Ännu en dag i ätandets tecken.

Först fem timmar i skatehallen, sen plockmat. Jag gillar att laga plockmat. Det är så mycket skapande i sån mat. Det är lika mycket hur det ser ut som hur det smakar och det roar mig väldigt! Idag var det dock inga avancerade saker.  Bara att lägga upp allt.

Barnen äter plockmat med god aptit så det är ju tacksam mat.

Jag undrar, ni som har hund, tänker ni er ibland in i hur hunden tänker, hur den tolkar och upplever dagen?

Jag kan få värsta samvetskvalen över min hund. Idag har jag inte hunnit med honom alls. Knappt sett honom, knappt pratat med honom och än mindre gosat med honom. Det känns som att han haft en skitdag. Från mitt perspektiv. Jag har dåligt samvete. Han är fånge i vårt hus och kan bara gå ut när vi bestämmer. Får mat när v bestämmer osv.

När vi äter och han sitter vid sidan av bordet och ser de mängder vi får tugga i oss, medan han på sin höjd får en köttbulle och kanske lite lämnade rester av det vi inte orkade, då känner jag mig som en rik husbonde som låter tjänarna stå bredvid och se på när de glufsar i sig. Jag känner mig som världens mest osjysta hundägare.

Jag vet ju att det är tvärtom. Att jag inte ger honom vår mat för hans skull, för att han ska må bra, att jag egentligen är en snäll och omtänksam matte, men nog sjutton känns det orättivst att alla vi andra ska få sitta vid bordet och äta hur mycket vi vill medan hunden får stå bredvid och se på och bara få sitt torra foder som han egentligen tycker är pest och pina men som han äter för att inte svälta. Jag känner mig grym och elak och orättvis! Någon fler som känner så???

Han är ju en fullvärdig familjemedlem, men ändå inte. Han får inte åtnujta samma favörer som oss och det känns orättivst! 

Jag vet att hunden mår bäst av att veta sin plats och allt det där och jag tror inte att han lider alls. Däremot tycker jag att det ger mig en obehagskänsla. Att han ska klassas som en lägre stående varelse bara för att han är hund. Vad är det egentligen som  säger att jag har rätt att stå över honom?

Jag behöver nu ingen föreläsning om att hunden är ett flockdjur som mår bra av att veta sin rang osv. Jag behöver heller inte få en föreläsning om att jag inte kan projicera mina känslor på hunden. Allt det där vet jag.

Jag bara undrar om det är fler än jag som kan känna av de  här irrationella känslorna av att inte tycka om att stå över en annan varelse på det tydliga sätt som man gör i en hund/människa relation. Det får mig att känna mig usel på nåt sätt. Det får mig att (ibland) ifrågasätta hela situationen. Vad ger mig rätten att stå över hunden?

Jo, jag var medlem i föreningen "Djurens Rätt" när jag var yngre. Funderade mycket i dessa banor. "Stoppa plågsamma djurförsök" stödde jag också.

Jag älskar djur. Vill leva med djur. Tycker att de ger mig så mycket. Men samtidigt kan jag alltså ifrågasätta den rent ideologiska betydelsen av att jag som hundägare satt mig i en överposition i förhållande till djuret.

Jag är helt enkelt väldigt KLUVEN till min egen roll som matteägare till min hund.

Någon som tänkt så här någon gång?

Jag vet att Pommac är en lycklig hund. Jag vet att han trivs hos oss. Jag vet att han mår bra av att ha regler och att lyda oss. Men trots det är han en fånge hos oss.

Vi bestämmer.

Vi har tagit oss rätten att stå över honom.

Äh, sorry!

Det är djupingen i mig som tagit över för en stund.

Men jag är så kluven i detta!!! 

Tjejfesten närmar sig...

Hade som mål att få klart dotterns rum tills det var dags för nästa tjejfest. Idag hade jag kunnat göra ett pass men då lovade jag bort mig till skatehallen. Någon måste ju vara ideell också.

Dottern har börjat skejta också, bara för att ha nåt att göra när vi vaktar där.

Min dotter vill alltid vara med mig. Alltid. Hon har accepterat att vara utan mig i skolan och någon enstaka gång när hon är hos kompisar, men annars vill hon följa mig vart jag går. Så hon hänger med på de längsta hundpromenaderna, de tråkigaste storhandlingarna, de segaste mötena. Och jag har inte hjärta att säga nej.

Jag borde, men å andra sidan frågar jag mig alltid varför ska jag säga nej och hittar jag inte ett tillräckligt bra svar på den frågan så får hon följa med. Hon verkar alltid road. Även av de tråkigaste sakerna.

Så jag får väl vara glad att mitt sällskap är så populärt.

Det kommer med all säkerhet en tid då hon inte vill gå bredvid mig för alla pengar i världen.

Dottern har många rädslor. Hon är väldigt rädd för döden. Hon är rädd att hon ska dö och att jag ska dö och att Pommac ska dö osv.

Hon frågar säkert tjugo gånger om dagen om det kan vara farligt om Pommac åt ett papper som låg på golvet eller om han slickade på toastolen eller om han åt en rutten vindruva som han nosade upp under soffan. Hon är också rädd för alla avvikelser på sin kropp.

Det är svårt att hjälpa henne med hennes rädsla.

Den finns där hela tiden och det enda jag kan göra är att svara noga på hennes frågor så lugnande jag kan. Sakligt.

Det skulle vara skönt att säga att det inte finns nåt att vara rädd för, men hon har ju varit med och sett att även ett barn kan få svåra sjukdomar och till och med dö av dem. Hon är nog den som farit mest illa av den upplevelsen. Hon var för liten för att bära den vetskapen och erfarenheten. Jag hade gärna skonat henne, men samtidigt i relation till att faktiskt bli sjuk och dö som vår lille vän gjorde är hennes umbäranden små. Jag tror att det nånstans ändå är bra att inte vara för skonad. Döden finns och borde vara mer naturlig i våra liv.

Men jag lider med henne när hon är rädd.

Jag måste nog försöka tvinga henne att sluta anlysera alla krämpor och potentiella olycksrisker. Det begränsar ju henne. Samtidigt är hon en glad unge, full av fantasi och harmoni, så jag tror inte att det är någon fara. Hon måste ju få reagera också. Så jag låter det vara. Tror det är en fas hon går igenom.

Hon har aldrig haft några egentliga trotsåldrar. Så hennes tonår borde jag nog börja bäva för redan nu! Hon ska ju ta igen en massa missade trotsåldrar!

Det ska bli spännande!

Tjejfesten är på onsdag. Jag har på mig måndag och tisdag om jag vill göra klart dotterns rum. När jag ser bilder på hur det var innan kan jag undra varför jag började egentligen. Det var ju fint som det var. Ganska iallafall. Det dög!

 Och så började jag och trodde  att jag skulle greja det på en vecka.  Haha, vilket skämt! Och fick en energisvacka utan dess like.

Nej, jag satsar nog på...typ...midsommar istället!