Ännu en deltagare har anlänt! Kolla in!

Har skummat igenom DN:s Bostadsbilaga. Dels läst om min IDOL Cilla Ramnek. Jag äääälskar hennes stil och hon är en stor inspiratör för mig. Hon blandar mönster och färger på ett härligt respektlöst sätt som känns nytt och coolt!

Hon har en utställning på Svenskt Tenn nu där hon fått härja fritt i deras brackiga miljöer. Önskar jag var i Sthlm och fick se den!!!

Efter den mumsiga artikeln bläddrade jag förstrött mig igenom bostadsannonserna.De är många men det är hur tråkigt som helst sen man började stajla lägenheterna. Allt flyter ihop i en tråkig intetsägande massa. Allt är snyggt och polerat. Vita soffor, trägolv, någon klatscig (lagom) fondvägg och så någon snygg matta som binder ihop allt. Mycket uttänkt, mycket matchat, mycket tråkigt. Samma, samma.

Men plötsligt dök det upp något annat. En svart hörnsoffa med en guldfärgad femarmad lampa, ett marmorbord och ett furuklaffbord med vävd duk på. Ett hem. Ett levande hem. Typiskt åttiotal. Ingen stajling. Bara ett vanligt hem rakt upp och ner. Jag stannar och tittar intresserat och ser plötsligt även själva lägenheten.

Jag vet inte om det bara är jag som reagerar så men om det är fler än jag så har ju stajlingen totalt misslyckats. De har lyckats gegga ihop allt i en enda sörja så att inget urskiljer sig.

Jo, den vanliga åttiotalsinredda lägenheten urskiljde sig. Säkert fick den mest visningar av alla.

Hör ni mäklarfirmor; sluta stajla alla lägenheter likadana. Använd de hem som finns där. Städa upp och rensa bort men förvandla inte alla hem till tråkiga möblekataloger. Lämna något åt fantasin. Visa att det är hem ni säljer!

Förresten; vad glad jag blev när jag hörde att det kommit nya regler för mäklarna. De måste redovisa buden som kommer in. Slut på fejkade upphaussade budgivningar!

Detta är väl förmodligen mest ett storstadfenomen.

Förekommer inte alls i samma utsträckning här i våra trakter. Inte ens stajlingen har slagit igenom på samma sätt här, även om det förekommer.

Ett nytt bidrag har inkommit som kan beskådas HÄR.

Den här bilden ger mig frid. Precis den enkelheten älskar jag, lite bohemstil men ändå vackert och själfullt. Det är denna känsla jag ständigt strävar efter. Så kan mitt vardagsrum bli, nån gång, nån dag, om jag bara kommer ihåg det.

Jag är på väg ibland men så får jag för mig att måla väggarna turkosa och att måla soffbordet lackrött och andra idéer som bara poppar upp i mitt färgglada sinne. Jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Varför har jag så svårt att hålla fast vid en stil?

Eller är det så att jag faktiskt HAR en stil redan som jag slaviskt följer, fast jag bara inte märkt det själv. En persiljestil? En del kan faktiskt peka på saker och säga "typiskt dig" och jag kan bara förvånat hålla med, hur visste de det tänker jag förvirrat. Ibland skulle jag vilja komma på besök hos mig själv för första gången och se vad jag fick för intryck. Finns det nån röd tråd månne???

Bild lånad från Mette.

Jag har kommit på en skitjobbig sak om mig själv.

Jag har vetat om den nu i en vecka så jag har verkligen smält och tagit in och förstått att jag kommit på nåt viktigt. Har inte velat skriva om min insikt heller för att den var riktigt jobbig att hitta.

Jag har kommit på exakt VARFÖR jag som kvinna försatt mig i den hemsituation som jag och massor av kvinnor sitter i.  Att vi blir icke jämställda så fort vi får barn.

För mig beror det på en enda sak egentligen.

Det beror på att jag inte kan stå ut med att bli betraktad som egoistisk.

Det är det fulaste någon kan kalla mig.

Det funkar i alla lägen. Man kan utnyttja mig till max bara genom att antyda att jag skulle vara egoistisk om jag inte "ställde upp".

Det som är riktigt intressant är att män aldrig betraktas som egoistiska på samma sätt. Man kan tycka att de är riktigta egoister, men det är inget hemskt. Det förväntas nästan av dem. Det är okej. Helt accepterat.

Det finns många kvinnor som valt att satsa på arbetet, reser bort ofta utan sina barn, går ut mycket, fortsätter leva sitt liv lite som innan de fick barn och det går alldeles utmärkt. Men de klarar av att hantera att de blir ansedda som egoister. För det blir de. Oj, vad de betraktas som egoister och det särskilt för att de är kvinnor!

TROTS att jag genomskådat detta tycker jag att de kvinnor som klarar av detta svåra att tänka på sig själv i första hand, gör fel. Det är ju helt absurt egentligen!

Jag tycker det fortfarande fast jag förstått hur indoktrinerad jag är!

Jag har uppfostrats med en slags inbyggd skuld-att det är en dödssynd att vara egosistisk. Fatt att det sitter väldigt djupt!!!

Att tänka tanken att barnen skulle tänka på mig som egoist, eller svärföräldrarna eller föräldrarna eller andra jag bryr mig om, det är för hemskt. För plågsamt. Kan inte tänka mig det.

Nu är ju min insikt endast en vecka gammal så jag kanske kan jobba med de här känslorna. Lära om mig. Men jag förstår att det sitter väldigt djupt. Det är inpräntat sen generationer.

Kvinnor ska vara den uppoffrande typen, oegoistiska. Det ÄR bara så och vi har gått på det! Eller vi har blivit så djupt indoktrinerade att vi inte ens tänker på det som något märkligt.

Det är ju lysande! Skitsmart! Om vi fortsätter indoktrinera våra döttrar med denna skuld så kan allt fortsätta.

Okej, nånstans kanske det är BRA att vi har den här dolda drivkraften. Bra för barnen. De får alltid komma i första hand och det tycker jag är helt okej. Jag är FÖR att barnen ska vara viktigast. Deras småbarnstid är så kort så vi kan faktiskt offra oss utan att få ångest över förlorade år på arbetsmarkanden. MEN! Ett stort MEN! Varför inte indoktrinera pojkarna också?

Varför skapas denna skuld endast hos oss kvinnor???????

Om vi uppfostrar pojkar att känna samma sak, så har vi ju två som slåss om att ta hand om hem och familj bäst.

Tyvärr tror jag inte vi vet hur man gör.

Det här är djupt inprogrammerade beteenden som vi gör av bara farten.

Så här har vi blivit formade sen generationer och vem vet hur man ändrar på detta. Det är ju inget jag som mamma gör medvetet;

"Nu ska jag skapa skuld hos min dotter".

Nej, det här är beteenden som vi har utan att vara medvetna om dem. Därför är det så viktigt att vi kvinnor lär oss mera. Vågar se vad vi faktiskt själva gör. Vågar börja med oss själva. Sen har vi hela samhället och alla som inte vill dela våra insikter och uppvaknanden (både kvinnor och män) mot oss så det är verkligen inget man förändrar på en dag. Kanske inte ens en generation.

I mina tidigare inlägg i denna typen av frågor har jag fått många kommentarer som säger att man inte orkar kämpa och måste lära sig att accpetera och leva med det och se det goda i att "tjäna sina barn och sin man". Att man inte orkar kämpa mot utan gör det bästa av situationen. Och det ligger ju massor i det! Det är ju precis det så det funkar. Man orkar inte bråka och stånga och röra om i grytan. Det är för jobbigt! Så man väljer den lätta vägen, finner sig och försöker finna lycka och behålla sitt förstånd mitt i det hela. 

Men vi kanske kan börja med att förstå såna här saker om oss själva. Kanske på sikt försöka att sluta värdera egoismen olika på män och kvinnor.

Det är egentligen det som retar mig mest i denna insikt; män FÖRVÄNTAS vara egoistiska så till den milda grad att om de INTE är det och gör det kvinnor i alla tider gjort då blir den unike mannen höjd till skyarna som ett under av ängel till man som är så oegoistisk.

Bredvid står två miljoner kvinnor som är så hela tiden. Som jobbar häcken av sig på jobbet, tar allt ansvar hemma, förtränger sin egen person och ständigt krumbuktar sig för att familjelivet ska snurra på utan friktion. Och förväntas göra det. ENDAST om de är en gnutta egoistiska och ser sig själv mitt i detta, endast då för de någon form av uppmärksamhet och då NEGATIV så det visslar om det.

S-U-C-K-!!!

Någon som förstår vad jag menar?

Någon som ser vad jag sett?

När jag skrev rubriken fick jag plötsligt ågren över att vi plötsligt kommer att förbruka ännu mer el! Usch, inge kul! Jag som försöker lära barnen att vara sparsamma med elen!

Jaja, när nyhetens behag lagt sig kanske vi inte använder så mycket som nu.

För nu går den varm...

Här är det nioåringen som lyser.

När vi åkte från affären sa han "Det här är den BÄSTA dagen i hela mitt liv!!!!" 

Konsumtion kanske ändå ÄR lycka??? Hahaha!

Nej! Det är ju spelglädjen han är glad över! 

Själv blev jag glad över ett traderafynd som kom med posten idag. En tapet från 60-talet som jag vann för en hundring. Det var en liten chansning eftersom den var inplastad och fotot var suddigt och smått. Det angav bara färgen i princip. Men JIPPI! vad fin den var!!!

Har inte bestämt var jag ska ha den ännu...

Men ALLRA ALLRA  gladast blev jag när sonen kom hem från skolan. Han hade gjort en alla hjärtans present på slöjden till mig. Han kunde dock inte hålla sig till imorgon och det hade inte jag heller kunnat hålla mig till.

Se sån klenod jag fick!!! Smärta!!!!!

Vi har blivit med elgitarr!!!

Och det är nästan så att jag ångrar mig lite...

Haha, de testar volymen just nu och jag säger bara: jag är SÅ glad att vi bor i eget hus med tjocka timmerväggar!!! 

Återkommer. Måste steka palt!

Har fastnat på musikaffären alldeles för länge och magarna skriker! 

Det funkar verkligen skitbra att dela rum med 11-åringen. Han behövde mitt sällskap. Han som ränner i byn jämt har till och med varit hemma hela dagar sen jag flyttade in hos honom. Han sitter i sin säng och klinkar på gitarren och verkar verkligen njuta av att dela rum. Ett rum han inte ens var i förut.

Men så är det väl i de flesta familjer, där mamma (och pappa ibland) är där vill barnen vara.

På gott och ont.

Någon lugn och ro har jag inte direkt. Det har liksom blivit nya vardagsrummet istället. Men det som är bra är ju att när man vill se teve eller bara läsa i vardagsrummet då är det inte totalkaos där. Det är skönt.