Som motvikt till alla vårbloggar jag dimper in på med blommande krokusar och annat...Varsågoda. Vårläget i norrbotten idag.

Jag kan bli galen på den lilla ankdammen som vi lever i! Där alla bara orkar bry sig i sitt och ingen orkar engagera sig för nåt utöver sitt eget. Så länge inte ens egna barn har problem är det lugnt. Så länge du själv har ekonomi att leva ett gott liv är det lugnt. Så länge inte klimatförändringarna stör din semestermånad är det lugnt. Så länge det inte är din man som slår dig är det lugnt. Så länge inte din son knarkar är det lugnt. Så länge inte din dotter våldtas är det lugnt. Så länge du har en dörr att stänga om dig är det lugnt.

Nä, jag är kanske orättivs! Jag vet. Men ibland känns det så där. Våra liv har så fulltecknade agendor att vi inte orkar med några störningar. Så länge de inte tränger in sig hos oss, då måste vi väl ta itu med dem.

Men tänk om vi alla engagerade oss i alla de orättvisor som finns runt om oss oavsett om det drabbade oss själva eller inte. Ta t ex en familj som har problem med sitt barn som kanske knarkar eller hamnat i brottsliga kretsar. Var för kan inte vi alla vuxna hjälpa den familjen aktivt att lösa de akuta problemen som uppstår i deras vardag. Istället förfasar vi oss eller i bästa fall ömkar dem, men någon hjälp har vi inte att erbjuda. Det är kanske där skon klämmer, vi vet inte vad vi ska göra. Vi är vana att samhället tar hand om allt. Det är lite samma med skolproblemen jag skrev om ovan, vi är van vid att skolan sköter allt. Väntar oss det. Känner oss handfallna i skolans värld. Känner oss handfallna inför grannens problem. Törs vi störa. Nej, de måste få kämpa i fred stackarna. Många av oss sitter säkert i stugorna och känner oss lyckligt lottade. "De där stackarna, så går det när man är för slapphänt". Men tänk om vi skulle knacka på och säga "Jag tror jag vet hur det är, vill ni att jag ska hjälpa till på nåt sätt?"

Samhället i Sverige idag tycker jag är för slutet. Allt som är avvikande ska det hyssjas om. Oavsett om det är sjukdom, självfövållat eller olyckor. Titta inte dit, gå bara förbi! Byt sida på gatan så slipper du säga nåt.

Alla lämnas ensamma med sina problem. Samhället ställer upp med diverse insatser, men är det alltid de bästa lösningarna?

Ta fallet med "knarkande grannpojken" (obs finns ingen likhet med verkligheten-han är en hypotes) kanske det bästa inte alls är att han tas om hand av socialen som sänder honom på nåt avgiftningshem och senare behandlingshem långt bort från hemmet. Kanske han skulle behöva bli ren i hemmiljön, så att han kan motstå frestelsen när han återvänder till hemmiljön igen. Tänk om grannskapet, eller vänkretsen slöt sig samman och satte ner foten tillsammans och hjälpte grabben att reda ut sina trubbel. Ja, jag vet. Det ÄR inte så enkelt! Det ligger kanske lång tid och mycket tjorv bakom, men rent hypotetiskt, om grannskapet, vänkretsen ställt upp lite tidigare, visat att de sett, låtit föräldrarna veta att det fanns stöd och kanske skonat föräldrarna från att skämmas och sopa problemen under mattan, tidigt tidigt, när tjorvet började nån gång i tonåren, ja då kanske det inte hade gått så långt.

Jag låter särkert fruktansvärt blåögd och trosskyldig och oerfaren nu, och jag vet att detta inte är enkla frågor som man löser hur lätt som helst men kärnan i min tankenöt är att samhället idag är för slutet. Var och en kämpar med sitt i det tysta. Alla tror att de är ensamma om alla problem och man kanske inte söker hjälp i tid för att man inte vill spräcka fasaden man ägnat år att bygga upp.

Ta bara en sån simpel sak som stök hemma.

Varje gång jag visat stökbilder (och då är det inga snälla stökbilder utan den rena rama stökstöket) så får jag MASSOR av kommentarer om att jag antingen är modig, eller så att jag gör en välgärning som visar att det faktiskt ser ut så här hos en del (säkert ganska många). Tänk vilka fasader vi har! Vi gömmer oss bakom dessa perfekta fasader och alla tror vi att det är perfekt bakom den andres och att det bara är bakom vår som det är kaos med jämna mellanrum.

Livet är inte alltid på topp. Varken i badrummet eller i hjärnan. Alla har vi våra dåliga dagar då inget funkar och man inte tror nåt gott om sig själv. Varför hymla om sånt?

Den här hysteriska inredningshaussen som pågår gör ju inte fasadbyggandet mindre precis. Nu ska vi förutom att vi låtsas ha perfekta "tända levande ljus vid frukosten morgnar" dessutom låtsas att vi har supermycket pengar som kan renovera badrum och kök tills vi lånat pengar upp till taknocken. Allt för fasaden?!!!

Och så sitter vi där innanför våra perfekta fasader och låtsas att vi aldrig grälar eller är less på att städa eller är less på att vara gifta och leka mamma pappa barn.

Jag vet! Jag generaliserar massor nu! Men jag ställer allt på sin spets.

Vad jag försöker komma fram till är att vi på nåt sätt är på väg åt fel håll! Vi kommer inte närmare varann, vi kommer längre från varann och det är inte bra. Vi behöver mer öppenhet och närhet och att alla människor bryr sig om varann även utanför släkt, vänner och familj. Att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.

Jag är den första på att skriva under på att det skulle vara skitjobbigt om grannen kom och tyckte att mina barn var ute för länge på kvällen, eller om de om några år kom och skvallrade att de sett min son påverkad. Man är ju inte van vid det så det blir ett slags intrång i den privata sfären. Men jag tror ändå att det skulle behövas mera öppenhet och civilkurage runt om i vår värld. Att det blev ett naturligt sätt att agera. Att hjälpa den där tjejen som stupfull dansar runt ensam på dansgolvet, hjälpa henne hem, istället för att glo på henne och tycka fan vad hon har druckit mycket, gud så pinsam hon är. Att vi visar mera omsorg mot även de vi inte känner.

Fick en artikel av Lucia och jag lägger en länk för alla som är intresserade av skolan.

Igår på utvecklingssamtalet fick jag veta att matematiklektionerna i sjuan, med just den läraren, innebär föreläsningar heeela tiden. De arbetar ALDRIG själva. Jag ifrågasatte det spontant och undrade om det inte behövdes övning men mentorn sa att det var den här metoden han körde och sonen sa att det vara bra och att han ju allitd hade bra på proven som de fick då och då. (Klart han säger det, han är ju bekväm har jag sagt.) Så jag hade inte mycket att säga. Men det fortsatte gnaga i min hjärna.  Just matematik, ska man inte träna, träna, träna? Räkna och räkna? Plötsligt sitter det som berget och det är en kunskap du bär med dig hela livet. Jag har svårt att tro att något man aldrig får göra själv ska fastna. 

Hjälp vad lite man som förälder vet om skolan idag och ändå betraktar jag mig som en relativt aktiv förälder! Det är ju inte så att man inte är välkommen till skolan, men det känns ändå som en relativt sluten värld. Man är trots allt ett störobjekt när man hälsar på i skolan. Eller känner sig sån iallafall. Utom i stökiga klasser. Där kan man hjälpa till att lugna en stökig klass och då känner man sig mer välkommen.

Jag känner mig tämligen maktlös som förälder att påverka!