Dunkelidunket vek hädan, så jag har hunnit rätt mycket nyttigt idag!

Förutom allt vanligt tråkigt arbete har jag sytt två nya väskor. Ja, de var nääästan klara, men jag har färdigställt dem. Finns nu på Persiljas Verkstad, välkommen att kika mera där.

Jag har städat sonens skrivbord. Rensat upp (muchos prylos!) och dessutom räckte energin till 9-åringens totalkaos också. Så för en gångs skull är nästan hela övervåningen i ordning och till och med dammsugen och skurad. Det har nog (host host) inte hänt sen vi flyttade in i (host host) maj. (Nu glömmer ni nog att räkna hur länge sen det är när jag hostade så där finurligt mitt i alltihop, hehehe.)

Alla sängar däruppe har också fått rent. Nu kan vi klara vilken besiktning som helst! Men inte kommer någon och hälsar på oanmäld nu. Det kan man skriva i sten. Sånt händer aldrig!

Jag räknade att vi har tolv sköna sovplatser i vårt hus. Tolv sängar.

Vi är sex i familjen. (Förlåt Pommac, sju! Juh!)

Jag vet inte hur det blivit så. Jo, det vet jag ju, det var det dubbla boendet, när vi bodde i Kiruna och hade radhuset kvar i Luleå. Sen behöll vi alla sängar och det är perfekt! Det finns alltid sängplatser för övernattande. Nu står det inte sängar överallt som ett annat flyktingläger utan jag räknar in vardagsrumssoffan som är bäddbar och en annan soffa i 9-åringens rum som också är bäddbar och så våningssäng i 11-åringens rum och så vidare. Kolla in vilka snygga sängkläder jag hittade för 15 spänn på Röda Korset. Oanvända. Säkert köpta utomlands eftersom kuddmåttet var annorlunda. Men passade perfekt till Ikeas största kudde. 11-årige sonen föll pladask.

När jag dammsög sonens rum idag fick jag tokfnatt över alla kablar som ligger på golvet vid datorn. Och när jag får tokfnatt över nånting då vill jag lösa problemet. Att jag inte kommit på det tidigare?!!! Så här gjorde jag:

Tralala! En papperskorg full med sladdar och eldosor. Inga sladdar som ligger på golvet längre. Gjorde samma här vid denna dator. Busenkelt!

Har vaknat till en tredje dag med dunkande huvudvärk. Det blir så ibland. En icke omhändertagen huvudvärk vägrar lämna kroppen. Det straffar sig att inte lyssna på signalerna. Hade jag tagit lördagens dunk på allvar och lagt mig och tagit det lugnt och låtit tabletterna göra sitt hade jag förmodligen sluppit detta. Nu har jag så ont att jag inte kan ha håret uppsatt och det är sååå irriterande. Aj! säger jag bara. Nu hjälper inga tabletter i världen. Nu ska den liksom värka ut. Jag känner min kropp. Sex timmar i bullerskatehallen gjorde väl inte någon större nytta heller...

Idag är två barn hemma. De två andra. Det är skiftbyte.. De två  som var hemma senast är nu friska och i skolan.

Mina tankar cirkulerar mycket nu kring min 13-åring som jag måste inspirera att börja läsa läxor. Han har i alla sina år på skolan kunnat glida omkring och klara sig på sin allmänbildning. Han har alltid legat bra till i skolan trots att han aldrig lyft en läxbok. Jag har sett mellan fingrarna och inte kunnat säga så  mycket eftersom han alltid fått goda vitsord. Men jag har ju insett att han inte kan glida runt hur länge som helst. Nu börjar vi närma oss det läget där han måste börja plugga.

Hans utvecklingsamtal i morgon kommer att handla om detta. Jag vet. Har fått rapporter från lärarteamen. Han glimmar till ibland, det finns där, han äer smart men  lat och har börjat halka efter på grund av sin övertro på sin tidigare förmåga att leva på sitt "försprång". Så nu gäller det att entusiasmera honom att ta tag i studierna. Få honom att tycka att det är värt det. Jag hoppas jag ska slippa ta till hot om indragningar av nöjen...

Helst ska det kännas frivilligt. För jag ooooorkar inte få en till att tjata på om läxor. Det räcker med de två jag redan har. En av dem, dottern i ettan, kastar upp böckerna så fort hon har läxa, för FRÖÖÖÖKEN har sagt att den ska göras och FRÖKEN vill man ju göra till lags! (Ååå, vad det är underbart när de har fröken som idol!)

De andra två i trean och i femman får jag tjata och gnata och påminna och de säger "sen-jag ska bara" och så måste jag bevaka att den verkligen blir gjord och jag som redan är glömsk får ytterligare nåt som jag glömmer och så är det plötsligt upp till mig om de gjort läxan. Sååå jobbigt. Jag vägrar att behöva axla det ansvaret för min 13-åring också. Han måste inse att läxorna är hans område och nu ska jag alltså försöka göra det till nåt trevligt för honom.

Jag tänkte börja med att göra hans atombombade skrivbord mindre krigsdrabbat och göra fint och kanske bjuda honom på en god milkshake eller nåt när det är dags...

Visst låter det som en bra metod? 

Så nu ska jag försöka ignorera det där dunket på min övervåning och ta mig upp i husetsövervåning för att göra det där stöket mysigt. Det är ingen idé att sätta sig vid nån symaskin när jag har så här i huvudet. Det blir inte bra då. Vem vill köpa en huvudvärksväska, jag bara frågar!? ;D

Nu måste jag ju pusha för ännu en ny blogg. Min kompis i grannstaden har precis börjat blogga. Så här kommer lite REKLAM: Supermamman. Det låter spännande va? Kika in vetja!