Jag har ALDRIG haft några ålderskriser! Andra har talat om 30-årskriser och 40-årskriser och jag har BARA tyckt att det varit fånigt!  Jag har fyllt både 30 och 40 och aldrig haft den minsta ångest över min ålder. Inte heller har jag känt några fysiska tecken. Jag har tyckt att jag varit som alltid. Till och med känt mig ännu yngre och lyckligare än förut. Tyckt att jag sett snyggare ut än nånsin. Varit NÖJD! Hela tiden! 

Men så har allt kommit som ett dråpslag detta året! Bara poff!

Aldrig har jag känt mig skröpligare, äldre, tröttare och skruttigare än detta år. Aldrig har mina tankar gått i såna jobbiga banor. Aldrig har jag känt ett sånt fysiskt underlag som detta år. Jag är 46 år. Och det har kännts! Helt plötsligt känns det!!! Det är så konstigt! Jag har till exempel  gått och blivit nostalgisk!  Sentimental. Jag har längtat tillbaka till olika tidsepoker i mitt liv. Jag minns tillbaka, som den värsta pensionären.

Jag har börjat se fysiska tecken på att jag inte längre är purung. Mitt ansikte trillar neråt. Min mage putar framåt. Min hjärna blickar bakåt. Jag har blivit "gammal" i ett svep!!!! 

Det är inte alls kul. (Även om jag förstår att flera av er sitter och fnissar förtjust just nu.)

Min hud har helt plötsligt börjat visa att den behöver fukt. Jag måste TILLSÄTTA fukt för att  den ska vara nöjd. 

Min kropp kräver en MASSA motion för att jag inte ska gå upp i vikt.

När jag tar av mig mina snäva gummistövlar får jag plötsligt kramp i vaden. Som en annan gammal tant!

Jag har fått börja korta upp bh-banden flera steg för att bysten ska se snygg och piffig ut, bara för några år sen kunde jag lätt vara bh-lös! Mina jeans är inte längre snäva över baken men däremot över magen. Allt har liksom omärkligt förflyttat sig från rumpan till buken. 

Det är så många tecken som helt plötsligt visar sig samtidigt som BANKAR in i min skalle att jag inte längre är purung.

Och sakta men säkert börjar jag ta in.

Jag fattar.

Jag stannar upp och inser.

Det är över halvtid nu!

(Och det kan skrämma skiten ur mig ibland!!!)

Jag tror jag gått och fått åldersnoja!!!! 

Ändå är jag rätt cool.

Jag är så lycklig att jag får vara med!

Jag är här och jag ska göra det bästa av det!

Men jag måste nog ta in att jag inte är odödlig.

Annars kommer det som en väldans smäll senare.

Det är ju lika bra att inse fakta.

Jag är 46 år.

Det är iallafall 46 år.

Det finns ingen stereotyp mall för hur man "ska" vara då. Man får vara precis hur man vill. Att inse DET är en enorm befrielse.

Att vara 46 år och må bra, är ett enormt lyckotillstånd!

Jag kan med ålderns rätt vara den jag är. Jag törs våga vara den jag är. Jag törs visa mina brister och jag törs stå för mina åsikter. Jag har kommit närmare kärnan inne i mig. Jag har äntligen hittat mig själv. Och jag törs lita på att det är jag som jag funnit.

Det är en enorm befrielse.

Sen må kroppen sakta men säkert tackla av och det är visserligen en aning skrämmande, men inte så att man ska behöva drabbas av panik.

Den håller nog ett tag till!

Det krävs mer omvårdnad, mer träning, mer nyttig mat, mer kärlek, och då får man väl se till att fixa det.

Livet är en enorm gåva och jag ska vara glad för varje år jag får.