Jag har insett att när det gäller det mesta präglas mina beslut omdevetet av Pippi Långstrump.
Inredningsmässigt kan jag sitta och drägla över estetiska hem med vita golv och vita möbler och någon enkel elegant detalj. Men när jag själv sätter igång med renoveringar så finns det alltid med en Pippitwist över det hela. Det bara blir så.
När jag var liten så var Pippiavsnitten med Inger Nilsson i huvudrollen de absoluta favoriterna. Jag har sen dess älskat kombinationen Rosa/gult (Annikas kläder) och den knallgröna färgen Pippi hade på strumporna. Jag har alltid tyckt att sekretärer med många lådor var magiska och suktade länge efter en egen sekretär. Nu när jag har en är lådorna alltid fyllda med hemligheter. Magiska lådor! Kommer ni ihåg när Pippi tog upp presenter ur sin sekretär till Tommy och Annika?
Pippis hus är det mest fantastiska hus jag varit in i. Det finns på Gotland. Där frossas det också i Rosa och gult (på fasaden)
och inne finns alla de där attributen som jag omdevetet strävar efter i min inredning. I mitt hem. 
Pärlspont, trasmattor, slagbord, köksoffa, öppna hyllor med konsoller, vedlår, skafferi, målade möbler i olika färger. Det är lekvänligt och fullt av hemliga utrymmen (i kökssoffan, i vedlåren, i skafferiet.) Halvmålade väggar och oöm inredning.
Jag bara älskar det!
(Här är jag och en då 7-årig son på väg upp på övervåningen.)
Det är hennes fel att jag har fått en egen vilja också. Jag hatar masspsykoser och vill alltid vara en fri själ. Ifrågasätter alltid auktoriteter (Prussiluskan/poliserna/Tommy och Annikas mamma och pappa) (iallafall i det tysta) med frågan VARFÖR? Varför ska man inte...
Finns det inte något bra varför ja då är det meningen att man ska bryta mot den "regeln".
Jag älskar när barnen tänker själva och ifrågasätter saker. Det är ett tecken på att de har en egen vilja. Det är något bra. Okej, det är jobbigare att vara förälder till såna, men det tar jag så gärna. Min man är mer för det här med att regler är till för att följas och ofta svarar han på ett varför med ett därför. Så det är kanske inte så lätt att vara barn i den här familjen. Men de har vant sig. Vet att vi tycker olika.
Igår på basketen var det Pippis fel att jag var den enda i hela Pontushallen som applåderade när motståndarna kom in. Jag fattar inte varför man inte ska kunna göra det? Maken gav mig en arg blick (han skämdes väl) men det triggade mig bara att vara ännu mer olydig. Så när den oskrivna regeln att hela hallen skulle stå upp tills första Plannjamålet satts, ja då satte jag mig. (Kunde inte låta bli.) Det blev bara för mycket masspsykos för mig. Det resulterade i en himlande blick från maken...
Mina barn tyckte inte alls jag var skämmig! Så det så!
När jag var liten hade jag illrött hår, fräknar och så var (är) jag vänsterhänt. Mitt namn var jag ensam om på skolan och jag var alltid lite "udda". Men jag var inte retad eller så. Bara en som skiljde sig från mängden. Jag tillhörde minoriteten. Det har följt mig hela livet. Ett slags självvalt utanförskap. Jag gillar det. Jag vill inte göra som alla andra. Det är inte så smart alla gånger. Det kunde kanske vara bättre att följa strömmen lite mer för då flyter det ju lättare. Men det är som sagt Pippis fel. Jag drömde om att få spela Pippi. Jag hoppades varje dag att någon skulle stanna mig på gatan och säga "Det är dig jag letat efter-du måste spela Pippi!". Men det hände aldrig. Det var bara gamla tanter som stannade mig och sa Ooooo, så vackert hår,fåååår jag känna". Jag brukade räcka ut tungan åt dem...
Jag tror vi är många Pippisar därute! Innerst inne. Men det är inte alltid så lätt att få utlopp för sina Pippikänslor.
Annika
1 mars 2008 15:43
HEJA Pippi! Och HEJA Persilja!! HEJA alla som vågar släppa fram den där Pippi inom sig!
Det finns i många (de flesta?)situationer alldeles för lite utrymme och/eller acceptans för oss. (Jo, jag har också mycket Pippi i mig). Inte minst för barnen i tex skolan..
Min minsta (11 år nu), har sedan hon gick på dagis vid varje utvecklingssamtal fått omdömet att hon är en "kavat" tjej, att hon gärna vill bestämma. Och varje gång har jag frågat hur de menar med "bestämma" och svaret har till sist alltid blivit detsamma: att hon säger vad hon tycker rakt ut. "Vad bra!!", är mitt stående svar på det. Jag kan inte förstå att det skulle vara ngt negativt?
Nä, fram för mer Pippi-anda!!
Plingen
1 mars 2008 15:46
Allt eftersom jag läser det du skriver kommer jag på mig själv att sitta och nicka och le. Jag ÄLSKADE Pippi när jag var liten och jag var också lite udda när jag var liten. Inte mobbad, men jag var uppfostrad att Tro att du kan och Ha egna åsikter. Det resulterade i att jag var alltid Käringen mot strömmen, för alla andra tyckte naturligtvis samma och jag olika alla andra.
En sådan sekretär hade jag när jag var liten... En knallröd en och jag älskade den! Den föll ihop en dag när jag var 12 och jag sörjde den djupt. Kanske jag hittar en likadan en vacker dag då ska mina barn få uppleva det magiska med en sekretär....
http://plingen.blogspot.com
Annika
1 mars 2008 15:47
Ditt kööööök!!! Ojojoj! Så underbart det ser ut! Jag vill byta!! :_)
Persilja
1 mars 2008 15:50
Annika: Tänk att jag visste väl det!!! Heja PippiAnnika! (Dina föräldrar försökte kanske få dig att bli mer Annikalik? hihi!) Det där gör mig gaaaaalen att lärarna alltid klagar på starka tjejer!!!! Bättring alla lärare!!!!
Persilja
1 mars 2008 15:54
Plingen; Jag visste att det fanns fler därute! Vad läckert med röööd sekretär!
Annika: Nej toker! Det är ju inte mitt! Det är ju Pippis från Pippis hus på Gotland! Jag vill också ha´t!
Annika
1 mars 2008 16:15
hahaha! Men du, det hade verkligen kunnat vara ditt! Det hade passat till dig.
När jag var liten hade jag en bok som heter "duktiga Annika"...haha. Det handlar om en liten flicka som är så rar, så rar mot både mor och far, alla djuren, den "elake" pojken osv... Håhåjaja. *s*. Jag har kvar den fortfarande, tror jag ska diskutera den med min kära mor nästa gång hon kommer hit :-)
charlotte
1 mars 2008 17:21
Du har lyckan att ha en pippi inom dig som får lov att komma fram andra stänger den inne. Pippi var också en favorit, jag kommer ihåg när jag hade tagit mammas skurborstar och hält vatten över hela mitt och brorsans rum för att åka skridskor som Pippi, jag kan tala om att det inte alls gick någe vidare bra och sedan lämnade jag allt åt sitt öde och gick ut, stackars mamma! Jag har en väninna här där jag bor som bär samma namn som dig hon är också en Pippi ut i fingerspetsarna... jag önskar jag hade vågat släppa ut Pippi inom mig. Men när jag växte upp fick man inte det man skulle vara en snäll flicka... suck... tror jag ska göra som Annika, påtala faran med att stänga flickor inne för min mamma.
http://charlottas.bloggagratis.se
maloppa
1 mars 2008 17:27
Nu vet jag varför du ville måla rosa i köket *ler*. Har oxå varit i Villa Villerkulla men det var måååånga år sedan och i den åldern var jag inte så intresserad av inredning (typ 6-7 år). Jag är (var) mer en Annika-typ fast jag önskar jag vore mycket mer Pippi. Har nog blivit mer o mer lik Pippi ju äldre jag blir men söker ständigt inspiration från "riktiga Pippisar" som du tex....
Härligt med människor som vågar vara sig själv och inte som alla andra....
http://maloppas.tradgardsblogg.se
Persilja
1 mars 2008 17:38
Annika: Din "stackars" mor gjorde säkert det bästa hon kunde! Hon visste att "Annikor" accepteras lättare i samhället. Så var nådig med henne! Hjälp dottern att utveckla Pippin istället!!! ;D
Charlotte: Min mamma och pappa tjatade hela tiden att "man inte behöver göra som alla andra". Då var det väl inte lika kul, men idag är jag glad. De var radikala för att vara föräldrar på 60-talet.
Maloppa: Tack! "Riktiga Pippisar" den satt där den skulle! ;D
Annikor är samhällets stöttepelare så de är inte alls att förakta!!! Det är nog tur att vi alla är olika. Det viktiga är att vi tilåter oss vara det. Kram!
essko (heminnerlig)
1 mars 2008 17:55
Vad roligt att höra hur du fastnat för rosa och gult och allt det andra! Pippi har mycket att tillföra världen, det kan jag hålla med om. För mig är hon inte en av de främsta förebilderna och jag är ingen pippi (var mycket mer det när jag var barn men då var Annika idealet så vi som var lite mer ljudliga på olika sätt formades snart in i mallen:/) men jag tycker att de som är det ska få vara det utan snea blickar från omvärlden, särskilt om man är ett pippi-barn...
Håller med om Pippihuset, har du varit på Junibacken? Gissar att du gillar interiörerna där också:)
http://heminnerlig.blogspot.com
Persilja
1 mars 2008 17:59
Essko: Jo, Pippibarn bör också få höras! Särskilt flickor tystas. Jag var blyg och snäll inuti, så jag har nog utvecklat min pippi mer som vuxen.
Gry
1 mars 2008 18:34
Jag kan också bli sådär trotsigt motvall, ha,ha... Är ändå rätt så paradoxal som människa, tror jag. Det är säkert några som tycker att jag är blyg och tyst... jag är uppväxt i ett hem med mor som påpekade för oss tjejerna att man skulle vara snäll flicka, men jag är egentligen inte blyg och tyst. Jag säger saker rakt ut, ibland bara till andras förtret, och kan också bli motvall i sånna situationer som du berättar om. Andra gånger är jag mera tystlåten och orkar inte bråka.... Beror lite på situationen och mycket på humöret!
Mera Pippi till folket! Kram Gry
http://www.baragry.blogspot.com
Annika
1 mars 2008 19:21
Jo! Min mor gjorde så gott hon kunde, inget tvivel om den saken. Särskilt med tanke på hur hon själv hade det som barn. Så nog ska jag vara (och är jag) snäll mot henne.
Ha en sköööön lördagskväll, ta ett glas vin om du har nåt kvar *skål* :-)
Lisa
1 mars 2008 19:53
Det är väl inte Pippis FEL utan TACK VARE Pippi! Jag har också varit hos henne och älskade huset!!!! Sen då jag var 8 så försökte jag slå i grannungarna att JAG faktiskt var den riktiga Pippi som böckerna var baserade på, och jag gav mig inte fast de påstod att jag ljög (hur fräcka får man vara!) Nu kommer bara Pippi fram i mig ibland och dom stunderna värderar jag nått oerhört och längtar till nästa gång, det brukar gå nått halvår i mellan perioderna. Jag är annars en typisk Annika ut i fingerspetsarna så man får passa på att ta vara på Pippistunderna när de faller på, därför så älskar jag min favorit- Pippiblogg så mycket och tycker att Pippiväskorna bara blir härligare och härligare och galnare och galnare och mer och mer du för varje du gör och alldeles alldeles underbara! Pippi rules!
http://mittlillahus.blogspot.com
Persilja
1 mars 2008 19:59
Lisa: TACK! Det var precis den push jag behövde!!!! Har gått omkring och deppat lite och tänkt att väskorna bara tilltalar mig själv och några "få sörjande". På min tjejfest var det nämligen någon av mina vänner som råkade bli lite för ärlig (om man nu kan bli det) och hon tyckte de var lite konstiga och svårburna...Jag tog mer illa vid mig än jag borde för hon menade verkligen inte illa. Hon blev bara lite på lyran och då alltid en sanningsägare. Men det sådde ett litet frö av osäkerhet som gjorde mer skada än det borde ha gjort. Så dina ord suddade bort hennes! Totalt! TAck tack tack!!!!! Puss!
Lucia
1 mars 2008 20:37
Jag känner så väl igen mig (har rött hår, fräknar och är vänsterhänt) och förstår vad du menar men jag gillar verkligen inte Pippi. Som barn gillade jag henne väldigt mycket men nu i vuxen ålder tycker jag hon är en riktig besserwisser och kan reta ihjäl mig på hennes sätt. Jag tror att jag också kan räkna mig till Pippifolket. Säger gärna högt vad jag tycker, speciellt om jag inte håller med. Så kanske är jag lika vidrig som Pippi och det är därför jag inte gillar hennes sätt : ) Näe skämt åsido. Hennes hus är verkligen underbart. Och du... vad var det för dåligt snack om dina väskor på tjejfesten! Du får INTE ta åt dig! Dina väskor kommer att gå långt...lita på mig : )
kram från Lucia
Gry
1 mars 2008 21:54
Vad hör jag för dumheter på tjejfesten!! Äsj, elakt förtal av världens finaste väskor! Hm, ursäkta att jag går till attack på din vän, men det låter lite avundssjukt och fegt att säga det i berusad tillstånd....
Kram till designaren Persilja från Gry
http://www.baragry.blogspot.com
Persilja
1 mars 2008 23:25
Lucia: Tackelitack! Såsnälla ord jag får! Suger åt mig! Och jag fattar din besserwisser känsla om Pippi. Men jag diggar hennes frihetslängtan! Hennes rättspatos och hennes uppkäftighet. Sen var hon lite småelak mot en del barn och lite överlägsen mot Tommy och Annika det kan jag skriva under på. Men vi reagerar nog mest för att hon är en TJEJ!
Kram till världens snällaste Lucia!
Gry: Måste försvara henne lite, det var inte illa ment! Det passade liksom i sitt sammanhang och var lite skämtsamt menat, men som "svag" konstnärssjäl tog jag ändå åt mig tvivlet...Dumt! Men så funkar jag...
Kram och tack för uppmuntran!!!!
Killfröken
1 mars 2008 23:27
Nu när du säger det finns det helt klart något kusligt likt Pippi över din framtoning... Det där med självvald utanförskap kan jag så väl känna igen mig i. Framförallt på senare år.
(Förresten fick dit förra inlägg mig att vilja pussla igen. Jag har redan hittat en hörna i lägenheten som ska bli pusselhörna...)
http://www.killfroken.se
Persilja
1 mars 2008 23:36
Killfröken: hm! Kusligt lik...är det bra eller...När man är yngre är det svårare att inte passa in. Men med åldern kommer det av sig själv, om man har det i sig. En tonårings enda strävan är väl att passa in samtidigt som han/hon vill vara unik och speciell. Vad mysigt med en pusselhörna! Det är lite kommisarie van Veeteren över det...
synne
2 mars 2008 07:24
Pippi är bara bäst. Dina väskor är så Pippi. Dom är så läckra så man skulle vilja ha varenda en.Maken skulle säkert gå i taket. "Va, en ny väska nu igen!" Så håll på din Pippistil.
Hon är en stark person, som står för det hon gör och säger,hon accepterar inga orättvisor eller elaka människor. Det är bra egenskaper det du, Persilja.
Du får nog döpa om dig till till Persilje Pippi.
Ska leta fram puzzel och plats. Det där smittade av sig hehe.
Ha en fin dag hemma hos dig i Villa Villerkulla du bästaste Persilje Pippi :d
En rejäl kram från snöigt naboland.
Synne ;D
http://nabolandet.blogspot.com
Killfröken
2 mars 2008 07:50
Samtidigt är det inte helt ovanligt att se barn i förskoleåldern förtjusta över att någon kompis har samma tröja när de kommer till förskolan. I de tidiga skolåldern skulle samma incident kunna utlösa ett tredje världskrig hoss vissa barn och åtminstone tankar om att "han härmas" hos de andra barnen. Det handlar om att barn i sex-sju års åldern brukar gå igenom en period när det är viktigare att vara unik än lik. Sen, som du säger, går det tillbaka när man kommer in i tonåren.
Det lär vara hormonernas fel, som vanligt...
//Killfröken
http://www.killfroken.se
Persilja
2 mars 2008 08:05
Synne: Tack för dina ord! Pussla på!
Killfröken: Ja, det där med tillhörighet är intressant! En del barn överlever inte om de inte får tilhöra medan andra väljer utanförskapet lite själv. Det måste vara en oerhört svår uppgift att upptäcka när det är självvalt och när det är utfrysning...
En lärare måste ha fingertoppskänsla. Men man märker nog ganska snart om de andra barnen har nåt finger med. Men en svår uppgift!!!
Maria
2 mars 2008 08:58
Hej
pippis hus var jag till när jag var liten och det var helt underbart. Jag tror att jag måste få bo i ett sånt hus någongång.
Men jag ville också säga att jag kommer att köpa en väska av dig en dag, bara ekonomin tillåter. De är inte för konstiga , bara så du vet.
http://mariasrum.blogspot.com
Persilja
2 mars 2008 09:02
Maria: Tack för din uppmuntran! Det värmer! Jag tycker ditt hus (det lilla jag sett) känns lite som ett pippihus! Visa mera!
Plingen
2 mars 2008 09:41
Det blev lite livat om vad dom sagt på tjejfesten. Jag ville bara göra dig uppmärksam på mitt svar på din kommentar om mina väskor... Läs och sug åt dig! Kram
http://plingen.blogspot.com/2008/02/inte-legat-p-sofflocket.html
http://plingen.blogspot.com
Lisa
1 mars 2009 16:22
Jag tror att jag nämt det innan, men moster har renoverat pippis hus på Gotland när jag vart mindre. Lite avis. ;)
http://pinkfriday.blogg.se
