Jag har ALDRIG haft några ålderskriser! Andra har talat om 30-årskriser och 40-årskriser och jag har BARA tyckt att det varit fånigt!  Jag har fyllt både 30 och 40 och aldrig haft den minsta ångest över min ålder. Inte heller har jag känt några fysiska tecken. Jag har tyckt att jag varit som alltid. Till och med känt mig ännu yngre och lyckligare än förut. Tyckt att jag sett snyggare ut än nånsin. Varit NÖJD! Hela tiden! 

Men så har allt kommit som ett dråpslag detta året! Bara poff!

Aldrig har jag känt mig skröpligare, äldre, tröttare och skruttigare än detta år. Aldrig har mina tankar gått i såna jobbiga banor. Aldrig har jag känt ett sånt fysiskt underlag som detta år. Jag är 46 år. Och det har kännts! Helt plötsligt känns det!!! Det är så konstigt! Jag har till exempel  gått och blivit nostalgisk!  Sentimental. Jag har längtat tillbaka till olika tidsepoker i mitt liv. Jag minns tillbaka, som den värsta pensionären.

Jag har börjat se fysiska tecken på att jag inte längre är purung. Mitt ansikte trillar neråt. Min mage putar framåt. Min hjärna blickar bakåt. Jag har blivit "gammal" i ett svep!!!! 

Det är inte alls kul. (Även om jag förstår att flera av er sitter och fnissar förtjust just nu.)

Min hud har helt plötsligt börjat visa att den behöver fukt. Jag måste TILLSÄTTA fukt för att  den ska vara nöjd. 

Min kropp kräver en MASSA motion för att jag inte ska gå upp i vikt.

När jag tar av mig mina snäva gummistövlar får jag plötsligt kramp i vaden. Som en annan gammal tant!

Jag har fått börja korta upp bh-banden flera steg för att bysten ska se snygg och piffig ut, bara för några år sen kunde jag lätt vara bh-lös! Mina jeans är inte längre snäva över baken men däremot över magen. Allt har liksom omärkligt förflyttat sig från rumpan till buken. 

Det är så många tecken som helt plötsligt visar sig samtidigt som BANKAR in i min skalle att jag inte längre är purung.

Och sakta men säkert börjar jag ta in.

Jag fattar.

Jag stannar upp och inser.

Det är över halvtid nu!

(Och det kan skrämma skiten ur mig ibland!!!)

Jag tror jag gått och fått åldersnoja!!!! 

Ändå är jag rätt cool.

Jag är så lycklig att jag får vara med!

Jag är här och jag ska göra det bästa av det!

Men jag måste nog ta in att jag inte är odödlig.

Annars kommer det som en väldans smäll senare.

Det är ju lika bra att inse fakta.

Jag är 46 år.

Det är iallafall 46 år.

Det finns ingen stereotyp mall för hur man "ska" vara då. Man får vara precis hur man vill. Att inse DET är en enorm befrielse.

Att vara 46 år och må bra, är ett enormt lyckotillstånd!

Jag kan med ålderns rätt vara den jag är. Jag törs våga vara den jag är. Jag törs visa mina brister och jag törs stå för mina åsikter. Jag har kommit närmare kärnan inne i mig. Jag har äntligen hittat mig själv. Och jag törs lita på att det är jag som jag funnit.

Det är en enorm befrielse.

Sen må kroppen sakta men säkert tackla av och det är visserligen en aning skrämmande, men inte så att man ska behöva drabbas av panik.

Den håller nog ett tag till!

Det krävs mer omvårdnad, mer träning, mer nyttig mat, mer kärlek, och då får man väl se till att fixa det.

Livet är en enorm gåva och jag ska vara glad för varje år jag får.

Tant Grön! Spana in syrran till din! Äntligen har de återförenats!!!

Snyft! Sån lycka!

Den här kylan vi haft gör ju att trädgården står stilla. Det händer inte mycket. Knoppar är just bara knoppar hur länge som helst. Jag går och tittar till mina knoppar och försöker locka dem att slå ut, men de är smartare än så. De vet att det straffar sig. Nä, de väntar på värmen. Idag kanske det händer lite då vi har otroliga 17 grader!

I min stenrabatt som jag anlade i fjol och planterade lupiner och stormhattar och lammöron, där ser det bara grönt ut och allt ser jättelångt bort ut. Rabatten ligger i väldigt blåsigt läge så det är nog flera växtzoner under det normala...Ett lammöra har överlevt och är ynka fem centimeter högt...

Lupinerna är några dm och knopparna är som små miniatyrer. Hos grannar som har skyddade trädgårdar är lupinerna i blom sen länge och meterhöga.

Det enda som blommat och växt (för) frodigt är förgätmigejen som pappa varnade mig för eftersom den vill ta över. Och han hade ju rätt, men jag vill så gärna göra mina egna misstag.

I min trädgård blommar ogräsen hela tiden frodigt. Så jag har låtit de stanna i rabatten. Tycker egentligen inte om att vissa bestämt vad som är ogräs och inte. Så smörblommor, rödblära och rallarrosor välkomnar jag i mina rabatter!

Nånstans här och var blommar det lite ynkligt sådär.

Den här söta jordgubbsliknande växten älskar jag.

Överallt i år har gula små vallmos blommat.

Det ger ju i allafall färg till allt det gröna, även om gult inte hör till mina favoriter.

Helst skulle jag vilja att alla rabatter gick i blått, lila, rosa, rött, orange och vitt...

Det vita och det blå har jag planterat. Det gula fanns redan och de liljorna är sååå ståtliga och finns lite överallt. (Jag har för mig att de kallades afrikansk lilja?)

Den blå blomman anser många vara ett ogräs, "byaskvaller" dock ej jag. Jag älskar dess frodighet!!! Fast jag förstår att den kanske tar över! Men i min trädgård får man vara glad för det som vill växa. Det gäller att ta vara på det!

De här älskar jag i all sin enkelhet. De är fantastiska att ha i buketter. Står hur länge som helst!

Krassen, ringblommorna, luktärtorna, fingerbrgsblommorna och alla slingerväxter jag har är långt bort. Inte en knopp, bara grönt och tanigt. Dumma kyla!!!

I morse deklarerade jag:

-Idag är det städdag!!!

Två av mina barn tog det på allvar och vi kämpade tappert med ett hus som var MEEEER än stökigt. Vi hann städa och plocka i hall, kök, bad och 12-åringens rum. De fyra utrymmena är TOKstädade. Badrummet riktigt glänser och det känns så skönt att veta att det rent ända ner i avloppet! Tro mig, såna städningar blir det inte ofta tyvärr. Ärligt talat var det första gången sen vi flyttade in och gudarna ska veta att det behövdes. Fy faderullan så äckligt det hinner bli under en tättslutande duschkabin på ett år. Hur många gånger hinner man skura därunder? Ja, en del hinner kanske, men jag har faktiskt annat för mig...!

NU är det tokrent!

Det är dessutom DÖDSTRAFF på att pinka utanför toan! Jag lovar!

Äldste sonen städade sitt rum lite lagom slött så där. Varken ork eller motivation fanns. Men han gjorde annat! Han arbetade med projekt gräva ner plattor i gräset. Kolla bara!

Snett och härligt precis som jag vill ha dem! Han gör så att det blir en hel del efterarbete, men så fort som han fått ner plattorna så ska jag inte klaga!

Men var är han?

Jamen se! Där är han! Men vad gör han?

Han verkar sitta upptagen med något annat än att gräva plattor!

Aha! Han hjälper Pommac med sitt tuggben! Den hunden har bästa tänkbara service. Barnen bär vatten till honom dit han ligger, de matar honom med torrfodret ett och ett när han matvägrar (för att han inte tycker att det är lika gott som vår mat), de hjälper honom att äta sitt tuggben genom att lossa bitar åt honom.

Han har det ganska bra tror jag! 

Jag är väldigt ombytlig och gillar ju därför att möblera om till exempel. Andra sätt som min ombytlighet yttrar sig på är att jag tycker väldigt mycket om att vakna till en ny dag på nya ställen. Att vara på resande fot tilltalar mig alltså väldigt. Men om vi inte rest på ett tag så brukar min rastlöshet yttra sig på förljande sätt: jag sover i olika sängar.

I vårt hem har vi 10 olika sängplatser att välja på. Tills nyligt hade vi elva men nu bara 10. Vi är sex i familjen. Ofta, nästan var natt under sommarlovet har vi nattgäster. Kompisar som sover över. Det är aldrig något problem. Det är bara trevligt. Men minst tre sängar är alltså lediga. Så jag sover runt lite. Inatt ska jag och dottern med kompis sova i vardagsrummet på soffan som är bäddbar. Igår natt sov jag i 12-åringens rum. (Han sov borta.) Jag tycker om känslan av att vakna och inte riktigt ha koll på i vilket rum jag är. 

Oftast sover jag i min egen säng, men då och då behöver jag denna omväxling. 

Jag vet. Jag är lite konstig... 

Jag och pallar. Jag har en fabless för pallar. Det är möbler som går att ha till så mycket; sitta på, ha som nattduksbord, som tekoppsbord, som piedestal, som ståpåförattnåupp stol och så vidare. Det finns massor av användningsområden. Ser jag en pall på loppis har jag svårt att låta bli att köpa den. Pallar ratas av andra också och säljs därför ofta vädligt billigt. Så jag har en del pallar hemma. Senaste pallfyndet kom jag hem med i fredags. Ett besök på Myrorna resulterade i den lilla fulingen. 25 kronor kostade hon.

Men jag såg att det bodde en skönhet bakom det alldagliga skalet.

Med lite rosa färg och ett gammalt påslakan och gammal bollfrans blev hon så här söt. 

Riktigt gullig va? 

Min 12-årige son har velat klippa sig länge. Han har alltid smålångt hår men har kännt sig irriterad på det när han skejtat. Så han har velat klippa sig kortare. Jag har dragit på det eftersom jag älskar hans hår.

Men nu är det väck.

Snyft!

Men han blev fin! Och han tycker det är så skönt! Det blev en lagom taggig men kort frisyr.

Nu är blomskyddet klart. Skyddet mot hårda tunga stora basketbollar. Pionerna och de andra blommorna kommer nu att leva ett något lugnare liv. Inte helt ofarligt, det går inte i en aktiv fyrabarnsfamilj, men det största hotet är borta. Jag tycker att det blev snyggt!

Kolla in persiljemannens blomskyddande ställning!

Riktigt snyggt va?

Jag är iallafall jättenöjd!

Framförallt funkar det! hönsnätet som är spänt både på väggen och taket gör att bollarna flyger över. Förut fanns bara väggen och det innebar att bollarna flög rakt på rabatten så fort de studsade utanför. Det är alltså den vänstra delen som är ny.

Plattorna som står längs med kanten av verandan ska ner i gräsmattan. Jag får ner typ en om dagen, så det går inte så fort...

Ett tillfälligt staket har också satts upp mot närmsta grannen och bilvägen. Pommac älskar nämligen att ligga och spana ut mot vägen. Ser han en hund komma förbi så tar det inte många sekunder så är han där. Häromdagen såg jag en bil som krypkörde förbi oss och jag hann tänka undrar om det är mig de tittar på? Plötsligt kommer Pommac galopperande från vägen mot mig. Han hade smitit ut på stora vägen där bilarna ibland kör 70 förbi oss. Jag skek och skällde ordentligt på honom för att han verkligen aldrig skulle våga göra om det, men vetskapen att han kan göra det kändes inget kul så vi satte detta hönsnätsklädda staket.

Men det går att gå runt huset så är han fri. Få se hur länge det tar innan han kommer på det!

Här dansar han nyklippt på två ben.

(Notera dotterns klädsel; den behövs!) 

Vi har tatruerat oss.

Japp.

TatRuerat och inget annat.

Klart man ska tatRuera sig!

Här är dotterns:

Ack, den som vore så smal igen...(det var få se nu....(huvudräkning pågår...) 38 år sen. Typ. Jag fick till och med matlustsmedicin. Och gräddfil istället för vanlig fil, allt för att bygga på lite fett på min magra kropp.

Men så vid 13 bast, så sa det bara poff och sen dess har jag inte haft några som helst problem med att bygga upp fett. Märkligt det där.

Nå, vilket villospår. MIN tatRuering då. Jo den ser ut så här:

Nänänä, skarpare bild än så här visar jag inte på denna blekfeta, otränade fyrabarnsmamma! Så generös är jag inte!!!

Va?

Var det någon som kallade mig feg????

Bah!

Feg är jag inte.

Jag bjuder till och med på närbild! Hah!

Tycker ni jag ska permanenta den?

Visst är den underbart designad?