Gry

6 mars 2008 08:52

Jag är helt tom i huvudet efter inlägget under, som jag precis läst. Vet inte riktigt vad jag ska säga för något nu....JO, tänk vad skönt det är med djurens sällskap! Min lilla ängel Charlie betyder så mycket för mig.

Pommac håller nog mera koll på dig än huset, ha,ha.... Ser på Charlie också att hans huvuduppgift, enligt honom själv, är att pejla in vart alla familjemedlemmer befinner sig. Om någon saknas är det inte riktigt OK förän alla är samlade igen :-) Puh,.... kännns bättre nu!

Måste kommentera Greys Anatomy också. Är ingen fan av sjukhusserier, och är än mera motståndare efter att själv varit drabbad. MEN just Greys Anatomy måste jag se. Det är det enda programmet (skäms nu...) som jag måste se varje vecka. Tittar annars inte mycket på TV. Tycker inte GA frossar i folks sjukdomar och hämskheter på samma sätt som de flesta andra sjuhusserier.
Lite mera om förhållanden mellan människor och kompliserad kärlek....Suck...bra...

Kram Gry

Persilja

6 mars 2008 08:55

Gry: Nuuu vet jag! hon Lizzie! Liknar du! Hon som var ihop med hennes man den där mörka. Jag har bara sett det enstaka gånger så jag kan inte namnen. Men han sprang ju runt och skrek hennes namn igår. Hon liknar du! Tyckerjag. Till utseendet alltså.

Ellasmamma

6 mars 2008 09:08

Våran hund vaktar också oss och inte huset. Hon skäller bara när det kommer om det är någon hemma, annars bryr hon sig inte. Hundar har koll på vad som är viktigt...

elaina

6 mars 2008 09:47

Pst!
Tycker att Du behöver muntras upp lite:
kanske Du smygande kan smita in till mig på MASKERAD utan att Pommac märker nåt?
Fast han sku känna igen Dig direkt på lukten när Du kom tillbax, även om Du va maskerad till oigenkännlighet, eller hur...
;0)

Maria

6 mars 2008 10:23

Hej
Vi har många såna skjutsardagar, hit och dit. Ibland skäms jag nästan inför andra hur vi far omkring. Jag vet inte varför, kanske för att vi kör för mycket bil, för att vi inte säger nej till barnen och begränsar aktiviteterna nog mycket. Men har man fyra så blir det mycket hur man än gör. Så läser jag en bok Rik på riktigt som handlar om hur vi använder vår tid. Mycket att tänka på.
PS: Du frågade förut om jag kom från Norrbotten och det gör jag, Haparanda som nu har hamnat på kartan, Ikeakartan.

Berglund

6 mars 2008 12:15

Dwet gäller att vara på sin vakt även ute i cyberrymden...

Kul att man hittat en till blogg att lägga till i "Favoriter"! keep up the good work!

Persilja

6 mars 2008 12:21

Berglund: Kul att fånga intresset hos en 20-årig "sportfåne"! ;D Välkommen!

maloppa

6 mars 2008 14:05

Med tanke på de kommentarer du fick i ditt förra inlägg tycker jag absolut att du gjorde rätt som delade med sig. Vi behöver nog alla påminnas om livets skörhet lite då och då för att inte ta det för givet.
Jag brukar säga att vi har världens sämsta vakthund, ja hon följer mig som Båtsman med Tjorven, får inte ens duscha själv... Kommer någon, välkommen eller ej så överöses den personen med en jättevälkomsthälsning med pussar och kel. Tror inte någon potentiell inbrottstjuv skulle bli rädd om de såg henne heller *ler*. Däremot morrade hon lite hotfullt häromdagen när slamsugningsbilen kom men då hörde hon bara ljud och såg inte riktigt vad det var. Slamsugningsbilar ska man passa sig för....
Nä, vi har skaffat en familjehund och ingen vakthund - hon älskar alla!

synne

6 mars 2008 17:51

Sådana dagar är inte skoj alls. Det blir så mycket dötid man kunde ägnat åt något annat.
Hoppas ialla fall att de du skjutsar uppskattar dig för det och inte tar för givet.
Ha en fin torsdagskväll. Antikrundan ikväll eller?
Klems Synne :D

Lucia

6 mars 2008 20:10

Nej vad massor av intressanta inlägg jag missat nu när jag inte kunnat blogga på två dagar. Här gäller det att komma ikapp. Så otroligt sorgligt med den lilla pojken som blev sjuk, orkade nästan inte läsa...Jag blev av med min egen dödsskräck för ett par år sedan genom en kompis som är lite medial. Hon tipsade om flera böcker som jag sedan läste och fick en ny trygghet av, lite som en slags tro. Så min egen död känns inte alls speciellt otäck längre. Däremot är jag fruktansvärt rädd för att det ska hända någon av mina nära och kära något. Skulle nog inte överleva något sådant.
Nu något helt annat. Skjutsningar hit och dit är vi i vår familj experter på och gärna samtidigt i två bilar. Men jag försöker se något positivt i det också. Man får ju lite ensamtid med barnet i bilen och kan passa på att prata lite. Om man nu inte i tanken redan är på nästa uppdrag. Det händer. Att man är lite okoncentrerad och ger fel svar på någon fråga från barnet. Ja ja sånt är livet. Snart får vi gå och lägga oss : )
kram från Lucia