Jiiiihaaa! Här är kasten tvära! Min giraff har kommit! Jag har inte tordats rulla ut den för jag är rädd att riva sönder den, benen ser så tunna ut, men tapeten den är skuren ur är bara sååååå snygg!!! Min är vit med små rosa blommor typiskt 70-tals mönster. Så här ser det ut i annan färg hos någon annan.

Jag älskar den!

Det är en så strålande bra idé!!! Den som kläckt den är så kreativ!!!!! De här djuren och träden och så vidare görs bara av gamla retrotapeter. Finns i Sverige på bland andra (?) Lollopard.

Men vill man ha många mönster och färger och silhouetter att välja på ska man gå in HÄR och titta! Inspiration så det visslar om det! Och man kan ju faktiskt med en vass skalpell göra sina egan tapetfigurer!!!

Nä, nu är jag trött på att vara så trött!

Känner mig så här mest hela tiden. Har till lunch ätit två apelsiner och ett äpple för att få mycket c-vitamin. Antar att det är solbrist i kombination med virus som däckat mig så här!

Jag som brukar vara pigg!

Särskilt när maken åker iväg. Då är det som att min lungor fylls med luft och jag får massor av energi.

Det låter kanske hemskt, men när han är hemma tynger det ner mig. På nåt sätt. Jag får inget gjort. Jag har ingen aning om varför, det bara är så. Jag tror att det beror på att jag levt med honom i tjugosju (!) år och han har till 95 procent av de åren jobbat eller pluggat och rest och varit borta väldigt mycket och så har jag inrättat mig efter honom (på typiskt kvinnors vis-omedvetet hoppas jag verkligen) och så har jag varit supereffektiv när han är utanför dörren. Nu efter flytten arbetar han mest hemifrån och det är som att jag inte får nåt gjort. Men då när han åker iväg på jobb några dagar får jag enorm energi!

Utom då idag.

Känner mig slut och trött och halsen värker igen och det msåte kanske till nån dunderkur för att bli pigg.  

Har suttit i tjugo minuter i bilen och föröskt övertala dottern att gå in i skolan. Det var skidåkning idag. Ja, det är inte första gången, men idag var det som att bägaren var full för henne. Hon ville inte åka skidor-det är tråkigt! Jag brukar vara en alldeles för snäll och förstående mor många gånger så hon blev nog förvånad att jag inte föll för hennes tårar och argument. Hon kämpade tappert, försökte trixa mig och lura mig, allt för att slippa skidåkningen. Men framför allt tog hon till sina tårar som definitvit är ett starkt vapen. Jag faller nog 80 procent av gångerna för hennes tårar även om jag börjat genomskåda dem ibland. Det gäller att lära sig att se vilka tårar som är äkta...

Det kan låta hårt för er som inte har en flicka (eller pojke) som tar till dessa knep. Ilska, tjurighet eller låtsat vara sjuk för att slippa är ju så mycket lättare att hantera och /eller genomskåda. Tårarna tenderar ju att öka i styrka och bli äkta efter ett tag. Så jag har fått sitta i bilen och vara snäll och arg om vartannat men framför allt bestämd. Jag vann till slut om det nu kan kallas att vinna att föra in sin rödgråtna dotter till skolan. Hon accepterade. De flesta hade hunnit gå till skidspåret men huvudfröken var kvar och tog emot henne och jag var öppen och talade om vad förseningen handlade om. Och snälla fröken var så klok och kom med ett kompromissförslag, att dottern skulle få slippa de jobbiga uppförsbackarna och bara åka i raka spåret.

Nu ser jag bara hennes rödgråtna ögon framför mig och vill helst hämta hem henne och hålla henne i famnen men jag vet ju att det bästa för henne är att möta sina utmaningar och klara dem och växa av dem. Hon kommer hundra procent garanterat tycka att skidåkningen var kul idag. För det måste ha överstigit hennes låga förväntningar.  

Men då när hon tar till sina tårar då gäller det att vara bestämd. Det skulle vara så lätt att säga ja men du slipper!  Men det är inte att göra henne en tjänst.

Om ni läser det här inlägget idag, måndag 17 mars, så kan ni i kolumnen till höger se inlägg "för ett år sen". Det är min stajling av vårt radhus som skulle säljas. Före och efter bilder. Sen finns det ett inlägg som heter "Klamydia i halsen" och det var lustigt så lika tankar jag hade då som jag har just idag. Dessutom ont i halsen och svullen tunga, precis som idag. Lustigt!

Har sett Simon &Tomas förvandla ett trist kök till ett coolt kök.

De är de inredare jag inte skulle vilja ha hit. Det blir alltid bättre än vad det var när de inrett, men de har inte min smak alls. De har så "brackig" smak. Det ska vara på ett visst sätt. Stolarna runt bordet måste vara samma, tallrikarna likaså, det ska vara stylish, stylish, stylish. Jag gillar när det är lite mer personligt.

Gärna udda stolar, helst olika tallrikar och glas osv...

Skulle de komma hit skulle de såga alltför mycket som jag gillar och då skulle jag bli SUR!

Har för övrigt äntligen lyckats borra upp bröllopsskåpen. Det har stått på golvet i nio månader. Allt för de dumma gipsväggarnas skull. Var ju tvungen att läsa hur man satte upp en gipsplugg och då tar allt längre tid eller glöms bort. Men skam den som ger sig!

Nu är det uppe.

Om jag hade mer tid.

Då skulle jag åka slalom.

Träna yoga.

Gå på konstkurs. Typ oljemålning eller kroki eller liknande.

Dreja.

Fixa till ett gammalt bockbord från typ 1700-talet som står i härbret.

Gjuta cementplattor med mönster av en massa krossat porslin som jag sparat.

Skriva den där lysande boken som vill ut ur mitt huvud.

Klistra in bilder i fotoalbum.

Bild lånad från denna sida. 

Inte helt orimliga önskningar. Inte helt orimliga mål. Så. Nu har jag listat dem. Då kan jag t ex beta av ett efter ett.

Måste bara dra ner på nåt annat jag slösar tiden på.

Jag skulle behöva en personlig organizer!!!

En tidsstudiemankvinna.

Som klockade mina dagar.

Jag tror att hennes första råd skulle bli:

Quit blogging!

Jag mår bra av ordning och reda.

Ändå lever jag i kaos. Jag vet att jag skulle vara mindre orolig om det var ordning på prylarna. När allt är i oordning och man mest springer runt och letar allt då blir det till slut en inre stress som oroar och jag känner ibland att jag bara trampar vattten. Det är ju bara en känsla, men ibland känns det som att om jag bara får ordning så blir allt bra. Då kommer jag att bli en kreativ, effektiv, glad och kanske till och med välbetald kvinna. Idag är jag bara kreativ, halvglad och halvfattig.

Fast det där är ju bara drömmar.

Det jag egentligen STRÄVAR efter är att sluta jaga.

Sluta vänta på att jag ska bli annorlunda.

Sluta tro att "om bara" så blir allt bra.

Istället finna ro. Se att jag har det bra. Jag är i mål. Njut.

Fast det kanske är dumt att sträva efter DET.

Jag är nog mer personligheten som mår BRA av att se framåt. Se visioner. Om bara.

Det är nog egentligen inte en dålig känsla hos mig.

Den drar inte ner mig (inte alltid iallafall) utan den drar mig mera framåt.

Och är inte det bra?

Äh, jag vet inte.

Detta är vanliga grubblerier för mig.

Ska jag nöja mig med den här personen jag är eller ska jag sträva efter att bli ännu lite bättre?

Ja, när ska man nöja sig?

Blir man självgod då?

Eller tappar man styrfart?

Det här är existensiella frågor för mig som ständigt upptar mina tankar.

Jag tänker för mycket. För mycket snack i mitt huvud och för lite verkstad?

Jag önskar att jag tänkte lite mindre. Slutade grubbla så förbannat. Bara var och tog för mig av livet som bara ligger för mina fötter.

Fast jag kanske gör det redan på mitt sätt?

Det här är mitt sätt att ta för mig! Det här är mitt sätt att leva fullt ut.Jag strävar.

Men när jag strävar efter förändring är jag kanske ute efter att bli som någon annan som verkar vara bättre, eller ha det bättre.

Då borde jag istället tänka så här, det här är materialet jag har, varken mer eller mindre, det är det här jag har att jobba med se nu till att använda detta så bra som möjligt.

Observera att jag inte nu tänker i materiella banor. Utan mer i personlighet, relationer, svagheter och brister och styrkor och talanger.

"Mjukvaror"?

Herregud. Livet ligger för mina fötter. Livet är perfekt! Sluta jaga kwinna!

Eller?

Om jag bara hade ordning...då skulle jag se allt! Jag ser inte skogen för alla träden! Eller rättare sagt jag ser inte alla mina "rikedomar" för allt stök!

Eller grovt förenklat jag hinner inte njuta av livet för att jag måste städa hela tiden!!! (Och trots att jag städar hela tiden har jag kaos mest hela tiden.)

Någon som förstod ett ord av vad jag grubblar om?

Nä, tänkte väl det!

Bild lånad från nätet-ett badrum in perfection! 

En morgon till som denna och min hjärna kokar över. Våra morgnar  har blivit bättre  och det har hållt i sig länge. Jag har tvingat mig upp en halvtimme tidigare och väcker således barnen tjugo minuter tidigare. Vi har alltså tjugo minuter mer att röra oss med och det märks ju! I två veckor ungefär har jag kört detta. Men nu börjar vanans makt äta upp tiden. De har börjat söla mer för att de märker att det är säkert tio minuter kvar när de är klara med sina förberedelser. Då kan man ju söla verkar de tänka! Så i morse hade 13-åringen inte stoppat in linserna när det var fem minuter till han skulle vara ute ur dörren. Han hade plötsligt glömt det. Jag påminde och han fick spader. Ta på linserna när man är nybörjare och har bråttom...ingen bra kombination.

Hjälp vad fula ord det trillade ur vid köksbordet idag. Men in kom linserna och ut genom dörren kom sonen.

Han hann!

De andra var jag tvungen att skjutsa. Vi blev tvärförsenade av diverse glömda saker och tre minuter innan det ringde in bromsade jag in utanför skolan. 

Som alltid tänkte jag att vi var de enda som haft morgonkaos, men säkerligen har jag fel.

Varför ser alla andra så svala och fräscha ut. Fast det tycker de säkert om mig också. Och så går vi där och blänger på varann och undrar vad det är för fel på just oss som inte hinner med en näringsrikgtig frukost med tända ljus vid matbordet varje morgon. Våra morgnar är mer drick nu oboyen så att du har nåt i magen, eller klä på dig NUUU! (för fjärde gången) eller morsan det finns inga rena kalsingar!!! eller Hjälp vi har skridskor idag VAR är mina skridskor maaaammmaaaaaa!!!!

Mer så.

Inte stearinljus stämning och puss jag älskar dig vännen! i dörröppningen.

Mer Skyyyynda dig, vi kommer för sent! Att du alltid ska göra så här!!!

Och sen.(Ångestfyllt.) Förlåt att jag blev arg! Jag älskar dig.  

Suck.

Ens tillkortakommanden som mamma börjar vara mer än man kan bära. NÄR ska jag bli den där bättre människan som jag tror att jag ska bli?

Eller rättare sagt, NÄR ska jag bli den där människan som FATTAR att jag inte blir bättre än så här??? 

Detta är nästan för pinsamt att berätta. Men jag gör det ändå för det är faktiskt inte mitt fel.

Jag verkar ha fått fisinkontinens.

 Ibland kan jag inte hålla emot!

Det gååår inte.

Som idag på sonens basketträning.

Vi satt sex vuxna i rad på en bänk. Två kvinnor och fyra män. Jag som nr två från vänster. Mitt i smeten.

Hela dan hade det bubblat i magen och jag hade förberett timmen i baskethallen med att släppa ut så mycket jag kunde.

(Jag sa ju att detta var pinsamt!)

Efter att ha suttit med magen hopklämd i tio minuter började det mullra i mitt inre. Jag kände hur det pyste och pyste och blev som en ballong inne i tarmarna.

Det vandrade förstås sakta mot utgången... 

Jag satt där och försökte knipa.

Verkligen knep och knep.

Vågade inte pytsa ut lite i taget eftersom jag tidigare under dagen hört att det inte var några smygare utan riktiga brakare. Så jag höll emot.

Men till slut kunde jag inte. Pruuuutt! sa det. Gissa om jag skämdes. Vågade inte säga nåt. Inte skoja, inte nåt. Satt bara alldeles stilla och låtsades mycket intensivt betrakta basketspelet och hoppades att inte ljudet gick att lokalisera. Det var säkert den stora mannen bredvid mig! Nog trodde väl de flesta det? Han såg mer ut som en som släpper sig offentligt. Inte den lilla rödhåriga inte. Nae!  

Men hallå! Varför har vi gjort fisandet till sånt tabu!?

Eller är det bara jag som har svårt för offentligt pruttande?

I familjen har vi som tur är högt i tak. Men jag vet familjer där man smyger med det! 

Hur gör ni?