bra. För det verkar ju så dumt att rusa igenom livet med en känsla av att inte hinna.

Vi tjejer har nog lite för lätt att ställa aldeles för höga krav PÅ OSS SJÄLVA. Jag brukar försöka tänka att det räcker att vara "good enough", det är ju alldeles tillräckligt i de flesta sammanhang.

Och sedan tänker jag, att det lilla jag träffat dina barn, så upplever jag dem som väldigt fina och mysiga. Så erat sätt att vara föräldrar verkar ju fungera perfekt;-) FAST inte alla råd o rekommendationer ang barnen slaviskt följs...

molles matte

9 oktober 2008 19:45

oj stackars dej,, vad mycket ni mattar "måste " göra mycket !!
Men nu har jag bestämt mig för att hjälpa min matte lite så gott jag kan...

Väldigt intressant inlägg..
kramen

Ellinor

9 oktober 2008 20:46

Vill bara ställa mig i raden av igenkännande. Att vara hemma är ju också stressande, bara saken i sig, då folk klappar en på axeln och säger "du har det bra du som kan vara hemma. Vad mycket du måste få gjort" Huuuu....

Inga från Närke utan blogg

10 oktober 2008 17:49

Finns bara ett måste säger min sambo och det är att dö,annars ska man inte använda ordet.