Långfredagen ska väl gå i tråkighetens tecken och det börjar ju bra. Jag har fått mina två första negativa kommentarer. Det tog ett år och tre månader. Så "negativa" var de väl inte men de skiljde sig iallafall från alla de vanliga vänliga. Jag lät de vara kvar, för de var bara lite "griniga". Egentligen bara en av dem, den andra var ju hövligare men budskapet var detsamma. Kika under skärtorsdag om ni vill se vad jag menar.

Jag tror näthyfs kommer med åldern.

Får för mig det i allafall. Min mellansons första kontakt med ett "community" på nätet (en extremcykelsajt) började med att han blev sågad vid fotknölarna. 9 år gammal skrev han glatt "jag har köpt en dirtbike" och berättade lite om den och elakheterna lät inte vänta på sig. Inom några minuter hade några svarat "vem fan bryr sig i vad du har" eller "orka kidz" och så ställde han en fråga "hur lägger man in en bild?" och svaren löd typ "om man inte klarar av att läsa instruktionern kanske man inte ska gå med" eller "gå och byt blöja"... (kommer du ihåg, Dubbleörnen?)

Jag blev chockad eftersom jag hade bloggat ett tag och bara upptäckt tjusningen med det. Jag hade aldrig stött på detta.

Men så här ser det ut på sajter för yngre. Elakheterna haglar och stämningen är rå och inte hjärtlig.

Tråkigt. Jag har varit förskonad från sånt och jag tror de flesta som jag har kontakt med också varit det. Vår värld går i hövlighetens tecken. Om jag inte gillar en blogg så behöver jag ju inte kommentera och säga det. Varför det? Enda syftet är ju att vara elak.

Sånt roar inte mig.

(Nu har jag väl bett om det och de sura kommentarerna kommer att hagla över mig. Men jag tänker inte publicera dem.)

Tänk vad en dålig kommentar kan förstöra mycket. En god och glad sprider mycket värme, men en dålig förpestar mer på sikt. Precis som i vanliga livet. En sur människa tar lika mycket energi som kanske tio glada ger.

Sonens sågning avskräckte dock inte honom. Dubbelörnens son var nämligen med i den sajten och hon såg i min blogg när jag berättade om hans mottagande och inom en stund fanns där ett vänligt välkomnande från hennes son och ett uppläxande av de andras mottagande av honom och inom ett tag hade en av "sågarna" sagt "sorry jag vaknade på fel sida". Sonen var salig då. Men det är de där som inte kan hålla en hövlig ton som märks mest. Det är antagligen i anonymitetens skydd en del tror att det är okej att vara osjyst. Jag undrar hur de tänker och hur mycket skit de bär inom sig som känner att de vill sprida det. Det skulle inte falla mig in att lämna en negativ kommentar. Tycka något är dåligt kan jag ju, men varför måste jag förmedla det? Jag finner inget nöje alls att göra någon ledsen.

Men det är väl vi med hyfs som tänker så?