Det finns nog ingen bättre bot än att tycka redigt synd om sig själv. Lite äkta självömkan och man är fit for fight igen. Har hunnit skjutsa son till by en mil bort, handla, laga mat OCH hör och häpna möblera om i köket och hänga om lampor och allt. Skiteffektiv är förnamnet.

Var tog hängigheten vägen? Vet inte. Spolade ut den i avloppet. Ont i halsen har jag ännu, men kroppen i övrigt är utan krämpor.

I köket har vi en köksoffa och är det något jag hatar så är det att ha döda punkter. Den soffan har verkligen varit en död punkt. Jag har ägnat en hel sommar åt att skrapa och måla den och så står den bara mot en vägg och agerar avstjälpningsplats. Kökssoffa är något jag i alla tider hett åtrått och jag har mått illa av att se den stå där utan viktig uppgift. Så nu har jag lyckats möblera så att den går att använda som sittplats vid köksbordet. Precis som det ska vara. Den har äntligen kommit till heders igen.

Visserligen står den under fönstret där vi har ett element, men jag har helt sonika slagit av elementet och knuffat den mot det. Hoppas den andra elementet i andra delen av köket orkar värma upp matplatsen också.

Men det verkar bli bra. Jag var tvungen att plocka ur en iläggskiva så bordet är inte sådär härligt långt som vi haft det förut, men nu får man ju en sittplats på änden också, i kökssoffan. Det kommer att bli kamp om den platsen. Det har det alltid blivit när vi haft kökssoffan vid bordet.

Jag är nöjd!

Nu ska jag återigen köra en mil (två mil fram och tillbaka) och hämta sonen. 

En tjugominutersslummer hjälpte mig på fötter tills barnen kom hem. Har nu fuskat och fyllt dem med choklad och annat onyttigt (jo! så kan det gå till i denna familj-hör och förfasas!) så nu håller de kanske lite längre innan de ropar på middag. Maken har åkt iväg på jobbresa och jag känner mig så trött och hängig. Fy, dumma bassilusker! Vi har fått en massa konstiga infekterade prickar också flera i familjen. Jag på vristen, en son på framsidan av vristen och andra sonen på kinden och under näsan. Vad konstigt! Är det vårt förpestade vatten som egentligen inte är riktigt friskt ännu? (Var tvungen att koka vattnet i typ 10 dar för nåt tag sen men nu är det blåst faran över.)

Eller har vi fått galnakofamiljesjukan eller annat? 

Tyvärr, Gry, min plågoande uppmuntrare, jag har inte dykt ner i några röda och vita färgburkar. Men jag blir jäkligt sugen av dina pushar! Så fortsätt tjata!

Nu ska jag försöka kravla mig till toan och slå på en tvättmaskin, sen ålar jag till köket och tömmer en diskmaskin och sen somnar jag nog mitt på golvet. Höööör så synd om mig det är idag! 

Ja! Där var den siste friluftsdagsungen ut genom dörren. Om inte 11-åringen varit sjuk hade det varit fyra matsäckar och varmt klädda ungar med full utrustning som skulle ut genom dörren. Nu var det bara tre. Skööönt. En ska pimpla de andra ska åka skidor. Snowboardkillen är sjuk. Han är arg över det.

Här är det en bild från nätet på pimpelfiskare här i vår stad Luleå.

Härligt va!

Här brukar vi åka båt på somrarna. Det är jättemysigt att komma in till stan vattenvägen! Känns som att man är turist i sin egen stad bara för att man kommer en ovanlig väg.

Luleå är en riktig hamnstad. Många fartyg anländer dagligen. Själv är jag uppvuxen i ett av husen som skymtar bakom, nåja , lite längre in och till vänster, men jag har lekt mycket vid hamnen och malmkajen. Det var spännande att samla på pellets som ramlat utanför när man lossat järnvägsvagnarna från Kirunagruvan.

Nu tänker jag lägga mig på soffan och ta igen några timmars förlorad sömn. Om jag kan. Jag brukar inte slösa tid så, men nu mår jag pyton, har nerverna på ytan överallt på kroppen (som jag alltid har när jag har eller ska få feber). Börjar få huvudvärk igen! Så nu är det nog bäst at jag lyssnar på min kropp. Den börjar bli desperat och tar till allt tydligare tecken för att jag ska fatta. Budskapet är: Jag är sjuk. Gå och lägg mig!

Så nu lyder jag min kloka kropp!