Direktlänk till inlägg 12 juni 2008

Att älska sig själv.

Av Persilja - 12 juni 2008 09:45

Det är fan i mig inte lätt.

Jag kan bli väldigt trött på mig själv. Trött på den jag är. Samtidigt är jag som jag är och om inte jag älskar mig själv vem ska då göra det?

Så jag försöker älska mig själv.

Lite tyst så där. Lite i smyg.

Jag vill ju inte bli odrägligt självkär.

Jag är nog mera hemligt förälskad i mig själv.

Utåt kan jag hacka på mig och himla med ögonen och tycka att det här fruntimret inte är mycket att ha, men så i smyg, hyser jag ändå en viss beundran och kärlek till hela paketet.

Men nog är jag kritisk och ställer höga krav.

Läxar upp mig själv, nedvärderar mig själv, bannar mig själv.

Ibland möter man människor som verkar helt tillfreds med sig själva och vem de är. Som inte ser några svagheter hos sig själva. Som tycker att de nått alla mål.

Jag kan ibland undra om jag nångonsin kommer dit, och om jag vill komma dit.

Jag tror att det är en personlighetsfråga.

Eller ett sätt att vara som formats av den miljö och den uppfostran jag växt upp i.

Jag kommer nog aldrig att tycka att jag når toppen.

Jag är en strävare.

Ser alltid något i fjärran som jag vill nå. Det behöver inte alls vara materiella saker utan visioner om hur nåt skulle vara "om bara"...

Sån har jag varit i hela mitt liv.

Någonstans här mitt i livet har jag upptäckt att jag kan nå hur många mål som helst bara för att hela tiden upptäcka nya.

Jag har också accepterat den läggningen hos mig.

Jag har lärt mig att lyckan inte bor där borta i fjärran eller runt hörnet, men jag strävar likväl dit. Tillåter mig att sträva vidare.

Förr önskade jag att jag var en annan människotyp som fann ro och lycka där jag var just då. Nu har jag insett att jag är lycklig och har ro trots att jag ständigt strävar vidare.

Och det hör till bilden att snegla på andra, de där som verkar tillfreds med allt, och tro att det är sådär jag vill bli. Fast jag innerst inne vet att så blir jag aldrig. Och innerst inne vill jag inte bli sån heller eftersom jag är just den här strävaren som strävar framåt i en seg motvind. Jag lägger mig aldrig, jag reser mig upp och bara strävar.

Så är jag och så ska jag antagligen vara.

Så det är ju bara att se det och gilla det.

Att älska mig precis som jag är. Lite irriterat överseende sådär. Men ändå accepterande och lite förälskat.

Det kunde ha varit bättre, men nu är det inte bättre än så här och det räcker. Jag duger.

Jag älskar mig.

Djupa tankar.

Dela

Lisa

12 juni 2008 10:30

Vilket himla bra inlägg! Jag försöker också, hela tiden och jag blir bättre och bättre för var år som går!

http://mittlillahus.blogspot.com

Persilja

12 juni 2008 10:39

Lisa: Det är nog det som är att bli vuxen, eller kanske att åldras, att man lär sig acceptera. Särskilt sig själv, utan att bli självgod förhoppningsvis...

Gry

12 juni 2008 10:51

Måste först säga grattis till dottern, vilken enorm skjuts för självförtroendet! Bra betyg att hon ville stanna i natt också ;-)

Mina reflektioner över ditt inlägg om att älska dig själv är att jag tror det är nyttigt med din inställning. Tror du verkligen att de som du sneglar på är så himla vällyckade innerst inne, eller bakom fasaden? Jag tror absolut att det finns dom som är riktigt nöjda i livet, inte som någonting negativt som självgodhet eller så- utan bara en självinsikt och kunskap om livet som gör att man är nöjd?

Själv strävar jag efter just det. Att ha självinsikt och hitta ett lugn i DET. Jag har alltid strävat, och kommer alltid sträva. Men det betyder inte att jag inte är tillfreds. Nu när jag varit med om att ha cancer känner jag att strävandet har fått en mera äkta och ursprunglig form, för min del. Jag är mera nyfiken, sökande, letande i min strävan. Det känns underbart skönt.

Visst är det svårt att älska sig själv. Mycket på grund av hur samhället ser ut, och vilka krav som ställs på en utifrån.

Tufft att du skriver om det!

JAG älskar dig också ;-) PUSS

http://www.baragry.blogspot.com

Persilja

12 juni 2008 12:04

Gry: Precis så är det! Jag känner mig som allra mest tillfreds när jag strävar. När jag blickar bort i fjärran och känner pirret. DÅ! Så jag är också tillfreds-men kan inte nöja mig liksom...Puss!

helen

12 juni 2008 16:33

Man ska nog inte va riktigt nöjd....för då skulle man ju inte ha nåt mål.....och mål måste man nog sätta upp för sig själv hela tiden tror jag.
Vad skulle hända om man en dag bara var helt nöjd och man uppnått alla mål? Skulle man bara sitta på röven hela dagarna?
Det här med att älska sig själv är svårt för vissa.......jag fick ett råd en gång.......När jag tar dottern i knät o talar om hur mycket jag älskar henne o hur fin hon är.....ska jag nån gång tänka att jag tar mig själv i knät och talar om detta för mig själv som liten.......Bra råd men jag lyckas inte tänka på mig själv på det sättet.
Det kommer kanske så småningom.
Jag skulle verkligen vilja älska mig själv och jag tror att om man bara är medveten om att man kan sträva efter det så kommer det vad det lider.
Kram

http://gussilago

Anna

12 juni 2008 18:14

Man har väl rätt att bli trött på dem man älskar då och då? Även på sig själv.

Ta den mest villkorlösa kärlek, till sina barn. De älskar man med en kärlek som är så stark och så svår att beskriva. Och ändå vill man ibland vara ifred, kliva ur mammarollen för att ens barn har gjort en tokig.

Jag känner så här ibland. Är jag den enda mamma som gör det????

På samma sätt vill man kanske vara ifred från sig själv då och då? För att man blir galen genom att vara sig själv. Och ändå älskar man sig själv.

http://www.annastilla.blogspot.com

Persilja

12 juni 2008 18:17

Helen: Det tror jag också. Man måste ha tillförsikt.

Anna: Oh, nej inte är du ensam om det inte! En gång varje dag nästan vill man slippa dem. De kan ju göra en galen. Man slipper sig själv när man sover, iallafall alla later och kroppen. Om man inte har värk eller nåt förstås. Det är skönt att slippa sig själv ibland.

Maria

12 juni 2008 19:33

ÅÅhh, du underbara människa. Ditt långa, tänkvärda, kloka inlägg hade lika gärna kunnat vara skrivet av mig...Har vi känt varandra i ett tidigare liv kanske? På pricken beskrev du dig/mig så jag blev nästan lite tårögd. Jag är så fräck att jag applicerar hela inlägget på mig själv och säger: Vi ska fortsätta sträva, för att genom att forsätta sträva mot nya mål utvecklas vi som människor. Det positiva tar vi till våra hjärtan, det negativa som en lärdom för att kunna sträva ännu längre. Heja oss!!

http://galtoroad

Persilja

12 juni 2008 20:06

Maria: Vad skönt att det finns flera strävare! Och det är ju ett bra sätt att komma framåt. Håller med då, heja oss. Fast mera blygt och tveksamt.

LillaMy

12 juni 2008 20:35

Oj,vad jag känner igen mig.Jag brukar tänka på ett ordspråk som hjälper mig när jag tror att "alla andra" har det så bra,aldrig tvivlar...Avundas aldrig någon hans sken av lycka.Du känner inte hans hemliga sorger.Du duger,även jag =)

http://myslivochhem.blogspot.com

maloppa

12 juni 2008 21:03

Du är bäst! Vilket otroligt bra inlägg, funderar på att skriva ut det och ha det brevid sängen, stämmer såååå bra in på mig också. Blir ofta arg på mig själv för att jag inte bara kan sätta mig ner och vara nöjd med det jag har. Precis som du skriver handlar det inte om habegär utan antagligen om någon form av "Skapa begär". Att skapa nya rum eller rabatter i trädgården, nya platser eller miljöer inomhus, nya bekanta, nya erfarenheter....
Nä, jag kommer nog inte lugna ner mig förrän någon gräver ner mig. Det är sådan jag är!

http://maloppas.tradgardsblogg.se

Persilja

12 juni 2008 22:07

Lilla MY: Det är ett bra ordspråk-det ligger mycket i det! Alla bär på sina ok brukar jag säga.

Maloppa: Tack! Vad stolt jag blir att du vill printa ut och ha vid sängen! Då förstod du ku precis mina tankar. Jag tror du och jag är väldigt lika, men så har vi ju upptäckt det förut också!

winnerhorse

12 juni 2008 22:58

Klokt, klokt och sant så sant! Men älska sig själv för mycket är inte bra. Man kan ju inse sina fel och brister, bara det är ju ett steg, och tänka att jag ska försöka göra bättre nästa gång.

Men vet du/ni vad kära bloggvänner? Var är alla män? I enna diskussion i dessa tankar?
En sann och kanske sedelärande samt sorgelig historia:

Min väninna skulle på jobbintervju, ett intressantjobb med möjlighet till smaskens lön. Hennes man coachade henne hela veckan. Vad svarar du om dom frågar om du kan den programmeringstekniken? Att jag inte kan den så bra, men att jag kan lära mig. FEL hojtade maken, ingen kommer på dig, jag skulle säga, jajamensan. krisar det kan du allti ta en snabbkurs. Min väninna gick denna intensivkurs i en vecka, på dagen D slamrade hon till och med med byrålådan, släntrade in på intervjun med självgod min, svarade "rätt" på alla frågor och drog i med en ingångslön så hon höll på att fnissa ihjäl sig inombords. Det funkade! Lönen, anställningen the whole lot!

Vi borde kanske gå i männens skola? Eller blir det för enkelt? jag vet inte. Intresant är det i alla fall. Och visst är det väl skillnad på självkännedom ( vilket de flesta kvinnor har) och självförtroende ( inte så mycket av) - varför kan dessa inte bara gå hand i hand genom livet???

http://www.winnerhorse.bloggagratis.se

Mynta

12 juni 2008 23:03

Sällar mig till föregående talare, men kan ändå inte undgå att undra:
VAD är det vi strävar efter? En känsla? Eller är det vi vill uppnå? Vad är det vi jagar? Det är ju lite underligt att vi är så många med samma känsla...
Jag är också en "jagare" el "strävare". Men kan man inte se det som en form av utveckling - att hela tiden ta lärdom av tidigare erfarenheter och gå vidare med det som bas? Att alltid ha DRIVKRAFT??
Man kanske blir "fullkomlig" när man insett just detta??
Hörni; då är vi ju där!! Eller??
Vi har kanske kommit fram till själva kärnan - utan att riktigt veta om det??
(Kanske bäst så?)
Puss på er alla.

http://livetenligtmynta.bloggagratis.se

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...