Jag spräckte 500vallen igår. Fascinerande!!!

Jag började blogga för drygt ett år sen och hade en liten men trogen läsarskara. Flera av er hänger med än, det vet jag, för jag hänger hos er också och det är jätteskoj! Men att det är så många som kommer hit till mig och läser idag är tokgalet roligt! 

JAG; en 45-årig fyrabarnsmorsa, utan eget liv (haha) med tvätt och disk och barnrelaterade tankar på agendan och ett väldigt händelselöst liv utan större utsvävningar, vad är det som gör att ni vill hälsa på här? Kanske är det en tröst att gå in hit och se och tänka, "ja fy sjutton, jag har det iallafall roligare än hon!" Eller så är det att jag trots mitt till ytan trista liv har ganska kul varje dag. Jag lever det lilla livet och trivs med det. Och trivs inte med det vissa dagar. Kanske är det att jag skriver lite som det är. Jag romantiserar inte min vardag.

Ja, jag kan bara gissa. Nu fiskar jag inte beröm här även om det verkar så! Jag bara förundras och gläds på samma gång!

Det är iallafall fascinerande och jag skulle hemskt gärna få ett gruppfoto på er 500 som var in igår! Tänk! Vad coolt!

Sen tror jag det är så att när man börjar ha så här många besök då får man mycket gratis. (Masshysteri eller flockbeteende som jag ju egenligen ogillar.) Fok går kanske in på Bloggagratislistan och hittar mig på (idag) andra plats över "populäraste bloggarna" och då går man in av nyfikenhet. 

Det här med läsarsiffror är ju egenligen stressande. Så länge de ökar är det kul, men när de plötsligt dalar. Då blir man ju knäckt och tänker nu skriver jag dåligt eller tråkigt och så vidare. Och vad har det för betydelse egentligen??? Alltså EGENTLIGEN.

Tänk om man fick en krona per besökare...DÅ skulle det ha stor betydelse! 

Efter utvecklingsamtalet på morgonen är sonens omdömen: smart och lat. (Med mina ord-läraren sa inte så!) Så latheten måste vi jobba på.

Har fått många inspirerande kommentarer angående läxtaktik. Tack!

Nu är det i verkligheten som jag måste agera och entusiasmera.

Önskar ibland att jag var mer mammatypen som slog näven i bordet och sa "Sitt och jobba i en timme!" Men jag är nu den diskuterande typen som lyssnar och uppmuntrar och respekterar och det är kanske vackert tänkt och låter bra men ack så mycket jobbigare för mig. Det utnyttjas ju verkligen. Fast det ingår liksom i spelet. Jag har naturligtvis en gräns jag också där jag slår näven i bordet men dit har jag definitivt inte kommit ännu. Jag kan ju inte bråka om att han ska sitta och göra läxor när han alltid spikar läxförhören. Det är ju löjlligt. Det är bara det att jag har lite framförhållning. Jag talar om läxläsning i förväg, tills jobbiga åttan kör igång då de plötsligt får massa läxor. Han måste vara mentalt förberedd. Och jag också. Så jag fixar skrivbord och lugn och pennor och sudd och mysigt. Sen får studierna komma succesivt.

Är ruggigt inspirerad. Skulle vilja ha tiden att skapa hela tiden. Dottern och jag satt och spånade väskor igår, på papper för första gången och vilka kuliga idéer vi kläckte. Hennes var kanonbra! Det bor en designer i henne!

Nu skulle jag vilja sitta vid maskinen konstant. Hallå LIV kan du sluta snurra lite så jag får arbetsro!!!

Tänk att ha ett gäng sömmerskor som satt och förverkligade mina idéer! Hoho! Persilja drömmer sig bort!

Jag har börjat titta på folks väskor och ojojoj vad tråkiga väskor alla har. Svarta, beiga, bruna eller grå. Skinn, eller låtsasskinn. Ingen färg, inget mönster! Jag vill byta ut alla människors väskor!

Men jag hinner ju inte sy!

Och jag måste ju sälja mer! Annars bygger jag ju bara högar!

Dilemma. Måste nå ut till fler!

Dunkelidunket vek hädan, så jag har hunnit rätt mycket nyttigt idag!

Förutom allt vanligt tråkigt arbete har jag sytt två nya väskor. Ja, de var nääästan klara, men jag har färdigställt dem. Finns nu på Persiljas Verkstad, välkommen att kika mera där.

Jag har städat sonens skrivbord. Rensat upp (muchos prylos!) och dessutom räckte energin till 9-åringens totalkaos också. Så för en gångs skull är nästan hela övervåningen i ordning och till och med dammsugen och skurad. Det har nog (host host) inte hänt sen vi flyttade in i (host host) maj. (Nu glömmer ni nog att räkna hur länge sen det är när jag hostade så där finurligt mitt i alltihop, hehehe.)

Alla sängar däruppe har också fått rent. Nu kan vi klara vilken besiktning som helst! Men inte kommer någon och hälsar på oanmäld nu. Det kan man skriva i sten. Sånt händer aldrig!

Jag räknade att vi har tolv sköna sovplatser i vårt hus. Tolv sängar.

Vi är sex i familjen. (Förlåt Pommac, sju! Juh!)

Jag vet inte hur det blivit så. Jo, det vet jag ju, det var det dubbla boendet, när vi bodde i Kiruna och hade radhuset kvar i Luleå. Sen behöll vi alla sängar och det är perfekt! Det finns alltid sängplatser för övernattande. Nu står det inte sängar överallt som ett annat flyktingläger utan jag räknar in vardagsrumssoffan som är bäddbar och en annan soffa i 9-åringens rum som också är bäddbar och så våningssäng i 11-åringens rum och så vidare. Kolla in vilka snygga sängkläder jag hittade för 15 spänn på Röda Korset. Oanvända. Säkert köpta utomlands eftersom kuddmåttet var annorlunda. Men passade perfekt till Ikeas största kudde. 11-årige sonen föll pladask.

När jag dammsög sonens rum idag fick jag tokfnatt över alla kablar som ligger på golvet vid datorn. Och när jag får tokfnatt över nånting då vill jag lösa problemet. Att jag inte kommit på det tidigare?!!! Så här gjorde jag:

Tralala! En papperskorg full med sladdar och eldosor. Inga sladdar som ligger på golvet längre. Gjorde samma här vid denna dator. Busenkelt!

Har vaknat till en tredje dag med dunkande huvudvärk. Det blir så ibland. En icke omhändertagen huvudvärk vägrar lämna kroppen. Det straffar sig att inte lyssna på signalerna. Hade jag tagit lördagens dunk på allvar och lagt mig och tagit det lugnt och låtit tabletterna göra sitt hade jag förmodligen sluppit detta. Nu har jag så ont att jag inte kan ha håret uppsatt och det är sååå irriterande. Aj! säger jag bara. Nu hjälper inga tabletter i världen. Nu ska den liksom värka ut. Jag känner min kropp. Sex timmar i bullerskatehallen gjorde väl inte någon större nytta heller...

Idag är två barn hemma. De två andra. Det är skiftbyte.. De två  som var hemma senast är nu friska och i skolan.

Mina tankar cirkulerar mycket nu kring min 13-åring som jag måste inspirera att börja läsa läxor. Han har i alla sina år på skolan kunnat glida omkring och klara sig på sin allmänbildning. Han har alltid legat bra till i skolan trots att han aldrig lyft en läxbok. Jag har sett mellan fingrarna och inte kunnat säga så  mycket eftersom han alltid fått goda vitsord. Men jag har ju insett att han inte kan glida runt hur länge som helst. Nu börjar vi närma oss det läget där han måste börja plugga.

Hans utvecklingsamtal i morgon kommer att handla om detta. Jag vet. Har fått rapporter från lärarteamen. Han glimmar till ibland, det finns där, han äer smart men  lat och har börjat halka efter på grund av sin övertro på sin tidigare förmåga att leva på sitt "försprång". Så nu gäller det att entusiasmera honom att ta tag i studierna. Få honom att tycka att det är värt det. Jag hoppas jag ska slippa ta till hot om indragningar av nöjen...

Helst ska det kännas frivilligt. För jag ooooorkar inte få en till att tjata på om läxor. Det räcker med de två jag redan har. En av dem, dottern i ettan, kastar upp böckerna så fort hon har läxa, för FRÖÖÖÖKEN har sagt att den ska göras och FRÖKEN vill man ju göra till lags! (Ååå, vad det är underbart när de har fröken som idol!)

De andra två i trean och i femman får jag tjata och gnata och påminna och de säger "sen-jag ska bara" och så måste jag bevaka att den verkligen blir gjord och jag som redan är glömsk får ytterligare nåt som jag glömmer och så är det plötsligt upp till mig om de gjort läxan. Sååå jobbigt. Jag vägrar att behöva axla det ansvaret för min 13-åring också. Han måste inse att läxorna är hans område och nu ska jag alltså försöka göra det till nåt trevligt för honom.

Jag tänkte börja med att göra hans atombombade skrivbord mindre krigsdrabbat och göra fint och kanske bjuda honom på en god milkshake eller nåt när det är dags...

Visst låter det som en bra metod? 

Så nu ska jag försöka ignorera det där dunket på min övervåning och ta mig upp i husetsövervåning för att göra det där stöket mysigt. Det är ingen idé att sätta sig vid nån symaskin när jag har så här i huvudet. Det blir inte bra då. Vem vill köpa en huvudvärksväska, jag bara frågar!? ;D

Nu måste jag ju pusha för ännu en ny blogg. Min kompis i grannstaden har precis börjat blogga. Så här kommer lite REKLAM: Supermamman. Det låter spännande va? Kika in vetja!

Nu blev jag så inspirerad av alla era kommentarer om Carola så att jag vill skriva lite om det ! Jag håller med er om att det är snaskigt att önska ur Carola "bara för att", av elakhet, missunnsamhet. Hon är en jätteduktig sångerska, en häftig tjej som har skinn på näsan och kör sin grej och samtidigt är hon så kooooonstig och udda och pratar så stelt och tillgjort och är så annorlunda i sin framtoning och så är hon snygg och intressant för att hon alltid lyckas se så snygg ut fast hon egentligen inte alls är snygg om ni fattar vad jag menar. Hon är en STJÄRNA, en riktig stjärna som det pirrar lite kring så fort hon är med nånstans. Det blir intressant oavsett om man gillar henne eller inte. Hon har starquality och det har verkligen inte alla människor eller artister.

Så att rösta på någon annan bara för att hon inte ska få vara med verkar ju helt bisarrt. Om nu folk gjort det.

Jag tyckte ärligt talat att deras låt var svag och att Carolas röst inte alls kom fram i den. Hon lät som vem som helst och låten hade inget extra. ÄR det inte därför folk inte röstade på henne???

Är inte allt detta bara ett mediaspöke. Eller så har media planterat denna misstro mot henne. Skapat en story. "Vi skriver att Carola fått tappat förtroende hos svenska folket" (och till slut så tror vi svenkskar att vi gjort det.) 

Carola blev besviken för att hon åkte ut. Jaha? Det blir väl alla??? Måste media alltid stå där med kameran och ta 1000 bilder i minuten för att på någon av dem ska väl ändå en besviken min synas. Letar man finner man. Rubrikerna hade kunnat skrivas i förväg. "Carola förkrossad". Det spelar ingen roll om hon hade sagt att hon var glad för att ha gått till andra chansen, det skulle ändå stått så i tidningen.

Tidningarna skapar nyheterna själva. De slags tidningarna.

Titta bara på rubriken igår, på Internationella Kvinnodagen, i Expressen: "TROSCHOCKEN". Och så en helbild på att klännignen åkte upp på Mat-Tina när hon dansade. So WHAT??? Alla har väl trosor på sig? Lever vi på 1700-talet när männen svimmar av att se vristerna på en kvinna???

Jag blir så heligt förbannad på Expressen och Aftonbladet som förringar vår intelligens så mycket. Fattar de inte att vi genomskådar skiten? De bygger hönor av fjädrar hela tiden. Hittar på skandaler och chocker och skit och jag blir bara så less!!! Och ledsen. Varför säljs dessa tidningar i den omfattning de gör? VARFÖR?????

Jag också. Köper Expressen.  Varje lördag för deras Hus och Hembilaga. Lite under protest men iallafall. Jag betalar för skiten och när jag ändå betalat så läser jag. Och visserligen upprörs jag över deras förakt mot oss läsare men jag sitter ändå där och ser och läser bilderna och texten kring deras påhittade skandaler och chockbesked. 

Melodifestivalen, Let´s Dance, Idol osv har bara blivit ett tillfälle för snaskmedierna att hämta skit ifrån. De står där med sina kameror för att söka upp och tillverka "skandalerna" som bara är fjantiga subhändelser. 

Carolasåpan anser jag vara ett påhitt av media. Carola &co hade en dålig låt. Andra hade bättre. Media påstod att det var för att svenskarna fått nog av divan som hon åkte ut. Sen byggdes det på och innan "andra chansen" kan mycket väl media ha planterat de åsikterna hos många (lättpåverkade) som kanske röstade ut henne därför. Men det KAN ju fortfarande ha berott på låten!!!

Är det nån som förstår mitt resonemang!??

Hoppas det! 

En heldag på skejthallen kan få vem som helst mör. Det är en mycket bullrig och omysig miljö. Eller inte omysig på alla sätt, stämningen bland skejtarna är mysig, men det är en industrilokal med en massa ramper och bullret är öronbedövande från alla hopp och trick med brädorna.

Så jag är möööör.

Trött.

Dottern med kompis har också varit med och lekt och nästa söndag ska de kanske prova skejta de också. Kul!

Dottern har annars tagit ett kliv ur sin rosaröda värld. Hennes senaste klädinköp blev detta!

Känns fräscht med grönt och brunt. Hon föll pladask för byxorna och linnet var egentligen en klänning och jag försöker förgäves få henne att tycka att det är lika snyggt som jag tycker att ha klänning ovanpå brallorna men det tycker hon inte hur jag än håller på. Men så kom vi på en kompromiss. Hon gillade mönstret på  klänningen och jag lovade att sy om den till ett linne. Eller en slags väst.

Så vi slaktade klänningen på en gång och så bidde det en väst.

Jag älskar det där 70-tals influerade trycket. Det är mycket femmyrorärfleränfyraelefanter över det.

Varför finns det inga vuxentröjor med lite kuliga mönster???

Och OM det finns så är det sådär präktiga unisexmodeller. Jag vill ha figursydda med snygg urringning och 70-talsmönster!

Ja, kvinnodagen passerade rätt obemärkt som vanligt...

Idag är jag ansvarig för skatehallen så jag måste göra iordning matsäck och ta med stickning och annat att roa mig med i sex timmar. Skojade med sonen att jag skulle passa på att lära mig skejta men då fick han nåt chockat i blicken och protesterade vilt.

Vadå???

Det är nästan så jag verkligen vill börja nu! Hmppff!

Somnade nästan på soffan till den lååånga melodifestivalen med alla sina deltävlingar. Jag hejade på Suzzie Tapper då jag läst att hon har Parkinssons och jag tycker det är såååå strongt att ändå fortsätta sjunga och uppträda. Hennes sjukdom är ganska långt gången och texten i låten var ju ett direkt budskap till hennes nya kärlek. Han satt visst i publiken också så hon sökte hans blick ibland. Det blev starkt på nåt sätt. Någon strof i sången var att han skulle bära henne när hon inte längre kunde gå.

Snyft!

Min farmor hade Parkinssons så jag vet hur hemskt det blir med gåendet och allt. Det är rätt ovanligt att så pass unga som Suzzie får det, men inte omöjligt alltså.

När jag hade sopskåpstävlingen så kom ett bidrag från en Mynta. Hon har nu kommit igång att blogga och jag vill här slå ett slag för henne!

Hälsa på hos henne! Det ser lovande ut! Hon är alldeles ny! Häsla på och ge henne lite kommentarer så att hon känner sig välkommen!