Det är fan i mig inte lätt.

Jag kan bli väldigt trött på mig själv. Trött på den jag är. Samtidigt är jag som jag är och om inte jag älskar mig själv vem ska då göra det?

Så jag försöker älska mig själv.

Lite tyst så där. Lite i smyg.

Jag vill ju inte bli odrägligt självkär.

Jag är nog mera hemligt förälskad i mig själv.

Utåt kan jag hacka på mig och himla med ögonen och tycka att det här fruntimret inte är mycket att ha, men så i smyg, hyser jag ändå en viss beundran och kärlek till hela paketet.

Men nog är jag kritisk och ställer höga krav.

Läxar upp mig själv, nedvärderar mig själv, bannar mig själv.

Ibland möter man människor som verkar helt tillfreds med sig själva och vem de är. Som inte ser några svagheter hos sig själva. Som tycker att de nått alla mål.

Jag kan ibland undra om jag nångonsin kommer dit, och om jag vill komma dit.

Jag tror att det är en personlighetsfråga.

Eller ett sätt att vara som formats av den miljö och den uppfostran jag växt upp i.

Jag kommer nog aldrig att tycka att jag når toppen.

Jag är en strävare.

Ser alltid något i fjärran som jag vill nå. Det behöver inte alls vara materiella saker utan visioner om hur nåt skulle vara "om bara"...

Sån har jag varit i hela mitt liv.

Någonstans här mitt i livet har jag upptäckt att jag kan nå hur många mål som helst bara för att hela tiden upptäcka nya.

Jag har också accepterat den läggningen hos mig.

Jag har lärt mig att lyckan inte bor där borta i fjärran eller runt hörnet, men jag strävar likväl dit. Tillåter mig att sträva vidare.

Förr önskade jag att jag var en annan människotyp som fann ro och lycka där jag var just då. Nu har jag insett att jag är lycklig och har ro trots att jag ständigt strävar vidare.

Och det hör till bilden att snegla på andra, de där som verkar tillfreds med allt, och tro att det är sådär jag vill bli. Fast jag innerst inne vet att så blir jag aldrig. Och innerst inne vill jag inte bli sån heller eftersom jag är just den här strävaren som strävar framåt i en seg motvind. Jag lägger mig aldrig, jag reser mig upp och bara strävar. 

Så är jag och så ska jag antagligen vara.

Så det är ju bara att se det och gilla det.

Att älska mig precis som jag är. Lite irriterat överseende sådär. Men ändå accepterande och lite förälskat. 

Det kunde ha varit bättre, men nu är det inte bättre än så här och det räcker. Jag duger.

Jag älskar mig.

Natten har gått utan något telefonsamtal om hämtning. Trodde inte det heller, hon var så beslutsam. Däremot ringde det klockan halv nio på morgon och då var det hon som efter att ha berättat om sin natt frågade: "Mamma! Kan jag få sova en natt till!"

En epok är över.

Ett berg har bestigits!

Ni ska veta vilket stort steg hon tagit! Det är verkligen en jättegrej. Hon måste ha vuxit en decimeter i natt. 

Idag är en stor dag!

Min dotter ska sova borta för första gången!

Hon är sju år och har över huvud taget svårt att vara borta hemifrån. Hon har en bästis som hon älskar och som hon alltid är med. Men de är alltid här och kompisen har sovit över här säkert 50 gånger medan dottern aldrig sovit och knappt ens spenderat en eftermiddag där. Nu har hon laddat och laddat och samlat kraft och mod och med många procedurer åkt iväg och ska sova där för första gången. Det var stort. Hon packade med sig täcke och kudde och mjukisdjur och tandborste och tandkräm och två ombyten och pyjamas och det var viktigt att vi åkte klockan sju och det var viktigt att jag inte kom in utan sa hejdå vid bilen när jag skjutsat dem dit. (Kompisen har sovit här i natt.)

Hon har ringt två gånger och berättat vad de gör. Men hon längtar inte hem.

På ditvägen (kompisen bor i en by en mil bort) sa hon "Mamma! Jag tvingar mig att sova över! Det är dags nu!"

Jag tror inte att jag får åka och hämta henne. Jag tror att hon fixar det hur bra som helst. Hon har bestämt sig. Jag är så stolt över henne!

Här är en bild från 2005.

Fick ett så gulligt mejl av en väskköpare. "Väskan mår bra och är lika fin än!" Och så fick jag en bild av en söt Ebba som satt med den. Som jag sagt, det känns lite som att jag adopterat bort dem och gärna vill se hur de har det...hihi!

Jag blev inspirerad av Only och Kardemomme och Jenny att fota mina köksskåpar. Det var intressant. Grejen är ju att jag tänker ta bort min övreskåp så småningom. De som är av nyare sort och av spånskiva. De åker ner. De äldre som är mera rejält byggda får vara kvar. Men då får jag luft på ena sidan. Nåt som mitt kök verkligen lider brist på.

Koppar har vi i mängd och ändå är hälften i diskmaskinen vid detta tillfälle. Vi dricker mycket kaffe, te och choklad i detta hus.

Här är det diverse salladsskålar. Det äter vi varje dag i någon form så då är det kul att ta en ny varje gång. Fast vad färglöst det ser ut här. Måste jag ändra på!

Allt i detta skåp används i princip aldrig. Intressant! Eller sugrören används. Det andra tas bara fram vid picknickar-och att jag har en tratt hade jag glömt!

Världens godaste kaffe skymtar här. Lavazza Rossa. Riktigt gott kaffe! Det vill jag aldrig bli utan!

Vardagsporslinet står i en öppen skåp nära matbordet. Jag har känt att det är dags att städa den. Hyllorna ovanför porslinet som används dagligen rörs inte lika ofta.

Så där samlas det damm. Och dammtorka är inget jag brukar ägna mig åt så jag VET att det just nu är ganska dammigt däruppe. Så jag har tänkt att jag ska dammsuga där...snart.

I nischen i väggen har vi en hylla som hyser pennor, sudd, linjaler och plåster och linsgrejor och tavelkritor och mera sugrör.

Och så en skåp till innan jag avslutar denna underliga husvisning.

Detta är en liten skåp som inte rymmer så mycket. Det är min ENDA vitrinskåp så här har jag satt lite snyggare saker. Fast jag gör nog om snart, för de där termosarna längst bak använder jag ofta, medan karafferna nästan aldrig används. Måste hitta annat ställe för dem.

Måste jag sprara allt kan man ju fråga sig...

Det finns många fler skåp. Fy vad man har grejor! Det är verkligen dags att krympa ner kostymen lite och få in mer luft i hela huset. Mindre prylar mera luft, det är lyx.

Temperaturen är fortfarande låg och det stormar, men det är sol! Hurra.

Något som växer trots kylan är de vilda blommorna. Rödbläran finns i mängd. Jag har alltid älskat denna blomma. Lätt att plocka för små barnfingrar. Här har jag gjort en låg bukett av dotterns fång.

Trots att det stormat en hel dag och en hel natt så står mitt vindskydd kvar! Även om tyget är lite uttänjt av vinden, men det har INTE rasat. Jippi!

Det är djurtema på Verkstan nu.

En ödla.

Och två elefanter. Kika in i Verkstan.

Fy sjutton! Har varit ute och grävt ner några fröer och blev så kall om fingrarna att jag kom på mig med att längta efter en het tekopp att värma fingrarna på. Sju ynka grader och regn. Men vi får vara glada att vi inte bor kvar i Kiruna som har snö idag. Det är grymt att det kommer snö när man plockat bort alla vinterkläder och hunnit smaka på sommarvärmen. Att skicka barnen till skolan en sån morgon är ingen hit, det kan jag lova. Jag har varit med om det. En av de sex skolavslutningar vi hann medverka i där gick det att ha shorts och sommarklänning. Och det var ovanligt.

Min dotter är född på midsommaraftonen år 2000 (i Kiruna) och det året såg man inga löv på träden förrän i början av juli. Jag var dock glad då eftersom jag var gravid och njöt av den minst sagt svala sommaren.

Jag har sagt det förr; alla som bor ovan polcirkeln borde få en (två?tre?fyra?) veckas betald utlandssemester. Som en bonus för att man står ut att bo och arbeta där uppe.

Det är ett tufft klimat!

Här är för tillfället inte mycket bättre.

Är beredd att gå in på hemnet.se och spana på hus i Skåne. Eller Blekinge. Hade jag varit singel och barnlös hade jag defnitivt övervägt en flytt till sydligare breddgrader. Att påta i trädgården och hålla på plantera och så hela tiden oroa sig för frost innan midsommar eller att det fryser bort under vintern, det förtar en del av odlarglädjen.

Deppilidepp!

Ifjol blommade det vilt redan den här tiden.

I år är det bara små små små skraja växter som inte orkar växa. (Båda bilderna är alltså från i fjol!)