Ännu en dag i ätandets tecken.

Först fem timmar i skatehallen, sen plockmat. Jag gillar att laga plockmat. Det är så mycket skapande i sån mat. Det är lika mycket hur det ser ut som hur det smakar och det roar mig väldigt! Idag var det dock inga avancerade saker.  Bara att lägga upp allt.

Barnen äter plockmat med god aptit så det är ju tacksam mat.

Jag undrar, ni som har hund, tänker ni er ibland in i hur hunden tänker, hur den tolkar och upplever dagen?

Jag kan få värsta samvetskvalen över min hund. Idag har jag inte hunnit med honom alls. Knappt sett honom, knappt pratat med honom och än mindre gosat med honom. Det känns som att han haft en skitdag. Från mitt perspektiv. Jag har dåligt samvete. Han är fånge i vårt hus och kan bara gå ut när vi bestämmer. Får mat när v bestämmer osv.

När vi äter och han sitter vid sidan av bordet och ser de mängder vi får tugga i oss, medan han på sin höjd får en köttbulle och kanske lite lämnade rester av det vi inte orkade, då känner jag mig som en rik husbonde som låter tjänarna stå bredvid och se på när de glufsar i sig. Jag känner mig som världens mest osjysta hundägare.

Jag vet ju att det är tvärtom. Att jag inte ger honom vår mat för hans skull, för att han ska må bra, att jag egentligen är en snäll och omtänksam matte, men nog sjutton känns det orättivst att alla vi andra ska få sitta vid bordet och äta hur mycket vi vill medan hunden får stå bredvid och se på och bara få sitt torra foder som han egentligen tycker är pest och pina men som han äter för att inte svälta. Jag känner mig grym och elak och orättvis! Någon fler som känner så???

Han är ju en fullvärdig familjemedlem, men ändå inte. Han får inte åtnujta samma favörer som oss och det känns orättivst! 

Jag vet att hunden mår bäst av att veta sin plats och allt det där och jag tror inte att han lider alls. Däremot tycker jag att det ger mig en obehagskänsla. Att han ska klassas som en lägre stående varelse bara för att han är hund. Vad är det egentligen som  säger att jag har rätt att stå över honom?

Jag behöver nu ingen föreläsning om att hunden är ett flockdjur som mår bra av att veta sin rang osv. Jag behöver heller inte få en föreläsning om att jag inte kan projicera mina känslor på hunden. Allt det där vet jag.

Jag bara undrar om det är fler än jag som kan känna av de  här irrationella känslorna av att inte tycka om att stå över en annan varelse på det tydliga sätt som man gör i en hund/människa relation. Det får mig att känna mig usel på nåt sätt. Det får mig att (ibland) ifrågasätta hela situationen. Vad ger mig rätten att stå över hunden?

Jo, jag var medlem i föreningen "Djurens Rätt" när jag var yngre. Funderade mycket i dessa banor. "Stoppa plågsamma djurförsök" stödde jag också.

Jag älskar djur. Vill leva med djur. Tycker att de ger mig så mycket. Men samtidigt kan jag alltså ifrågasätta den rent ideologiska betydelsen av att jag som hundägare satt mig i en överposition i förhållande till djuret.

Jag är helt enkelt väldigt KLUVEN till min egen roll som matteägare till min hund.

Någon som tänkt så här någon gång?

Jag vet att Pommac är en lycklig hund. Jag vet att han trivs hos oss. Jag vet att han mår bra av att ha regler och att lyda oss. Men trots det är han en fånge hos oss.

Vi bestämmer.

Vi har tagit oss rätten att stå över honom.

Äh, sorry!

Det är djupingen i mig som tagit över för en stund.

Men jag är så kluven i detta!!! 

Tjejfesten närmar sig...

Hade som mål att få klart dotterns rum tills det var dags för nästa tjejfest. Idag hade jag kunnat göra ett pass men då lovade jag bort mig till skatehallen. Någon måste ju vara ideell också.

Dottern har börjat skejta också, bara för att ha nåt att göra när vi vaktar där.

Min dotter vill alltid vara med mig. Alltid. Hon har accepterat att vara utan mig i skolan och någon enstaka gång när hon är hos kompisar, men annars vill hon följa mig vart jag går. Så hon hänger med på de längsta hundpromenaderna, de tråkigaste storhandlingarna, de segaste mötena. Och jag har inte hjärta att säga nej.

Jag borde, men å andra sidan frågar jag mig alltid varför ska jag säga nej och hittar jag inte ett tillräckligt bra svar på den frågan så får hon följa med. Hon verkar alltid road. Även av de tråkigaste sakerna.

Så jag får väl vara glad att mitt sällskap är så populärt.

Det kommer med all säkerhet en tid då hon inte vill gå bredvid mig för alla pengar i världen.

Dottern har många rädslor. Hon är väldigt rädd för döden. Hon är rädd att hon ska dö och att jag ska dö och att Pommac ska dö osv.

Hon frågar säkert tjugo gånger om dagen om det kan vara farligt om Pommac åt ett papper som låg på golvet eller om han slickade på toastolen eller om han åt en rutten vindruva som han nosade upp under soffan. Hon är också rädd för alla avvikelser på sin kropp.

Det är svårt att hjälpa henne med hennes rädsla.

Den finns där hela tiden och det enda jag kan göra är att svara noga på hennes frågor så lugnande jag kan. Sakligt.

Det skulle vara skönt att säga att det inte finns nåt att vara rädd för, men hon har ju varit med och sett att även ett barn kan få svåra sjukdomar och till och med dö av dem. Hon är nog den som farit mest illa av den upplevelsen. Hon var för liten för att bära den vetskapen och erfarenheten. Jag hade gärna skonat henne, men samtidigt i relation till att faktiskt bli sjuk och dö som vår lille vän gjorde är hennes umbäranden små. Jag tror att det nånstans ändå är bra att inte vara för skonad. Döden finns och borde vara mer naturlig i våra liv.

Men jag lider med henne när hon är rädd.

Jag måste nog försöka tvinga henne att sluta anlysera alla krämpor och potentiella olycksrisker. Det begränsar ju henne. Samtidigt är hon en glad unge, full av fantasi och harmoni, så jag tror inte att det är någon fara. Hon måste ju få reagera också. Så jag låter det vara. Tror det är en fas hon går igenom.

Hon har aldrig haft några egentliga trotsåldrar. Så hennes tonår borde jag nog börja bäva för redan nu! Hon ska ju ta igen en massa missade trotsåldrar!

Det ska bli spännande!

Tjejfesten är på onsdag. Jag har på mig måndag och tisdag om jag vill göra klart dotterns rum. När jag ser bilder på hur det var innan kan jag undra varför jag började egentligen. Det var ju fint som det var. Ganska iallafall. Det dög!

 Och så började jag och trodde  att jag skulle greja det på en vecka.  Haha, vilket skämt! Och fick en energisvacka utan dess like.

Nej, jag satsar nog på...typ...midsommar istället!

Just nu i detta nu är allt så perfekt som det bara kan bli.

Alla mår bra.

Alla pular på med sitt.

Dagen har varit bra med god mat, trevliga gäster, lagom mycket motion och noll stress.

Jag mår bra.

Ingen huvudvärk.

Inga spända axlar.

Inga måsten.

Inga som helst måsten.

Jag kan bara vara.

Dottern har somnat på soffan.

11-årige sonen sitter och slötittar på teve efter flera timmars skejtande i skatehallen. 13-årige sonen spelar dator och 9-årige sonen ritar.

Pommac lade sig på min jacka och jag lät honom eftersom den ändå ska in i tvättmaskinen och där på golvet med min doft i nosen somnade han tungt och djupt.

Det är sällan han sover så tungt. Annars vaktar han noga så att inte jag ska försvinna. Men nu känner han sig trygg på min jacka. Ja! Han har antagligen räknat ut att jag inte kan gå nånstans utan jackan! Haha. Smart dog!

Själv har jag suttit i min sköna läsfåtölj och bläddrat i inredningstidningar och druckit ett glas vin.

Tänkte snart se en DVD om teven blir ledig.

Eftersom jag tänkte se en romantisk film blir jag ensam vid teven! Höhöhö! Världens bästa trick!!! (Om man nu vill se filmen ensam och det ville jag ikväll.) Är på "önskar jag vore singel i liten etta" humör!

Det får man vara ibland även om man är en mamma i en stor och stökig kåk med både hund och karl och fyra barn.

Vilken favör och ynnest det är att få umgås med barn!!! De ser och upplever allt på ett så rikt och levnadsglatt sätt. När vi åkte bil i mörkret nyss för att plocka upp 11-åringen på skatehallen, utbrast dottern glatt de har gjort mönster!!!!

Vadå, sa jag lite disträ.

Jamen titta på lamporna det är bara varannan tänd! De har gjort jättefint mönster! säger dottern och pekar på gatubelysningen.

Ja! Tamejfanken vilket fint mönster det blev...tänkte jag glatt. Hon öppnade mina trötta ögon för ett litet "konstverk" i vardagen.

Bild lånad av faluns kommun.

Så är det jämt. Deras tolkningar av det jag ser som trist och grå vardag är oftast hur vackert och fint som helst. Ibland är man bara trött och lyssnar inte riktigt, man säger bara ummmmm lite tankspritt sådär. Men om man verkligen anstränger sig att lyssna på de små filosoferna så förgyller de vardagen till en fest alla dagar!

Om exakt 20 minuter kommer gästerna. Ändå sitter jag här. Det är inte så att jag är klar med allt och därför kan pusta ut vid datorn, nej, jag sitter i mysbyxor med röd målarfärg på, okammad, oputsad, bordet är inte dukat, ej heller tömt från ritpapper, tomma påskägg, äggmålarfärg, vattenglas och en massa annat srkäp.

Jag tyckte bara det verkade så lockande att sätta sig. Sen är jag en obotlig tidsoptimist. Oj, vad mycket man hinner på 20 minuter. Oj, nu är det bara 17 kvar...

Janssons frestelsen står i ugnen, det doftar gudomligt...

Och nu börjar det bli vääääldigt lite tid kvar. Börjar med bordet NU!

Ajö! 

Det är inte ofta 11-åringen ritar nu. Hans tidigare största sysselsättning. Men det verkar som att i förpubertal ålder kommer den enorma självkritiken. Jag duger inte. Det är alltid fel på alla teckningar. Trots att han är jätteduktig! 9-åringen och 7-åringen producerar dagligen en enorm skörd teckningar. Men 11-åringen upphörde med detta för typ ett halvår sen. Men idag har han ritat och blivit nöjd. Så jag försöker nu överösa honom med beröm för att han ska tycka att det är kul igen. Här är en teckning av honom.

Nä, nu känns det som att det fick alldeles för stora proportioner detta med "negativa" kommentarer. De var ju inte ens särskilt negativa, bara lite syrliga.

Men det blev ju ändå en intressant diskussion på kommentarsspåret. Tack för alla snälla kommentarer de har ju med blytyngd övervägt den eventuella negativa stämning jag hamnade i på långfredagsmorgonen. En sak är klar, i vuxenbloggvärlden är standarden hög. Det tog mig drygt ett år att få en "negativ" kommentar och bara det är ju fantastiskt med tanke på hur det ser ut i internetvärlden i övrigt.

Detta med besöksstatistik är lite knasigt måste jag säga. Jag är definitivt beroende av att se att det varit någon här, men samtidigt har jag nog aldrig tittat hos någon annan hur många som varit in. Det känns totalt ointressant. Jag läser ju inte en blogg för att någon annan gillar den. JAG är ju den som ska gilla den. Det är klart, man hittar väl lättare till en välbesökt blogg eftersom det länkas mer och så, men det är väl isåfall enda fördelen. Min egen statistik håller jag ögonen på för att det ändå är (för mig) ett slags mått på min förmåga. Visst, jag borde kunna frigöra mig från detta, men ärligt talat är jag fast där. Jag tycker det är buskul att ha många besökare!!! Det gör mig lycklig! Bättre än så är jag inte, det erkänner jag!

Men jag jagar inte besökare på något sätt. Jag hinner inte läsa så många bloggar och jag hinner inte kommentera så ofta. Några listor där man kan registrera mig har jag inte, det är en okänd värld för mig.

Jag skriver (har ganska stor skrivklåda) och har gjort det flitigt i över 15 månader så det är väl hela hemligheten. Lång och trogen tjänst helt enkelt. Någon genväg finns nog inte för vanliga dödliga. Martina Haag till exempel sägs ha 10 000 besökare per dag!!! Där kan man snacka om statistik!!!

Men nu lämnar jag det för det känns överspelat.

Gårdagen bjöds på god påskamiddag hos mamma och pappa. Lite kortspel fulländade dagen. Sen avslutade vi kvällen med att se på Solstorm. Måste se den ett varv till eftersom vi satt och hackade sönder historien med att sitta och peka ut kända miljöer. Den är ju inspelad i Kiruna och man kände ideligen igen sig. Även statisternas ansikten var bekanta.

Idag på morgonen hade påskharen varit här med paket. Och påskägg. Paketen innhöll träningsredskap typ basketkorg, balansplatta, fitnessboll.En bra motvikt till godisäggen!

Själv ska jag gå ut i solen och blåsten och vandra över isen. Vill gärna omvandla min mjuka vackra degmage till en vacker muskelstark mage. Någon som känner till en skön genväg? Tycker träning är så tråkigt och att äta mindre ännu tråkigare. Det är nog samma sak där, lång och trogen promenadtjänst ger resultat. På lång sikt. Och då blir det bestående. Jag vet.

Ska sen göra iordning en massa plockmat. Laxbakelser, tonfiskcroustader, janssons, osv. Mums! Det får bli en lååång promenad haha!

Har börjat morgonen med att mumsa på allt godis jag blivit bjuden på ur påskäggen. Sen har jag stått på balansplattan och försökt hitta perfekt balans. Jättebra, man måste använda magen för att räta upp kroppen lagom mycket för att få balans. Bra mot hösäcksförmycketdatorsittandehållning.

Långfredagen ska väl gå i tråkighetens tecken och det börjar ju bra. Jag har fått mina två första negativa kommentarer. Det tog ett år och tre månader. Så "negativa" var de väl inte men de skiljde sig iallafall från alla de vanliga vänliga. Jag lät de vara kvar, för de var bara lite "griniga". Egentligen bara en av dem, den andra var ju hövligare men budskapet var detsamma. Kika under skärtorsdag om ni vill se vad jag menar.

Jag tror näthyfs kommer med åldern.

Får för mig det i allafall. Min mellansons första kontakt med ett "community" på nätet (en extremcykelsajt) började med att han blev sågad vid fotknölarna. 9 år gammal skrev han glatt "jag har köpt en dirtbike" och berättade lite om den och elakheterna lät inte vänta på sig. Inom några minuter hade några svarat "vem fan bryr sig i vad du har" eller "orka kidz" och så ställde han en fråga "hur lägger man in en bild?" och svaren löd typ "om man inte klarar av att läsa instruktionern kanske man inte ska gå med" eller "gå och byt blöja"... (kommer du ihåg, Dubbleörnen?)

Jag blev chockad eftersom jag hade bloggat ett tag och bara upptäckt tjusningen med det. Jag hade aldrig stött på detta.

Men så här ser det ut på sajter för yngre. Elakheterna haglar och stämningen är rå och inte hjärtlig.

Tråkigt. Jag har varit förskonad från sånt och jag tror de flesta som jag har kontakt med också varit det. Vår värld går i hövlighetens tecken. Om jag inte gillar en blogg så behöver jag ju inte kommentera och säga det. Varför det? Enda syftet är ju att vara elak.

Sånt roar inte mig.

(Nu har jag väl bett om det och de sura kommentarerna kommer att hagla över mig. Men jag tänker inte publicera dem.)

Tänk vad en dålig kommentar kan förstöra mycket. En god och glad sprider mycket värme, men en dålig förpestar mer på sikt. Precis som i vanliga livet. En sur människa tar lika mycket energi som kanske tio glada ger.

Sonens sågning avskräckte dock inte honom. Dubbelörnens son var nämligen med i den sajten och hon såg i min blogg när jag berättade om hans mottagande och inom en stund fanns där ett vänligt välkomnande från hennes son och ett uppläxande av de andras mottagande av honom och inom ett tag hade en av "sågarna" sagt "sorry jag vaknade på fel sida". Sonen var salig då. Men det är de där som inte kan hålla en hövlig ton som märks mest. Det är antagligen i anonymitetens skydd en del tror att det är okej att vara osjyst. Jag undrar hur de tänker och hur mycket skit de bär inom sig som känner att de vill sprida det. Det skulle inte falla mig in att lämna en negativ kommentar. Tycka något är dåligt kan jag ju, men varför måste jag förmedla det? Jag finner inget nöje alls att göra någon ledsen.

Men det är väl vi med hyfs som tänker så?