Nu är lillvännen hemma.

Han var så TRÖTT när han kom med sköterskan från klinikens baksida dit inga hussar och mattar får komma. Han orkade inte hälsa, bara luta sig mot mig och när jag kliade honom somnade han stående med huvudet tungt i mina händer.

Det var en pärs att få honom in och ut ur bilen, så trött var han och jag orkade ju inte lyfta honom. (Han väger 36 kilo.) Men nu ligger han slocknad mitt på köksgolvet, lyckligt hemma, och lär nog sova ett tag till.

Stickan då?

Var den stor?

Ha! De hittade inget! De ringde mig och frågade vart stickan åkt in och efter min beskrivning hittade de iallafall såret och tryckte ut en del vätska. Men förmodligen har han lyckats pillra ut stickan själv i morse. Jag såg hur han höll på slicka och bita vid tassen.

1350 kronor kostade kalaset och då har vi inte hämtat ut hans antiflammatoriska medicin ännu.

Den ska han äta i minst fem dagar. Biverkningarna är kräkningar och diarée...Jippi! Not! Jag hatar när han har diarée eftersom det fastnar hur mycket som helst i pälsen vid baken. Det brukar han komma in med och sätta sig på mattorna och torka av. Får ta bort all mattor några dar nu.

Nåja, allt väl.

Vi har härdats en aning allihopa. Nästa gång vet vi hur det går till. Och efter sex timmar ensam på kliniken kanske han inte alls går dit med samma glada humör som idag. Efter det här kanske han också börjar darra som ett asplöv av att känna veterinärdoften.

Hade vi haft mer is i magen tror jag faktiskt att han fixat det här själv. Men det man vet ju aldrig.

Skönt att ha honom hemma igen. Nu känns allt bra!

Tänk så tomt det kändes när han var borta!

Oerfaren hundägare som jag är blev jag helt tagen på sängen där på veterinärkliniken. Fick komma in till doktorn och berätta om vilken tass det gällde och sen tog de med honom och sa åt oss att sätta oss i väntrummet. Jag trodde han skulle få hjälp direkt och komma ut så jag satt och spanade efter honom. Så kommer sköterskan ut och säger att vi kan komma tillbaka i eftermiddag, vid klockan tre.

VA??? utbrast jag!? Får jag inte stanna? Får jag inte vara med honom?

Nä men han får vara här och vänta och så tar de honom så fort det blir en lucka, sa hon. Jag blev plötsligt pinsamma mamman som började grina. Fast det såg de nog inte. Jag tog dottern i handen och skyndade mig ut och så lipade jag.  Buhuhuhuhu! Stackars liten! Vad han ska vara olycklig! Vad han ska bli orolig! Buhuhuhuhuhu!

Sen samlade jag mig och tänkte att nu får jag väl fan skärpa mig! Inte ens dottern som är lika blödig som jag tyckte att det var så hemskt. Men jag fick sån separationsångest!!!

Nu tänker jag att han säkert fick nåt lugnande och får sova mest hela tiden så han hinner nog inte gråta så mycket.

ÅÅÅÅÅåååå, vad det känns tomt efter honom!

Ååååå vad jag längtar tills de ringer eller klockan är tre.

Nu gruvar jag mig redan inför den dagen han verkligen ska lämna oss på riktigt fast det (mest troligt) är många år kvar tills dess.

Usch för den dagen!!!!

Jag förstår mig verkligen inte på såna som skaffar hund och ledsnar och lämnar bort dem efter nåt år. Jag skulle aldrig klara av det. Blir alldeles för fäst och är alldeles för blödig. Tänker mig så mycket in i hur djuret ska reagera.

Nä, en gång in i detta hus; alltid kvar. ÄVEN om jag kanske är allergisk mot Pommac så kommer han alltid att bo hos oss. Jag får väl i så fall flytta ut i härbret eller nåt. (Eller skaffa allergimedicin!)