Jag är en människa med många bottnar. Ena dagen svindlande lycklig, andra dagen djup förtvivlan. Det är SÅ jobbigt att vara sån. Berikande på så sätt att mina UPP blir väldigt höga. De måste det eftersom mina NER blir väldigt djupa.
Men det känns ibland lite onödigt att svänga så här, som en jojo, bara för att jag lider av PMS. Jag vet ju att det är det som spökar. Simpla kroppsliga hormoner. Små kemiska substanser som ställer till det för mig. Försvårar livet som borde vara enkelt. Gör det komplicerat och svårt.
Och när de är borta ur min kropp är det knappt att jag kan komma ihåg hur det kändes. Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde, förutom att jag inte är våldsam eller hotfull. Jag är bara deppig eller toklycklig.
Jag är nu på väg ner i ett svart hål. Jag vet vad som väntar. Jag försöker häva det genom att äta choklad och ta det lugnt. Vara snäll med mig själv, inte utsätta mig för stress, inte komplicera tillvaron. I och med att jag vet vad som väntar kan jag förutse mina reaktioner och undvika tillfällen som försvårar min tillvaro. Det ä ju inte alltid man kan det. Ibland krockar det rejält med stressiga, fullmatade scheman och då är det som allra värst.
Ibland längtar jag till klimakteriet, då allt det här upphör.
Tänk, det finns kvinnor som aldrig lider av detta! Som inte alls får svackor.
Så många timmar och dagar som försvunnit till detta tillstånd.
Att det inte finns ett piller att ta för detta?! Det är ju en åkomma som många många kvinnor lider av och ändå händer det inget. Forskas det över huvud taget i frågan?
Jag kan ibland känna att jag slösar min tid. Men för att inte bli helt galen måste jag ju tro att det är nånting bra. Att jag kanske inte skulle nå de höga topparna om jag inte åkte ner i dalarna.
Men tänk om det är så att de som inte lider av PMS har en hög kvalitativ tid hela tiden. Att de når topparna och bara hamnar i nedförsbackarna ibland. Att de aldrig når de djupa mörka dalarna utan snabbt är på väg upp i solskenet igen.
Man vill ju gärna tro att det ska finnas nån mening med det hela...
Annica
25 juni 2008 07:32
Fy för pms!!! Klart det inte finns någon mening med pms! Fullständigt onödigt! Klart det inte finns några forskare som vill ta sig an detta: jag har hört att de flesta forskare är män... som verkar tycka det är roligare att säga "Har du mens, eller?" till frugan varje gång hon är arg eller deppig, än att forska fram en medicin! De tycker ju t.ex att det är viktigare att forska fram potensmedel för män så att de kan vara "aktiva" tills de är 90 och egentligen inte skulle orka med "sånt där"!!! Men du verkar ha en fantastisk familj som kan backa upp dig under sådan här stunder! Kram, kram!
http://www.annicapannicka.bloggagratis.se
Synne
25 juni 2008 08:14
Jag kom i klimakteriet förra året och har aldrig haft problem med pms. Tack och lov. Men att slita med klimakteriets fasor är heller inte bra. Äter därför hormonpiller.
Inte kul det heller kan jag säga.
Lider med dig vännen.
Kramen Synne.
http://nabolandet.blogspot.com
Plingen
25 juni 2008 08:27
Jag har också kämpat med PMS ett tag och tillslut blev jag så less att jag började forska i om det fanns något "botemedel".
Jag fick veta att PMS beror inte på obalans i hormoner eller signalsubstanser.
Nä, det beror istället på en naturlig känslighet för den ökade mängden gulkroppshormoner som uppkommer i samband med ägglossningen.
Jag äter Female balans som finns att köpa på hälsokosten och för mig så har dom hjälpt att kapa av dom där topparna och dalarna.
Kram Plingen
http://plingen.blogspot.com
kardemomme
25 juni 2008 08:40
Nå setter jeg nesten morgenkaffen i vrangstrupen her...GJETT OM jeg har det på samme måten!!! Det LAR seg simpelthen ikke styre..Eneste måten å komme seg gjennom dagene på er å spise boller, sitte med pleddet rundt seg og gjøre livet så komfortabelt for seg som mulig!!!Jeg har vært sånn i alle år!! Men familien kjenner meg og vet at jeg er som en udetonert bombe i disse dagen..Stakkars mann og barn!!! Etterpå stresser jeg for å kompensere...da baker jeg kanelboller!! Ingen kan være sur på en som baker kanelboller :/
http://husetvedbekken
Ulle
25 juni 2008 08:44
Det finns medicin, man kan tydligen ta en dos antidepressiv i samband med dessa perioderna. Tycker helt klart att du ska konsultera en läkare om du tycker det är övermäktigt.
Jag vet alltför väl hur sådana dalar känns, och det är inget att sträva efter. :p
Hoppas, hoppas du får en fin onsdag! KRAMKRAM!
http://lillaunika.blogg.se
Lotten
25 juni 2008 09:16
Fy vad det verkar jobbigt för dig! Jag har ju oxå PMS men inte alls i jämförelse med din som du beskriver det. Jag läste i en kvällstidning för ett par månader sedan att en del kvinnor med mycket svår PMS tar ett slags lyckopiller just under de dagarna som det är värst - det borde inte funka eftersom lyckopillrerna har en lång tid att nå full dos i kroppen. Men enl de här kvinnorna funkade det utmärkt! De tar när de först börjar känna av symtomen och sedan ett par dagar upp till en vecka. Kolla upp det... det kanske vore nåt för dig;-)
Kram Lotten
http://ornnastet.blogspot.com
Tant Grön
25 juni 2008 09:27
Jag vet inte, men har inte allt någon mening? Eller är det vi människor som desperat söker efter en till allt ont här i världen. Vi behöver kanske det till att "trösta" oss med, för att det inte ska bli allt för outhärdligt?
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Persilja
25 juni 2008 09:45
Annica: Grrr för den kommentaren! "Har du mens eller?"
Fet smäll asså! ;D Men du har nog rätt i att det skulle funnits ett botemedel för länge sen om det varit en manlig åkomma...
Synne: Tänk om jag får en gräslig menopaus också??? Hu!
Hoppas din är lindrig!
Plingen: Jag måste nog testa Female för jag har hört nån fler som tycker det funkat.
Kardemomme: Inte kardemummabullar? ;D Jo, man får allt vara lite snällare efteråt. Hihi. Jag sätter en droppe i almanackan och mina söner har lärt sig att kolla där. Haha. Om inte annat ger man ju sina söner en bra skola inför ev. kommande flickvänners ev. besvär...
Ulle och Lotten: Jo, det där har jag hört, och också det där att det ska vara svårt att pricka in för den långa effektens skull, sen är jag lite "rädd" för antidepressiva mediciner...det känns läskigt. Jag vet att jag är fånig.
Tant Grön: Jag tror att man gärna vill ha en mening. Eller vissa av oss försöker se en mening med allt. Jag är sån. Men å andra sidan är jag inte jag under pms:en så då tvivlar jag om det verkligen är någon mening med det....
susanne
25 juni 2008 09:57
att man mår som man mår och vissa lider mera än andra är ganska enkel "kroppen går in i sorg" sorg för att den inte blev befruktad, att du lider av det så hårt är ett friskhetstecken din kropp talar med dig..
jag har en utmaning till dig på min sida
http://supermamman.bloggagratis.se
agata
25 juni 2008 10:15
Det är sådana här viktiga inlägg på bloggen som gör att du får en utmärkelse hos mig! Och för att du har så fint, färgglatt och personligt hemma!
http://agata99.blogspot.com
Persilja
25 juni 2008 10:59
Sussnane: Njae, jag föredrar nog att tro på att jag är överkänslig mot gulkroppshormoner! ;D Men det är en vacker tanke.
Agata: Tack! Det var ett effektivt pmspiller! Tack!!!!
Stora E
25 juni 2008 12:07
Jag tröstar mig alltid med att utan de djupa dalarna kan man aldrig nå de härliga topparna! Även om det i mitt hus kan vara lite väl lynnigt ibland...
Fina prickar förresten! Jag blir glad av rosa!
Pippi
25 juni 2008 12:24
Jadu. Jag har också klurat på hur det skulle vara om man hade turen att slippa PMS, om det är så att de (lyckostarna?!) har en längre topp och bara halkar utför emellanåt, men jag tror inte det. Du vet: yin och yang, svart och vitt... Tillvaron behöver vara balanserad, därmed inte sagt att du har svår PMS för att du är så lycklig när du väl är det, utan snarare kanske du har förmågan att vara så toklycklig just för att du ska klara av dina PMS-perioder också. Eller nåt. Någon slags mening är det ändå med eländet, även fast vi inte alltid förstår vilken. Det är i alla fall väldigt klokt att ta det vackert som du gör. En vän till mig undviker socker och snabba kolhydrater under den andra halvan av menscykeln (käkar nötter och sånt istället för godis/chips bl.a.) och hon upplever att det hjälper väldigt mycket. Min erfarenhet är för övrigt att antidepressiva läkemedel inte är så fruktat bra som det emellanåt kan påstås. Femal var/är bättre om man vill äta någon typ av preparat. Stor kram!
http://langstrump.wordpress.com
Gry
25 juni 2008 12:45
Jag har inte haft det lika jobbigt med PMS som du har. Men jag har däremot kommit ofrivilligt i klimakteriet, efter sjudom och operationer. Det är inte heller någonting att tråna efter, jag lovar.... Men du kan åtminstone hoppas att du "gjort ditt" och slipper klimakteriebesvären ;-)Det kanske finns någon rättvisa, trots allt!
Må så gott och ät chips, chcoklad och annat gott. Det förtjänar du ;-)
Kramis
http://www.baragry.blogspot.com
Gry
25 juni 2008 12:45
Glömde....Vilken fin bakgrund! Vill ha...men finns inte hos Blogspot (blä...)
//Gry
Maria / Frøken Fryd
25 juni 2008 16:48
Åhh, søde dig.
Jeg ærger mig altid på dine vegne, når du får pms. Det er da pyton er det !
Jeg er en af de heldige der ikke har pms. Førhen da jeg var yngre (husker faktisk ikke om jeg har skrevet det engang før, hvis, så skriver jeg det bare igen nu)men, da jeg var yngre fik jeg det faktisk sådan at på den tid hvor andre har pms, blev jeg veldig modig og mere selvsikker end jeg ellers var i løbet af måneden. Jeg var meget genert da jeg var yngre, så det var særdeles velkomment. Nu mærker jeg intet til det overhovedet.
Men jeg har jo desværre mit eget sorte hul hvor jeg nu hænger på kanten af og er godt på vej til at klatre op ad. Den "oplevelse" med en depression jeg har haft er det værste jeg nogensinde har oplevet. Jeg har aldrig haft det før, og hååååber aldrig jeg skal opleve det igen. Hvis du har det sådan 5 dage i måneden har jeg bare masse gode tanker og varme klemmer at sende til dig, for det er virkelig hårdt og tænderudtrækkende med sådan en omgang.
Men selvom man ikke har pms, går man jo ikke i et evigt opsving af lykke og glæde. jeg tror ALLE har dage eller tider hvor energien daler og man føler sig nedtrykt. Heldigvis bare ikke i samme slemme omfang som du med pms.
Pas nu godt på dig selv, spis chokolade, og slap af så meget du kan.
Stort klem Maria
http://marias-sted.blogspot.com
Gerd
25 juni 2008 17:41
Prova något SSRI-preparat! Jag har slutat ha PMS sen jag började äta Citalopram (p g a andra problem) för några år sen. Värt ett försök!!
/B
25 juni 2008 22:36
Gissa vem som har suttit och hetsätit choklad på hemresan från Sollefteå? Att vi synkat våra cykler vet vi ju sen förut. Hahaha...
/B
http://lyckligagatans.blogg.se
pia
25 juni 2008 23:26
...usch å fy...jag är OTROLIGT på topp jag med, blir sen en riktig surkärring att leva med, kanske inte "deppad" men helt annorlunda, inte alls trevlig å glad, lättstressad och het som attan...nä borde ta tag i det, det borde ju finnas ngt man kan göra åt det?! eller???
HA DET GOTT, hoppas du är på topp snart igen.
MASSA massa KRAMAR
http://baramittlillahem.blogg.se
Persilja
25 juni 2008 23:27
Stora E: Så skönt att höra att det finns fler hus med lynniga invånare! ;D
Pippi: Jamen , det var nog en tolkning jag köper! Och jag tror som du att antidepressiva kanske man ska vara lite försiktig med...särskilt om de inte hjälper så bra. Hellre testar jag det där med mindre kolhudrater. Säkert alltid bra!
Gry: Det är ju inte säkert, men man får väl hoppas! Jag har förstått att de besvären inte är något att önska sig!
Elaina: Ja, det är nog bra. Måste försöka komma ihåg att slinka in på en hälskokost snarast!
Maria: Jo, det har jag minsann hört! Vilken välsignelse att få såna symptom. Du är nog "utvald" på nåt sätt! ;D
Jag har aldrig varit deprimerad på riktigt, utan alltid haft i bakhuvudet att detta ska försvinna om någon dag. Men att känna så här under väldigt lång tid måste vara alldeles förfärligt! Stackars dem som måste lida så! Och inte att se något slut! Nä, jag får vara tacksam att det svänger tillbaka rätt fort.
Gerd: Måste ju googla på SSRI nu! Låter intressant!
B: Stackars Linda eller? ;D
Hoppas det inte lyser igenom på reportaget;
"det här hemmet är verkligen inget märkvärdigt, vi fick åka över 40 mil för ett hem som andas torftighet och tristess" ...mouhahaha!!!
Marisa
26 juni 2008 15:21
Jag förstår att pms är någonting riktigt jobbigt att dras med så stor del av månaden. Jag själv som inte lider av pms undrar hur tankegångarna går? Blir du deppig över avsaknad pengar? Vädret? Eller bara en allmän deppighet som inte går att sätta fingret på?
I mina ögon ser jag det som att du har allt som är värt något. En man! Fyra barn! Ett hus! Du har möjlighet att ägna dig åt det du vill!
Jag jämför med mig själv, som befinner mig i den åldern där det är dags för allt det där. Där alla runtomkring mig gifter sig, får barn, bygger hus... uppfyller alla mina egna högsta drömmar!! Detta sker samtidigt som jag själv går i ett vakuum och väntar på besked om mannen i mitt liv vill ha mig eller inte. Jag är livrädd för att få veta svaret, och mår samtidigt dåligt över att jag sjunker så lågt att bara gå och vänta....
Jag befinner mig, liksom du, i en djup dalgång.
Hoppas inte att du tolkar det jag skriver som att du inte "har rätt" att vara deppig. Jag menar inte att göra pms som nåt trivialt. Jag är bara förundrad över hur olika vi människor är.
Många kramar!
Persilja
26 juni 2008 17:31
Gry: Tackar, ska kika in och se strax.
ÅSa: Ja! Eller mygg eller knott eller kackerlackor!
Marisa: Det är precis det där som jag grubblar över när pmsfilten slängs över mig. Jag har verkligen inget att deppa över och ändå, lik förbannat, så ser jag allt i svart. Det är det som är så jobbigt, att liksom vara medveten om sitt tillstånd men ändå inte vara i stånd att rycka upp sig. Okej, det hjälper att bara ta det som en kvinna och invänta att känsligheten för gulkropparna eller vad nu tillståndet berodde på, går över. Det hjälper ju faktiskt att inte göra en galen. Vetskapen att det får över. Men jag fattar din fråga. Den är helt berättigad och det ÄR en jäkligt konstig företeelse. Jag har fått värre och värre pms ju äldre jag blir. Värre efter barnen. Just nu på topp skulle jag tro. Nån gång dalar det väl hoppas jag. Det är inte synd om mig alls. Men det är skönt att skriva av sig skiten när den lägger sig över en. Jag hoppas att din dalgång är kort och grund och att du snart får komma upp, för oavsett orsaker ska människor inte må så här. Jag vet att mitt går över, jag hoppas att du har tillförsikt att ditt går över också. Snart och fort! Kram!
B: Ja jag ska mejka lemonad. Har massa råvara just nu! ;(
