Vår veranda ser inte ut som någon annans tror jag. Eftersom vi flyttat till ett gammalt hus på landet vars garage är en ombyggd gammal lada finns det ingen asfalt. Endast grusväg, grusplan och gräs. Härligt tycker jag (inget går upp mot knastrande grus) men barnen som tycker om att skejta och spela basket, riktiga streetsporter, saknar asfalt.

Så vi har upplåtit verandan till basket och skejting. Inte en kruka får plats där, ingen blomma vill nog stå där frivilligt. Inte en möbel ryms där.

Däremot har den ett stort basketmål.

På sidan har vi byggt ett högt staket med hönsnät för att skydda rabatten nedanför. Den har de vackraste pioner bland annat. Riktigt stora fantastiska pioner som stått där i många år och buskat till sig. Gissa en som var glad i fjol när jag upptäckte det!

Och när de slog ut var jag nästan i himlen! Kolla bara!

Bilderna är från i fjol, i år har de alldeles nyss tittat upp ur jorden.  De har fått en och annan boll på sig och en viss svart hunds tassar har trampat ner dem. Det har svidit i hjärtat. Nu har jag vidtagit åtgärder.

Man tager vad man haver, av små pinnar och rivna tygband bidde det ett staket. Än så länge håller Pommac sig utanför.

Så vi har även ett staket som ingen annan har, tror jag. Vackert är det ju inte, men det kanske fyller sin funktion.

Kanske blir det pioner i år också!

Eftersom vi inte har någon veranda att sitta och fika och äta på har jag flyttat bord och stolar till ett annat ställe i trädgården. Minst lika fint tycker jag, om inte finare.

Det är bara ett plank som saknas. Med tiden kanske man till och med kunde bygga en slags veranda där...

Så kom den då äntligen, den där goa sköna värmen. Sol har vi haft några dar, men kvällarna har varit kalla. Men nu ikväll är det ljumt och skönt. Det spirar i rabatter och gräset börjar till och med behöva klippas. Poff sa det. Som vanligt här uppe. Vi har inte ett vårtecken om dagen, inga smygande små tecken på att våren nalkas. Nä, vi tar allt på samma gång. Vi överrumplas av sommaren. Och det är lika härligt varje år.

Att behöva göra så här;

det är livskvalitet det!

Och att hänga tvätt och veta att den helt säkert blir torr på några timmar.

Även Pommac har njutit. Vi försökte få honom att ligga på en handduk, men jorden var betydligt svalare antar jag. 

Ja, det är verkligen lätt att leva när vädret är så här.

Luleå och hela kusten lider av extremt lågt vatten.

Så något stugbesök har inte blivit av. Vår ö ligger längs med en annan ö och med en liten pytteö mellan. Landhöjningen har gjort att det (vi) måste muddra en kanal (typ vart tionde år) för att man ska kunna ta sig fram till vår stuga. Och när det då är extremt lågt vatten blir det svårt att åka dit med den större båten som rymmer hela familjen. (Eftersom djupet i kanalen är begränsat och angöringen till bryggan försvåras...)  Så vi har inte varit där ännu...

Skönt, hade liksom ändå inte tid!  

Äntligen öppnar Designtorget en webshop.

Det var på tiden!

Jag har faktiskt handlat där ändå (utan att besöka deras butiker) genom att ringa dem och be dem posta en grej och så har jag betalat in beloppet på deras konto, så det har ju gått, men nu blir det lite lättare. Och inte så pinsamt...

Varför bloggar jag?

Varför bloggar jag om inredning och mina projekt?

Dessa frågor har jag ställt mig sista dagarna.

Jag vet svaret nu.

Jag visar mina inredningsprojekt för att jag har ett behov av det. Mina inredningsprojekt ser jag som en slags konstform. Mitt sätt att utrycka mig. Många av er har så gulligt gett mig ett "epitet"; persiljanskt eller persiljifiera, persiljestil.

Det gläder mig. Inget kan glädja mig mer än att ni kan urskilja en stil hos mig som bara är min egen. Då har jag ju lyckats uttrycka mig på mitt sätt! Min smak och min prägel har kommit fram.

Jag har lyckats förmedla något.

Att inreda och utöva denna konstform utan publik är ju inget kul.

Det finns förstås människor "i verkliga livet"(irl), (om nu bloggarvärlden inte är riktiga livet som en del kanske tycker...?) som ser mina projekt men mitt umgänge irl är ju vänner, grannar och släkt som jag lärt känna på andra sätt än genom vårt gemensamma intresse för heminredning och kreativa projekt över huvudtaget.

De kommer ju inte på vernissage hem till mig. Många av dem ser inte ens det jag gjort för att de inte har intresset. En del kanske har intresset men tycker att min stil är för rörig, vågad, barnslig, tokig, loppig, bohemisk ja whatever. Men ni som besöker min blogg och särskilt ni som stadigt besöker min blogg, ni kommer ju för att ni är intresserade av mina inlägg. Ni gillar mina tankar, mina projekt, min inredning.

Ni SER ju och ni ger mig respons och ni inspireras. Ni bjuder in mig till er och jag får ta del av era projekt och jag ser och jag inspireras. Det är ett givande och tagande som är givande!

Så jag tänker fortsätta blogga.

Jag kommer att fortsätta låta er följa mina idéer och tankar. Alla som vill.

Jag tänker inte låta mig påverkas av de människor som eventuellt tycker att bloggning är något suspekt. Och att inredning är någonting världsligt som bara ytliga människor håller på med.

Jag har själv rannsakat mig och ifrågasatt vad jag håller på med och verkligen analyserat behovet av detta och jag har kommit fram till att jag verkligen tycker om detta och mår bra av det och behöver den publiken som jag inte har så många av i verkliga livet. Det är helt enkelt jätteskoj att ha en publik som tycker om det jag gör.

Jag kanske inte är tillräckligt sedd!

Så nu visar jag mig så här.

Se mig.

Älska mig.

Det är väl egentligen det allt handlar om. Ge mig bekräftelse.

Okej, då är vi väl tillbaka i tankegången där jag började. Det kanske ÄR sorgligt att behöva bekräftelse på detta sätt, men så då är jag väl sorglig då!

Jag bjuder på det.

Jag bjuder också på några bilder som inspirerar mig. Alla lånade från sköna Hem.

Gillar blandningen av rostfritt och romantisk vitrin i vitt. Och DET diskstället skulle jag gärna äga.

Det här sovrummet och den sänggaveln skulle jag inte heller tacka nej till!

Jag tror att det är Karin Mannerstål som ritat den. Hm! Fick en idé! Jag skulle kunna såga nåt liknande till dotterns säng som jag jagar en sängavel till.

Härligt! Där poppade en idé upp!

Såna här familjerum älskar jag. Redo för pyssel och lek men ändå stiligt.

Så då har jag fått in ett inlägg igen! De har suttit långt inne sista dagarna. Lider av pms som många säkert noterat, och det är excactly NOW in this minute det känns som värst. Ge mig någon att strypa tack!!! Ajö!

Idag skulle båten sjösättas. Eller den ska sjösättas, men regnet öser ner så det bli inte lika mysigt som om det hade varit solsken. Första turen ut till ön och stugan ska gärna vara lite magisk med sol och fågelkvitter.

Det är sent i år eftersom vädret varit kallt och oinbjudande. Vi har heller inte haft tiden. Över huvud taget har stugan fått stå tillbaka kraftigt sen vi flyttade in i detta hus. Under kirunaåren bodde vi i många veckor i streck i stugan men i fjol blev det bara dagsutflykter dit. I år känns det som att jag orkar med den lite bättre.

Här sitter dottern (i förrfjol) och ser film i laptopen och som ni ser är det minst lika stökigt i stugan som hemma. Hrm...Det är vårt sätt att vara; att stöka till det.

Jag känner starkt att stugan borde rensas kraftigt så att det blev en lugn och fridfylld oas. Ett ställe med endast det nödvändigaste.Där man inte KAN stöka så lätt. Vi köpte den med inventarier för 12 år sen och sen har det fyllts på från en riven stuga och dessutom är det svårare att rensa därute på ön eftersom allt måste släpas i båten till fastlandet. Så det har blivit mycket prylar som vi egentligen inte vill ha därute.

Förrförra sommaren byggde vi ett sommarkök och satte upp pärlspont på väggarna. Längst bort i bild.) Jag började måla väggarna lindblomsgröna och det blir jättefint. Nu väntar väggarna på sitt andra varv. Jag målar med linoljefärg som måste strykas på tunt, runt och som har lång torktid...

Det måste jag ta tag i i sommar. Andra varvet. Det gäller att inte sätta ribban för högt.

Här ser man mina planteringar ett år.