Åååå, vilket fint reportage! En underbar blogg som jag har den stora äran att bli omskriven i.

Jag läser och njuuuuter!

Och blir stolt som en tupp!

Kika här får ni se! 

Pengar!

Inkomst!

Det verkar vara det absolut mest tabubelagda området att prata om. Eller det mest känsliga. Aldrig rör det upp så mycket känslor som när man pratar om pengar.

Detta nödvändiga ont.

Det finns de som älskar pengar. Det finns de som hatar pengar. Det finns de som har mycket pengar och de som har lite.

Det finns mycket man kan köpa för pengar.

Pengar löser många problem.

Men det finns saker som man inte kan köpa för pengar och där pengar inte har någon betydelse alls.

Men VARFÖR är pengar ett så tabubelagt område????

Varför är det hemligt hur mycket vi tjänar?

Varför är det hemligt hur mycket vi sparar?

Varför är det hemligt hur mycket vi betalar för olika saker?

Enda gången man talar om vad man betalat för någonting är väl när man gjort ett kap? Ja, det finns ett fåtal som tycker om att skryta hur mycket de betalt för något, men det är ändå undantagen.

Men det här med märkesprylar som klockor, bilar, jeans, jackor, skidor, glasögon osv. Där köps ju märkesprylen lika mycket för att visa att man har RÅD att köpa den, som för att man tror (att man gått på) att den är bra. Att ha märkesprylar är väl ett sätt att visa att man har pengar??? Eller? Lite iallafall? Iallafall ge sken av att man har pengar!

Det här med att inte tala om sin inkomst tror jag är en smart grej införd av arbetsgivarna; om ingen säger vad de tjänar kan arbetsgivaren inte få en samlad attack mot sig att höja lönerna. Alla smusslar med sin lön och kämpar om sin egen pott. På ett jobb jag hade där alla utförde samma arbete var lönerna ändå olika. Jag tog en gång upp till diskussion på fikarasten varför det var så. Jag sade vad jag hade och frågade (blåögt) vad de andra hade. Det blev alldeles knäpptyst. Det pratades fort om något annat och jag lärde mig att det verkligen inte var ett samtalsämne man tog upp så öppet. Sen visade det sig att löneskillnaderna var ganska stora och att de som redan hade ganska mycket ofta fick mer i påslag vid nästa löneförhandling. Det var de som höll sig framme och bad om mer som fick mer. Det fanns inget likalönförlikaarbete tänk där inte.

Det där är ju egentligen en annan diskussion men just fenomenet att det är så tabu att säga högt vad man har i lön, det förvånade mig då och förvånar mig än idag.

Om det inte var så fult att tala om lön och inkomst och utgifter kanske man skulle kunna komma tillrätta med skillnaderna lite fortare. Nu anar vi bara vad grannen tjänar och avundsjukan huserar i buskarna.

Ibland kommer kvällstidningarna med listor "så mycket tjänar de rikaste i din stad". Sånt säljer för det är lika hett som att få titta i folks dagböcker.

Att vara fattig är fult, men att vara rik är ännu fulare.

Jag har varit i båda lägren. Mest i det fattiga, men ett tag när vi hade mycket jobb hade vi det väldigt bra och visst sjutton är det skönt att ha gott om pengar!!!

Omställningen från att ha haft det bra och kunnat köpa det man behöver utan att sprara först till att få vända och vrida på varje krona är jobbig.

Det är svårt att vänja om barn att det inte går att köpa det de vill ha på en gång. Svårt, men nyttigt. Jag tror att det är BRA att få vänta och tvingas spara!

Men det säger man väl bara för att klara av sin situation???

Att ha låga inkomster är att få känna samhörighet. Aldrig får man känna så mycket samhörighet med andra som när man inte har råd och säger det högt. Det är som en dörröppnare. Man bjuds snabbt in i gemenskapen. Men när man hörde till den andra kategorin som hade råd då smälldes dörren rakt i fejset. Ingen samhörighet då inte. Det är väldigt starka känslor kring detta.

Man hatar de som har mycket pengar eftersom det finns så många som får kämpa för varje krona.

Det är väldigt mycket orättvisor.

Mina tankar rör nu inte orättvisorna i vårt samhälle, att en del kan roffa åt sig mycket medan andra inte kan det, utan det jag reflekterar över nu är det här med att det är så mycket hyschhysch med pengar.

Det är nästan lika pinsamt med en som säger att den är fattig som den som skryter att den är rik. (Enda skillnaden är väl att den fattige får lite mer sympatier) Det är PINSAMT att lufta detta utanför sitt hem. Det är inte socialt accepterat.

Läste i DN om en som jobbade med majblommorna, som ju säljs som stöd för barn som inte har vad de behöver. Fattiga barn helt enkelt. Hon tyckte det var viktigt att tala om fattigdomen. Kanske är det så tabu att tala om detta för att det är ett misslyckande för vårt folkhemssamhälle. Det skulle inte bli så att en del är fattiga och en del är rika. Men så är det.

Och det väcker massor av ont blod.

Men man ska inte tala om det!

Inte de som är verkligt fattiga och absolut inte de som är rika.

Alla där mittemellan får klaga. Det är okej. Att säga att det är lite tomt i börsen i slutet av månaden, det är ett fullt accepterat sätt att skapa samhörighetskänslor. Men man får inte gå över gränsen och säga att vi har ätit gamla knäckebröd denna vecka och kanske måste vräkas denna månad.

Nej, hu! Det ska inte sägas högt!

Någon som förstår mina tankegångar???

Jag undrar varför det är så mycket hysch hysch och tabu kring pengar!!!???

Varför är något som vi ägnar så mycket tid åt så fult att prata om??? Eller det är mer hur vi pratar om det. Det är okej att säga att maten är dyr. Men att säga att man har ont om pengar är inte lika okej.

Svaret tror jag ligger i att det sär så stora skillnader!!!

Sitter du i en grupp där alla har samma ekonomiska situation då är det okej att prata. Då kan det inte bli fel.

Men finns det skillnader så är det genast värre. Antingen trampar du den som har mer på tårna eller den som har mindre. Det är ett jäkligt känsligt område. Det borde inte vara så stora skillnader. Men det är det.

En del har mycket.

Många har lite.

Det har man rätt att vara arg på.

Men att grannen har liiiite mer för att de gjort smartare val eller placeringar eller har ett bättre ekonomiskt sinne, det är betydligt mer tqabu att vara arg för.

Och att det finns de som är riktigt fattiga och inte kan ta sig ur det, i vårt samhälle idag, det är också tabu att tala om. Man vill gärna tro att de självförvållat det genom att slösa för mycket eller vara missbrukare eller liknande.

TABU är det. Tror jag. Upplever jag.

Har ingen lösning.

Vet inte ens om mina reflektioner stämmer...

Men jag upprör säkert flera nu.

För det är ett känsligt ämne.