Dagens bästa nyhet! Mitt Lilla Hus Lisa är tillbaka! Jippie!!!

Hon har varit sjuk och inte ägnat tid åt såna bagateller som bloggning. När sjukdom slår till får man ju lite perspektiv på tillvaron och känner vad som är viktigt. Men jag är SÅ glad att Lisa nu är så pass mycket bättre att hon orkar med lite oviktigheter. Som sagt! Dagens stora glädjeämne!!!

Annars är jag också glad för att sonen bara hostar lite och visserligen  fortfarande har diarée, men just nu säger han att han är pigg och han ser pigg ut! Så det håller kanske på att vända. Hoppas.

Ska nu slå i denna kropp en stor kopp hett kaffe med varm mjölk. Det är dagens enda kopp och också ett stort glädjeämne, aldrig är kaffet så gott!

Ååå, vad livet kan vara lätt och okomplicerat ibland om man bara försöker SE det! 

Charlotte Perelli vann. Jaha. Inte våran favorit. Dottern med kompis samt 9-årige storebrorsan höll på Bröderna Rongedahl. Jag vet inte vem jag höll på, Sanna Nielsen gav mycket känsla, Amy är så sprallig och söt och duktig och bröderna Rongedahl känns så diskomysiga, nån av dem tror jag.

Charlotte Perelli känns lite bitchig men det är ju lite den bild som media givit. En proffsig businesswoman, då framställs man sån i svensk media om man är kvinna, så jag ska ju inte gå på det nu utan tänka vad kul att en sån duktig kvinna vann. Hurra för henne! Det var hon värd. 

Sjuårstjejerna var jäääättetrötta innan festivalen tog slut så jag var tvungen att bädda soffan, men nu har de plötsligt piggnat och busar hejvilt. Ett känt fenomen, eller hur? Sista buset måste alltid ut.

11-åringen la sig klockan sju stackarn. Han var så trött. Är han inte bättre i morgon måste jag nog ringa jouren. Han har varit trött och slut och febrig och snorig och magsjukig och ont ihalsig ända sen i söndags. En vecka i morgon. Det börjar bli väl länge. Fast det kanske tar en vecka...? Själv piggnade jag ju lite fortare, men mammor är ju av ett annat virke som bekant.

Tänk vad melodifestivalen blivit stort! Det var ett smart drag av teve att låta folk rösta fram bästa låten. Plötsligt blev det intressant att vara med för fler än schlagersångare. Det är nog bara en tidsfråga innan juryröstningen försvinner och man låter tittarna bestämma helt. Det skulle desutom gå fortare. Man slipper det eviga rösträknandet som är sååå sövande.

Nu ska jag bloggra runt lite innan jag får sova. Lääängtar!

Det finns inget bättre än att få gå och sova och knosa ned sig under täcket. Ja snacka om tantvarning!

1: Tantmöbler.

2:Melodifestivalen. (Fast det är faktiskt min 7-åriga dotter som prompt måste se det!)

3: Sova hör till favoritsysselsättningarna...

Say no more. 

Tog en bild i dagsljus också så att man ser min nya tantlampa. NÄSTA sak som ska in i detta hus bör nog vara om inte ny så iallafall i nyare stil. Annars ser det snart ut som att en riktigt gammal tant bor här...

Kolla bara; tant soffa, tantlampa, tantpelarbord och tantskåp! Eller "tant" men gammalt iallafall. Allt jag faller för är gammalt. Det tilltalar till mig. 

Men det ligger så mycket leksaker, skateboards, innebandyklubbor överallt så det är nog ingen som tar miste...ändå.

Men som sagt, det kanske är dags för nån mer modern grej snart.

Vår hall är jag jättesugen på att piffa upp lite. (Ja!!! När jag är klar med dotterns rum!!!!Jag vet!) Jag vill ha massor av färg. Glada ljusa välkomnande färger. Typ så här:

Vardagsrummet är ju inte heller helt fel...

Bilder från ett danskt hem. Jag tror om jag inte minns fel att det är de som äger Rice (den underbara inredningsfirman i Dk) som bor där, men jag är inte säker.  

Ååå, vad det är härligt att blunda och drömma sig bort från sitt eget stök ett tag. När jag läser inredningstidningar så verkar det alltid som att det renoverats stenhårt i flera år. De sliter hårt och får kanonfint. Här slits det ingenting. Och blir aldrig kanonfint känns det som. Men det är okej! Det är halvfint och vi tar det lugnt och det känns väldigt bra! 

Skönt att inte ha så mycket begär nån gång!

Skönt att vara nöjd. 

Förlåt om jag tjatar om min hälsostatus men jag måste bara säga att i morse när jag vaknade hade det halsonda försvunnit!!!! Jippie!

Trodde ett tag att det var pennicillinläge. Nice!

Mår prima! Underbart!

Morgonstatus:

11-åringen öser på elgitarren, 7-åringen ritar och skriver en serie, 9-åringen äter köpesköttbullar (måste väl vara perfekt frukost enligt GI-metoden iallafall), 13-åringen sover GARANTERAT, och 45-åringen (den andre i huset) sover också, eller jag tror att han ligger i ett slags halvslummer med tanke på elgitarren...

Pommac han traskar hoppfullt mellan köttbullsfatet och matte vid datorn. Han vet att det är promenad på gång och det är nästan så att promenaden vinner över kötbullarna. Så om jag bara reser mig nu kommer han att ta ett glädjeskutt som betyder; ääääntligen!

Så nu reser jag mig. Pommac-jag kommer nu! 

Kommer precis från 9-åringens basketsträning. Det var första gången för honom. Han har hoppat in i ett lag som tränat i två år. Själv har han tränat hemma endast. Som han längtat! Han tyckte det var såååå kul. I Kiruna fanns ingen basketträning. Så hurra för Luleå! Alltid nåt som är bra, när ångern över flytten sveper över en.

När jag kom hem nyss hade 11-åringen städat vardagsrummet. Maken hade kommit hem precis från sin arbetsresa och stod och diskade undan det som jag lämnat när jag for iväg till basketträningen och min nya omöblerade matplats med kökssoffan och den söta nya duken på bordet, allt det sammantaget gjorde att jag kände sån glädje. Ibland behövs det inte mycket för att man ska känna lycka!

Det gäller att suga på de stunderna!

Gjorde tidigare idag ett makalöst fynd på återvinningen idag. En riktig "tantlampskärm". Har haft en gammal bucklig skärm på en loppisfyndad lampa och har letat en ny att byta ut den buckliga med. Plötsligt fanns den där! Inte alls den jag tänkt, långt ifrån vad jag sett framför mig, men ändå kändes den perfekt! Jippi. Älskar gamla fransar. Hade sett framför mig en röd eller grön och så blev det pastellblå! Så här såg den ut före:

Det var en fin skärm också men den har fått en och annan boll på sig och var alldeles bucklig. 

Har hela förmiddagen känt mig slut som artist. Obegripligt deppig och väldigt nere. Känt att motgångarna radar upp sig och letat fel liksom. Ni vet, hoppas jag, känslan. (Jag hoppas att jag inte är ensam om såna här svackor-jag vill ju vara normal!)

Åkte och handlade och kände musten som sögs ur mig. Orkar inte laga mat tänkte jag. Måste köpa nåt lättlagat!

(Tack Gud för snabbmaten!)

Handlade lättlagat som kräver minimal insats och körde hemåt. Tankarna virvlade. Allt kändes deppigt. Jag var trött och hade ont i halsen och sömnbristen värkte i kroppen. (Har sovit dåligt för att jag i princip vaknat varje gång jag svalt för att svalget gör så ont och så har 11-åringen varit orolig och haft feber och öronvärk.)

Kommer hem, går in med varorna och knatar sen till brevlådan.

I brevlådan låg inte bara de sedvanliga räkningskuverten som flyger hit i flock dagligen, där låg också en ny Lantliv och så låg där ett grönt paket! Med MITT namn på!

Skyndade mig in och studerade denvackert skrivna adresslappen, kände glädjepirret vakna till liv i min annars sura kropp. I postpaketet låg en svartvit vacker påse med ett silverhjärta:

I påsen ett omsorgsfullt inslaget grönt paket:

Och i paketet låg det här:

En underbar ängel, en duk som fick mitt hjärta att kvittra av glädje och en kort där avsändaren skrivit några söta, snälla goa rara, rader. Jag blev så glad att jag började storböla.

Efter att ha varit så nere var det som att jag var tvungen att tjuta lite för att klara av lite glädje. Tack snällaste Mynta! You made my day!

Jag blev hjärtinnerligt glad. En gåva från en bloggare till en annan!

Lite av mina tunga tankar som kom idag handlade om bloggeriet och vilken ytlig värld det är och att det egentligen bara är en fejkad värld-en pseudovärld. Men det här tvättade verkligen bort det tvivlet (som dyker upp med jämna mellanrum.)

Bloggeriet är ytligt, men det har också ett djup. För mig är det något lustfyllt och till 99 procent positivt.

Såna här tvivel kommer ibland då ickebloggande människor ifrågasätter ens "kontaktnät" på nätet. De fnyser när man relaterar till någon vetskap som man fått via bloggare. Det är som att det inte är på riktigt bara för att man inte ringt eller mötts öga mot öga.

Jag säger till alla tvivlare; välkommen in i bloggvärlden! Vi har jättetrevligt!

Läste av ett mejl alldeles nyss som sa att några pojkarna i 7:an kände sig hotade av några pojkar i 9:an som nu blivit avstängda och undervisades i lokal på annat ställe. Tydligen har sonens klass blivit utsatta för någon incident när de var på studiebesök nånstans.

Nu skulle det till ett möte med en polis som skulle informera om hur man skulle hantera situationen.

Snacka om blixt från klar himmel!!!

På utvecklingssamtalet fick jag inget veta, utan istället satt jag och  berömde skolan för att det var så lugnt och tryggt. (Hon måste ju ha undrat hur stökigt det måste ha varit på vår förra skola när jag kunde tycka det, hihi!)

Min käre son småpratar med mig dagligen när han kommer hem från skolan, inte så mycket om skolan förstås, men om annat och jag upplever honom inte alls som en mussla, men han har inte sagt ett smack om detta.

Jag har levt i tron att han berättar saker för mig. Haha!

Nu fattar jag plötsligt detta jag hört av andra att man får dra ut informationen ur dem och helst ska man veta vad man vill veta också!

Nu har jag pumpat honom och jo, det är en av hans kompisar (som brukar vara här) som blivit knuffad och hotad. 

Vad lite man vet!

Jag visste inte att de varit på studiebesök ens.

Vilket uppvaknande!

Hade detta dramatiska inträffat i min värld när jag var i hans ålder hade jag babblat hur mycket som helst om det.

Jag måste alltså ändra sätt att prata med min son. Inte förvänta mig att han ska berätta viktig information för mig.

Utan jag måste vara listigare, söka mer. Fråga mer utförligt.

Men detta låter ju inte som någon nyhet i världshistorien. Jag har ju hört talas om detta fenomen med pojkar som man får dra allt ur. Det som är en nyhet för mig är att min son blivit sån! Det hade jag helt missat! 

Undrar vad mer jag inte vet!!! 

Det finns nog ingen bättre bot än att tycka redigt synd om sig själv. Lite äkta självömkan och man är fit for fight igen. Har hunnit skjutsa son till by en mil bort, handla, laga mat OCH hör och häpna möblera om i köket och hänga om lampor och allt. Skiteffektiv är förnamnet.

Var tog hängigheten vägen? Vet inte. Spolade ut den i avloppet. Ont i halsen har jag ännu, men kroppen i övrigt är utan krämpor.

I köket har vi en köksoffa och är det något jag hatar så är det att ha döda punkter. Den soffan har verkligen varit en död punkt. Jag har ägnat en hel sommar åt att skrapa och måla den och så står den bara mot en vägg och agerar avstjälpningsplats. Kökssoffa är något jag i alla tider hett åtrått och jag har mått illa av att se den stå där utan viktig uppgift. Så nu har jag lyckats möblera så att den går att använda som sittplats vid köksbordet. Precis som det ska vara. Den har äntligen kommit till heders igen.

Visserligen står den under fönstret där vi har ett element, men jag har helt sonika slagit av elementet och knuffat den mot det. Hoppas den andra elementet i andra delen av köket orkar värma upp matplatsen också.

Men det verkar bli bra. Jag var tvungen att plocka ur en iläggskiva så bordet är inte sådär härligt långt som vi haft det förut, men nu får man ju en sittplats på änden också, i kökssoffan. Det kommer att bli kamp om den platsen. Det har det alltid blivit när vi haft kökssoffan vid bordet.

Jag är nöjd!

Nu ska jag återigen köra en mil (två mil fram och tillbaka) och hämta sonen.