Alla inlägg den 12 juni 2008

Av Persilja - 12 juni 2008 23:17

Det är detta jag älskar med bloggandet att jag får sån respons på mina djupare tankar. Alla kanske inte tänker precis som jag men samtalet fortskrider och det blir nästan som att ha tjejfest med vinflaskan och samtalet bara rullar på och plötsligt når man de riktigt stora tankarna och uppnår en slags klarhet. En klarsyn. Våra diskussioner på kommentarspåret är så intressanta! Era tankar kring detta ämne att älska sig själv är ju mycket inne på samma spår som jag. Att vi ställer höga krav på oss själva, att vi strävar, men trots det känner oss lyckliga och kanske är det precis som Mynta skrev att vi är DÄR. Vi strävar och i och med vår strävan uppnår vi "karma" eller harmoni eller lycka eller vad vi vill kalla det. Jag brukar faktiskt innan jag somnar varje kväll känna ett förväntansfullt pirr inför morgondagen. Ibland när allt inte känns så lätt så kan jag frammana det där pirret. Som gör att jag vill somna och vakna till en ny dag. Jag är livrädd att bli av med den känslan. Känslan av förväntan, hopp, lust.

Det pirret innehåller så mycket viktigt för mig. Ibland har jag förstås inte alls känt det där och då har det varit tungt. Då har jag inte somnat utan legat och grubblat och skapat stora svarta orosmoln över min säng och mitt sinne.

Men allt som oftast lyckas jag skapa det där rummet av frid och förnöjsamhet med hjälp av den där känslan av att jag har något att se fram emot. Fast jag egentligen inte har det. Inget särskilt alls. Men jag skapar en illusion att nästa dag är ny och skön och full av möjligheter. Jag antar att det är en gåva att kunna ha det tänket. 

Att jag eller någon av mina kära skulle bli svårt sjuka eller råka ut för något annat gud förbjude skulle ju naturligvis riva allt och skapa nya förutsättningar. Men idag, som det är nu, lyckas jag frammana dessa positiva känslor av att jag längtar efter att få sträva vidare en dag till.  

Livet är fantastiskt och jag ser det. Trots att allt inte är perfekt. Trots att jag har problem och sorger precis som alla andra. Men jag lyckas ändå se ljuset som finns. 

Ni som kommenterar är så starka kvinnor. Fulla av liv. Det är en fröjd  att läsa era tankar. Att känna att vi är flera därute. Alla olika men ändå lika.

Det är en vacker tanke att vi förenas av våra brister och att vi alla kan försonas med dem.

Vi är så bra! Vi är så älskvärda! Vilken tur att vi finns i världen! 


Av Persilja - 12 juni 2008 23:15

Nu har jag lagt ut två nya väskor på Persiljas Verkstad.


Av Persilja - 12 juni 2008 17:26

Dottern har varit hemma en sväng för att äta brorsans plättar och leka lite. 12-åringen stekte plättar och stack sen till skejtparken. Eller stack, hans mamma dvs jag skjutsade honom. Dottern ska sova en natt till. Det är lika bra att passa på medan hon är stärkt av mod och inte rädd för vad det nu varit hon är rädd för. Jag saknar henne! Det känns konstigt, men jag biter ihop.

Min 12-åring satt vid kökksbordet och filosoferade när jag ropade "Sitt kvar där! Ljuset faller så fint. Sitt stilll medan jag hämtar kameran".

Ser ni hans hår. Precis hans nyans vill jag också ha. Men numera är mitt hår mer åt det grådaskiga hållet...och förr var det mera mörkrött.

Bara en av mina fyra barn fick rött hår och fräknar som jag.

Här sitter han och ska spana in youtube filmer med skejtare. Han finns själv med där, skejtande. Båda mina yngsta grabbar använder datorn på samma sätt. De sitter och tittar på coola filmer med skejtare respektive basketspelare och så blir de inspirerade och går och skejtar/spelar basket.

Jag kanske borde titta mer på joggare än på inredningnsbloggar. Jag vill nämligen komma igång och jogga, men jag har noll inspiration. Orkar inte. Hinner inte. Vill inte. Men borde...


Jag gillar udda inredning. Lite roliga idéer. Det gör mig glad. Oväntade saker. Jag har själv gjort den mest knasiga och konstiga, MEN roliga klämspotlight.

Kolla bara:

En sån tror jag ingen sett förr.

Idag har jag piffat upp skafferidörren. Hade tänkt måla den med svart griffeltavelfärg, men när jag upptäckte att min gamla porslinsskåp var utmärkt som "svart tavla" så kom jag av mig.

Så idag gjorde jag en liten minipiff efter att ha sorterat papper i köket. Hittade en broschyr, en sån där matbroschyr som man får gratis och rev ut sidorna och piffade med.

Synd att kasta så fina bilder. Lite Ricekänsla över dem. Och apropå Rice: jag fick nya Family Living i lådan idag. Den var kanon bra! Man hälsade på hemma hos grundarna till Rice som bor i ett hus på 600 kvadratmeter.

600 kvadratmeter god smak...

Av Persilja - 12 juni 2008 09:45

Det är fan i mig inte lätt.

Jag kan bli väldigt trött på mig själv. Trött på den jag är. Samtidigt är jag som jag är och om inte jag älskar mig själv vem ska då göra det?

Så jag försöker älska mig själv.

Lite tyst så där. Lite i smyg.

Jag vill ju inte bli odrägligt självkär.

Jag är nog mera hemligt förälskad i mig själv.

Utåt kan jag hacka på mig och himla med ögonen och tycka att det här fruntimret inte är mycket att ha, men så i smyg, hyser jag ändå en viss beundran och kärlek till hela paketet.

Men nog är jag kritisk och ställer höga krav.

Läxar upp mig själv, nedvärderar mig själv, bannar mig själv.


Ibland möter man människor som verkar helt tillfreds med sig själva och vem de är. Som inte ser några svagheter hos sig själva. Som tycker att de nått alla mål.

Jag kan ibland undra om jag nångonsin kommer dit, och om jag vill komma dit.

Jag tror att det är en personlighetsfråga.

Eller ett sätt att vara som formats av den miljö och den uppfostran jag växt upp i.

Jag kommer nog aldrig att tycka att jag når toppen.

Jag är en strävare.

Ser alltid något i fjärran som jag vill nå. Det behöver inte alls vara materiella saker utan visioner om hur nåt skulle vara "om bara"...

Sån har jag varit i hela mitt liv.

Någonstans här mitt i livet har jag upptäckt att jag kan nå hur många mål som helst bara för att hela tiden upptäcka nya.

Jag har också accepterat den läggningen hos mig.

Jag har lärt mig att lyckan inte bor där borta i fjärran eller runt hörnet, men jag strävar likväl dit. Tillåter mig att sträva vidare.

Förr önskade jag att jag var en annan människotyp som fann ro och lycka där jag var just då. Nu har jag insett att jag är lycklig och har ro trots att jag ständigt strävar vidare.

Och det hör till bilden att snegla på andra, de där som verkar tillfreds med allt, och tro att det är sådär jag vill bli. Fast jag innerst inne vet att så blir jag aldrig. Och innerst inne vill jag inte bli sån heller eftersom jag är just den här strävaren som strävar framåt i en seg motvind. Jag lägger mig aldrig, jag reser mig upp och bara strävar. 

Så är jag och så ska jag antagligen vara.

Så det är ju bara att se det och gilla det.

Att älska mig precis som jag är. Lite irriterat överseende sådär. Men ändå accepterande och lite förälskat. 

Det kunde ha varit bättre, men nu är det inte bättre än så här och det räcker. Jag duger.

Jag älskar mig.



Av Persilja - 12 juni 2008 09:01

Natten har gått utan något telefonsamtal om hämtning. Trodde inte det heller, hon var så beslutsam. Däremot ringde det klockan halv nio på morgon och då var det hon som efter att ha berättat om sin natt frågade: "Mamma! Kan jag få sova en natt till!"

En epok är över.

Ett berg har bestigits!

Ni ska veta vilket stort steg hon tagit! Det är verkligen en jättegrej. Hon måste ha vuxit en decimeter i natt. 


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19
20
21 22
23
24
25
26 27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se