Hjälp! Vi har fått ett tonårsmonster!

Från en lagom grymtig trettonåring börjar det nu låta mer som att en mullrande uppretad babianhanne huserar i husets övre regioner. Det låter så illa ibland att man hoppar till av förskräckelse. Men det är nog en vanesak, det är ännu så nytt! Jag trodde att vi skulle komma lindrigt undan, det har känts så, men jag börjar ana att jag ropat hej lite för tidigt...

Det är kanske nu det börjar? Han har kanske bara varit sen. Som han växt på sista tiden kan jag förstå att allt känns som kaos inom honom. Har det växt lika mycket inne i honom som utanpå så förklarar det en massa.

Första utbrottet kom som en blixt från en klar himmel. Hjälp! Vad är det som händer? Äh, det är ju bara ett normalläge från en tonåring i utveckling...

Men jag kände intinktivt att jag skulle vilja trycka in en knapp som tänder en lampa under en skylt där det står "Var god dröj".

Var god dröj tills mammamonstret orkar axla sin mantel. Mammamonstret är en gråtmoster för tillfället så det är inte så kompatibelt just nu.

Idag vill man bara skriva om Engla, men det är så många andra som gör det och det känns som att det inte finns ord som räcker för den vanmakt och ilska och skräck och empati för föräldrarna som man känner.

Hillevi Wahl på Metro skriver vad jag känner så bra. Läs! 

Våren vill inte komma igång här. Solen lyser endast med sin frånvaro och snön faller nästan varje dag. På nätterna är det minusgrader så att snön verkligen ska stanna kvar. Det kan man ju då deppa över. Eller så konsulterar man dr Dill och lyssnar på hans tips. Dr Dills ordination:

Börja med en vinteraktivitet.

Sagt och gjort.

Jag och dottern tog fram vår slalomutrustning som legat i träda i två års tid.

Vi införskaffade den för två år sen glada i hågen men tusen ursäkter och undanflykter har hållt mig från backen.

I går morse tänkte jag "Just do it!"

Vi åkte till backen med full mundering.

11-åringen som nästan är snowboardproffs  hjälpte oss i liften och allt var sååå mycket lättare än vad jag trott. Sååå mycket roligare och sååå lite att ha gruvat sig för. Sist jag åkte slalom var för (håll i er) 30 år sedan.

Jag trodde aldrig att takterna skulle sitta i, men det gjorde de. Och dottern var en naturbegåvning.

Vi åkte upp för liften och nerför backen varv efter varv. I tre och en halv timme höll vi på. Mina nybörjarknän värkte och darrade av utmattning men ingen i backen kan ha haft ett bredare leende. Jag kom på mig själv med att stå i liften och tokskratta av lycka.

Det var så skoj!!!

Ikväll ska vi dit igen och imorgon och i övermorgon och helst en hel månad till och nu blir jag så glad av att stiga upp och se att det snöar!

Tack snälla dr Dill-det var en magisk rekommendation! Vår backe, bild lånad från Luleå.se

Nä, nu får det vara nog! Nu tar jag till alla medel för att dra mig ur den kreativitetsinspirationslivslust öken jag hamnat i. Jag kan bli galen på mig själv för att jag får dessa svackor. Det finns SÅÅÅ många andra som mår sämre och SÅÅÅ många andra som har tusen fler orsaker än jag att gå omkring och känna så här. Så nu ska jag aktivt försöka ändra på mitt sätt att se på saker. Det är ju egentligen det det handlar om just nu. Jag har ju bara en "depp á la light" och då kan det hjälpa med såna här knep.

(En riktigt deprimerad människa behöver förstås hjälp och tyngre behandling.)

Men varför väljer ögat (hjärnan) att se det som är negativt när jag tittar på saker med dessa känslor i mig. Medan hjärnan tolkar samma saker på ett positivt sätt andra tillfällen?

Som den här jordsäcken som står mitt på köksgolvet och tar plats.

Den har irriterat mig i flera dar. Sluta glo på mig! Har jag velat fräsa åt den.

Jag SKAAAA plantera om blommorna! Sluta tjata!!! Och oj vad den varit i vägen och varför har jag inte burit den nån annanstans? Idag ska jag tänka så här: Vad BRA att den står här mitt på köksgolvet, då har jag den till hands när jag får tid att plantera om mina stackars krukväxter. De är ju inte särskilt många nu för tiden så det går fort. Dessutom är ju påsen rackarns snygg!!!! Synd att gömma den i nåt förråd. Och så bra den går ihop med mattan!!!

När jag ser gitarren för hundratusende gången lämnad där man sist satt och spelade ska jag tänka Vad skoj att de spelar gitarr! Det är ju fantastiskt!

Istället för VARFÖR kan de inte sätta tillbaka gitarren där den ska vara!!!

Och se så söt rymdis är i den där buffen som borde vara i hallen. Det är ju en installation som är genomtänkt och underbar!

Han passar där! Tänk förut innan jag hade barn vad jag längtade efter den där synen!!! Njuuuuuut!!!

Och istället för att uppleva att den omålade väggen i köket förstör och ger mörker kan jag ju tända upp lite och se skönheten i träet.

Det är inte bara fult som jag fått för mig, det är ju TRÄ! Det är ett levande material och i sin naturliga färg. Det kan ju egentligen inte vara fult! Jag VET ju att jag ska måla det vitt eller annan kulör nån gång när tiden ges, så nu kan jag ju passa på att njuta av denna tid då det är originalfärg! Det är en bra grund ju!

Och OM jag tycker något är fult och irriterande kan jag ju lätt som en plätt flytta blicken till något som jag tycker om.

Och OM jag har en sån dag då jag tycker att ALLT suger i min egen omgivning har jag ju en hel hylla fylld med böcker och tidningar där jag kan drömma mig bort eller se något vackert!

Det ÄR verkligen bara en fråga om inställning just nu.

Okej, om jag nu känner att jag druknar i någon slags kvicksand, då måste jag ändra den bilden. Revidera den lite.

Det är inte kvicksand. Det är medelhavet. Och jag druknar inte, jag simmar. Se! Mycket bättre. Jag simmar i ett ljumt medelhav. Solen skiner, allt är bara så härligt.

Mycket bättre image att ha framför ögonen.

Jag känner mig mera glad nu!

Detta är inte ironi.

Detta är som Dr Phil fast á la Persilja. Typ dr Dill!

Haha! Dr Dill har omvänt Persiljan från en slokande buske till en ståtlig planta. Typ. Nästan.

På begäran:

Thailändsk kycklingsoppa á la Persilja:

5-6 portioner

Kycklingfiléer 5-6 st 

Chilifrukter  typ 2 större

2-3 vitlökslyftor 

1 burk kokosmjölk (ej light!)

1 liter kycklingbuljong

1 tsk råsocker

ev. chilipulver

2 tomater

Gör så här:

Strimla chilifrukterna, ta ej bort kärnorna om du vill ha hetta, riv eller pressa vitlöken, strimla kycklingen i ungefär lika stora bitar. 

Fräs detta tillsammans i t ex olivolja tills kycklingen fått färg.

Slå i kokomjölken och buljongen. Låt puttra ca 10 minuter.

Skär under tiden tomaterna i små bitar.

Dra grytan av plattan och smaka av med chilipulver och salt. (Om hettan inte känns tillräcklig.)

Tillsätt råsockret och tomaterna och rör om.

Servera!

Enligt originalreceptet ska det även vara citrongräs, men eftersom flera i vår familj inte gillar det hoppar jag över.

Ibland sätter jag i lite rivet limeskal.

Mitt liv står still känns det som.

Fast den som tittar på utifrån tycker kanske inte det. Men härinne inifrån mig, känns det som att det står still. Samma grubblerier, samma våndor, samma stiltje. DET HÄNDER INGET! 

JAG HAR FASTNAT!!! 

I nån slags geggamojja. Alla andra springer förbi mig, runt mig, över mig, på mig, medan jag sitter fastgeggad.

Jag måste samla kraft att ta tag med händerna och dra loss ena foten och sen snabbt dra loss den andra för att komma loss.

När jag är down känns det faktiskt bättre att höra fler som är det. Konstigt, men så funkar jag. Det hjälper liksom att höra att jag inte trampar vatten ensam. Man orkar längre då. Annars skulle jag sjunka fortare.

Så när jag, lika seg och trött som igår och iförrgår, satte mig att läsa morgonblaskan blev jag lite upplyft och lättad av att läsa Jonas Teglunds krönika i Norrbottens Kuriren.

Jag måste citera hans inledande stycke:

"Det har varit en tuff vecka. Jag tror att de flesta i länet kan skriva under det påståendet.

Jag vet inte vad det har berott på, om det har haft att göra med lufttrycket eller månens faser, men det har i vilket fall som helst orsakat en outgrundlig tröghet i det norrbottniska livet. Ingenting har velat gå framåt och idétorkan har varit påtaglig medan kreativiteten har varit som bortblåst.

En vanlig sketen vardagsvecka, lika ihärdig som oinspirerad. Men för den skull har det inte varit deprimerande, mer bara intetsägande och stillastående. Det har varit en sån där vecka när man har varit tvungen att ge upp och lägga ner, flera gånger om, för att komma vidare. Man har bara fått släppa ambitionsnivån. Sådan är den gråaste vardagen - trög.

Och det verkar ha varit likadant för alla."

Va! Det har varit likadant för ALLA!

Jippi! Jag är inte ensam!

Ja...fick jag napp?

Vet inte.

Tror inte det.

Jag famlar lite.

Går vilse.

Söker.

Såna perioder verkar jag få allt oftare. En tomhet sveper över mig. En trötthet som gör mig tom.

En matthet.

Jag försöker att inte ge efter. Inte för tomheten. Tröttheten lyssnar jag på. Försöker göra det jag mår bra av och strunta i resten.

Era underbara kommentarer lyfter mig. Får mig att sväva! Att lyfta och bli lätt! Jag är så glad att jag bloggar.

Hur gjorde jag förr när tomheten grep tag i mig? Vem lyfte mig då? Nä, detta med bloggeriet är för MIG en stor må bra sak. Ni som oroar er för mitt bloggande kan sluta genast. Det är verkligen inget som jag känner att jag måste. Det är något jag gör med lust. Har jag inte lusten låter jag bli. Men ibland tryter inspirationen och det känns som att jag trampar vatten, gör om samma. Säger samma saker. Men det får ni som läser finna er i. Jag bloggar även när jag inte "mår bra", och då kanske det blir lite tyngre läsning. Men det är ju så livet är. Upp och ner.

Jag har suttit i min stol en stund idag och bara tittat. Tittat på mina saker. Tänkt att det är konstigt, men saker kan ändå få en betydelse. Inte om man ställer människor mot dem förstås, men om jag utgår från att jag först och främst gläds för allt levande omkring mig, så finns det också lite glädje kvar för en del döda ting.

Sånt som känns som att jag tycker om det.

Tog fram kameran och gick på favoritjakt.

Här kommer lite "döda ting" som gör mig glad.

Mina (våra) böcker som jag varje dag gläds åt. Jag blir glad av att se dem. Jag plockar i dem, bläddrar, känner att jag aldrig behöver vara sysslolös, även om jag just nu, som mitt liv är nu, inte kan läsa lika mycket som jag skulle vilja. Det blir bara några sidor varje kväll. Men att se hyllorna och veta att de finns olästa böcker som väntar på mig och att det finns böcker som är lästa och som gamla vänner, det ger mig trygghet.

Dessutom tycker jag de är vackra tillsammans.

Denna fotpall är min! Den vilar jag fötterna på när jag sitter i min fåtölj. Den har jag fyndat på röda korset och klätt om. Tycker om de svängda feminina benen. Är man riktigt snäll får man sitta i min stol och lägga upp benen på den...

Varje dag gläds jag åt mitt färgglada porslin. Vi har ingen "uppsättning" med likadana tallrikar utan en mängd olika som ändå binds samman (i mina ögon) i en slags gemenskap.

Det är gott att äta fil i den tallriken. Lagom stor portion blir det också. Det gör jag varje dag vid lunchtid.

Jag har alltid haft ett gott öga till sten. Går alltid med näsan i backen och spanar efter vackra stenar. Gotlands stenar är särskilt vackra med sina vita toner. De två gånger jag varit där har jag haft stentungt bagage hem.

Denna ljusblåa keramikljusstake släpades också hem från Gotland. Tvingade familjen att åka genom hela ön ner till en liten ort belägen nästan längst ner på ön som heter Fide. Där finns en underbar keramiker som säljer sina alster på sin atélje Fide Fajans. Missa inte hennes underbara butik om ni semestrar på Gotland!

Denna staty har min syrra gjort. Den är av gips och har följt med i alla våra hem. Den är enkel och vacker och vit.

En säl! Den gör mig glad. Från makens famor. Det var liksom hon i ett nötskal. Jag tyckte mycket om hans farmor och jag kände så starkt att jag bara ville ha något enkelt och symboliskt och det blev denna säl! Det är tio år sen hon dog.

Denna gistna gamla barnstol är en klar favorit. Det syns inte hur trasig den är, men det är just det som gör den så skön. Färgen flagar, den är lagad med skinnlappar för länge sen och den håller inte att varken sitta eller stå på, så därför får den fungera som sängbord åt dottern. Den räddade jag från veddöden i mina föräldrars vedbod.

Ett vardagsstilleben. Jag gillar saker som man använder. Det finns inte många prydnader i vårt hem. Allt har en funktion eller är förknippade med ett särskilt minne. Därför kan man ju gärna välja vardagssaker som är snygga.

Denna förgängliga parad gladde mig idag när jag kom ut. Dottern hade varit ute en stund och "bakat".

Slutligen ännu något som gör en glad, när smaklökarna får bli glada.

Tom Ka Gai, thailändsk kycklingsoppa med chili, kokosmjölk, vitlök, fishsauce, råsocker och tomat. Mumsfilibabba! Sött möter surt, möter starkt, möter syrligt. Den gör gott i hela kroppen.

Livet är värt att leva om man låter sig glädjas åt små vardagliga saker. Ibland är man trött och orkar inte se det man har omkring sig. Då får man ta ett djupt andetag, skriva i bloggen att man är tom och så får man så underbara tillrop och snälla ord att man bara inte kan motstå att väcka livsandarna igen.

Tack för att ni finns alla ni omtänksamma därute!

Jag har inte rikitigt hittat tillbaka till gnistan och inspirationen som jag vanligtvis brukar ha i överflöd, så jag tar inget för givet. Kanske jag ger mig ut på en ny "fisketur" snart igen. Livet är upp och ner. Oftast upp, men utan de där nerförsbackarna skulle man ju aldrig uppskatta nerförsrullet så man får vara glad att det är så.