Jag har insett att när det gäller det mesta präglas mina beslut omdevetet av Pippi Långstrump.

Inredningsmässigt kan jag sitta och drägla över estetiska hem med vita golv och vita möbler och någon enkel elegant detalj. Men när jag själv sätter igång med renoveringar så finns det alltid med en Pippitwist över det hela. Det bara blir så.

När jag var liten så var Pippiavsnitten med Inger Nilsson i huvudrollen de absoluta favoriterna. Jag har sen dess älskat kombinationen Rosa/gult (Annikas kläder) och den knallgröna färgen Pippi hade på strumporna. Jag har alltid tyckt att sekretärer med många lådor var magiska och suktade länge efter en egen sekretär. Nu när jag har en är lådorna alltid fyllda med hemligheter. Magiska lådor! Kommer ni ihåg när Pippi tog upp presenter ur sin sekretär till Tommy och Annika?

Pippis hus är det mest fantastiska hus jag varit in i. Det finns på Gotland. Där frossas det också i Rosa och gult (på fasaden) och inne finns alla de där attributen som jag omdevetet strävar efter i min inredning. I mitt hem. Pärlspont, trasmattor, slagbord, köksoffa, öppna hyllor med konsoller, vedlår, skafferi, målade möbler i olika färger. Det är lekvänligt och fullt av hemliga utrymmen (i kökssoffan, i vedlåren, i skafferiet.) Halvmålade väggar och oöm inredning. Jag bara älskar det!

(Här är jag och en då 7-årig son på väg upp på övervåningen.)

Det är hennes fel att jag har fått en egen vilja också. Jag hatar masspsykoser och vill alltid vara en fri själ. Ifrågasätter alltid auktoriteter (Prussiluskan/poliserna/Tommy och Annikas mamma och pappa) (iallafall i det tysta) med frågan VARFÖR? Varför ska man inte...

Finns det inte något bra varför ja då är det meningen att man ska bryta mot den "regeln".

Jag älskar när barnen tänker själva och ifrågasätter saker. Det är ett tecken på att de har en egen vilja. Det är något bra. Okej, det är jobbigare att vara förälder till såna, men det tar jag så gärna. Min man är mer för det här med att regler är till för att följas och ofta svarar han på ett varför med ett därför. Så det är kanske inte så lätt att vara barn i den här familjen. Men de har vant sig. Vet att vi tycker olika.

Igår på basketen var det Pippis fel att jag var den enda i hela Pontushallen som applåderade när motståndarna kom in. Jag fattar inte varför man inte ska kunna göra det? Maken gav mig en arg blick (han skämdes väl) men det triggade mig bara att vara ännu mer olydig. Så när den oskrivna regeln att hela hallen skulle stå upp tills första Plannjamålet satts, ja då satte jag mig. (Kunde inte låta bli.) Det blev bara för mycket masspsykos för mig. Det resulterade i en himlande blick från maken...

Mina barn tyckte inte alls jag var skämmig! Så det så!

När jag var liten hade jag illrött hår, fräknar och så var (är) jag vänsterhänt. Mitt namn var jag ensam om på skolan och jag var alltid lite "udda". Men jag var inte retad eller så. Bara en som skiljde sig från mängden. Jag tillhörde minoriteten. Det har följt mig hela livet. Ett slags självvalt utanförskap. Jag gillar det. Jag vill inte göra som alla andra. Det är inte så smart alla gånger. Det kunde kanske vara bättre att följa strömmen lite mer för då flyter det ju lättare. Men det är som sagt Pippis fel. Jag drömde om att få spela Pippi. Jag hoppades varje dag att någon skulle stanna mig på gatan och säga "Det är dig jag letat efter-du måste spela Pippi!". Men det hände aldrig. Det var bara gamla tanter som stannade mig och sa Ooooo, så vackert hår,fåååår jag känna". Jag brukade räcka ut tungan åt dem...

Jag tror vi är många Pippisar därute! Innerst inne. Men det är inte alltid så lätt att få utlopp för sina Pippikänslor.

Plannja vann igår. Sista minuten gick de ifrån med fem poäng, annars låg de jämnt hela tiden. Så det var en spännande match!

Vinet drack jag två glas av och såg en skoj men gapig film "En mamma och tre systrar" med Diane Keaton. Den var okej, förutom att Diane verkade lite överaktiv...

11-åringen sitter just nu och ser den ett varv till. Antagligen för att den blev för pinsam att se med mig. Han gick och lade sig mitt i. (De var rätt frigjorda och pratade om saker som kan bli lite pinsamma när mamma sitter bredvid men sååå intressanta när man är 11, snart 12 år...)

Idag måste jag orka detta: Stön, Varför drog jag igång med det här? ÄR redan less. Men jag måste ta mig i kragen idag. MÅSTE! Mitt syrum, tillika 11-åringens rum är nämligen belamrat med alla grejer som tagits ut från dotterns rum så om inte annat för att få tillbaka syrummet måste jag lägga in en överväxel...

Sån här tapet var hela rummet tapetserat med nån gång: Tänk, vad mörkt och murrigt det måste varit. Men säkert mysigt!

Idag väljer man mer att ha såna tapeter som fondvägg. Vi är mycket fegare än de var på 70-talet!

Jag har fyllt på min bokhylla. Den är redan full, men ibland finns tillfället och jag kan inte motstå. Nej, jag har inte varit på bokrea. Jag har för första gången inte varit där. Dels har jag ganska mycket oläst, sen köper jag rätt mycket böcker som jag vill ha till fullpris året om, så att gå på bokrea känns som att jag köper det jag egentligen inte vill ha, bara för att det är billigt. Och med en redan full bokhylla tänker jag lite extra noga på varje köp.

Men när svärmor skulle slänga dessa böcker kunde jag inte låta bli att uppoffra mig för dem och ge dem ett hem:

Strindbergs samlade verk i skinnband och Tusen och En Natt i vackert inbundna band med små konstverk i varje.

Nej, det kunde jag bara inte motstå.

Sen hittade jag denna kudde för 5 kr på Röda korset, den kunde jag inte heller motstå...

Och för att göra detta inlägg riktigt långt ska jag visa vad 11-åringen satt och gjorde igår innan basketen, efter skejtingen. Det finns stunder då han sitter alldeles still:

Egentligen är det 7-åriga dotterns pussel. Hon har alltid älskat pussel och det finns många roliga femhundrabitars som hon sitter med dag ut och dag in. Det pusslet ovan har hon pusslat i flera månader. Det är en fin sysselsättning tror jag. Hjärnan får gympa, fingerfärdigheten övas och framför allt är det tålamodskrävande.

Tänk att innan vi fick barn kunde vi också sitta ner och bygga tusenbitars pussel. Tänk! Vilken massa tid man hade över då! Så otroligt osannolikt att jag skulle ha tid att sitta ner och bygga såna pussel idag! Har man den tiden över så finns det sååå mycket annat som lockar först. Eller har jag den tiden nånstans men ser den inte???