Det var många som reagerade på mitt inlägg om barn. Det talar för att det är ett ämne som det inte talas särkilt mycket om.

Barnlöshet. Eller svårt att få barn. Missfall. Varje gång jag pratat om mina missfall eller om hur svårt vi hade att få våra barn får jag alltid förvånande många runt omkring mig som också haft missfall eller haft svårt att bli med barn. Fast de har aldrig sagt nåt. 

Det är inte så lätt att ta upp.

Ofta kanske man får missfall innan man hunnit bubbla om babylyckan för någon annan. Man villl vänta tills det är helt säkert innan man säger nåt. Och då känns det ju konstigt att berätta om missfallet om man inte ens berättat om graviditeten.

Jag har haft tre missfall.

Det första fick jag efter att ha kämpat några år med att bli med barn. Vi var i Singapore när jag insåg att jag var gravid och gjorde g-testet. Jag glömmer aldrig den pirriga känslan när jag gick omkring i Singapore och sökte ett Pharmacy som sålde g-test. Kom inte ihåg vad det hette heller (pregnancytest) så jag fick gestikulera mot magen och tjejen på apoteket sken upp och sa "aaah! bebé!!!" Jag hade tusen fjärilar i magen och tolkade alla "tecknen" poitiva att NU var det sant! Det var inte bara resfeber och värmen och allt annat jag skyllt på för att mensen var sen. Nu hade det hänt!

Och mycket riktigt. Morgonen efter gjorde jag mitt livs första positiva graviditetstest och jag har aldrig varit så lycklig!!!

OCH orolig.

Efter det kom oron. Tänk om det går åt skogen? Vi som var ute på långresa och plötsligt ville jag bara hem och inte göra nånting äventyrligt alls.

Så blev det inte.

Vi fullföljde vår resa som blev ganska strapatsrik med studentuppror i Thailand med militärer överallt och utegångsförbud och bensinbomber och en massa annat.

Men när jag var i vecka 13 och lyckligt hemma igen började jag blöda lite lätt och fick panik.

I en vecka kom det små droppar blod och oron var massiv. Till slut den 23/6 fick jag åka in akut och fick där beskedet att fostret inte levde. Fick åka hem och genomlida missfallet. Efter en natt med olidlig mensvärk och miljoner tårar kom en decimeterstor blodig klump ut. Det som skulle ha blivit vårt första barn.

Jag var helt otröstlig.

HELT OTRÖSTLIG.

Det var som att jag visste att nu skulle det ta tid. Om det ens skulle bli nån mer graviditet. Då visste jag ju inte vad jag vet idag.

 Morgonen efter fick jag åka in och skrapas. Blev nedsövd och på uppvaket låg jag med gräslig värk i magen och fruktansvärd värk i själen. På uppvaket rullades då en nyförlöst mamma in, akutsnittad. Och med henne kom mannen med deras nyfödda barn. Han presenterade deras nyfödda barn för henne. Bakom deras draperi utspelades den största av lyckor och bakom mitt låg jag och lyssnade och ville inte leva längre.

Efteråt har jag känt en  vrede mot den klantigheten. Snacka om okänslighet!!!

På samma uppvak låg en medelålders kvinna också, kanske en som fått operera bort livmodern på grund av cancer eller nåt. 

Jag vet inte om det är så längre, kanske har de olika rum nu för tiden. Det här är ju mer än 15 år sen. Man kan ju alltid hoppas.

Efter det missfallet var jag mycket deprimerad. Tappade gnistan helt. Blev helt apatisk och mådde inget bra. Hela sommaren mådde jag så. Det som skulle bli en ljvulig sommar med en gryende graviditet blev en svart sommar. Jag minns inte mycket.

MEN, i augusti ryckte jag upp mig. Bestämde mig för att jag måste vända detta och jag och maken började nosa på detta med adoption. Jag fick något att "bita i". Det hjälpte mig att komma upp ur det svarta, negativa hål jag ramlat i. Vi insåg snabbt att man måste vara gifta för att få adoptera och med liv och lust ställde vi till med bröllop.

Efter tio år tillsammans gifte vi oss i kyrkan och hade fest.

Det var som en nystart.

Samtdigt levde ju hoppet om att få bli med barn, men vi hade en bakdörr nu också. En reservplan så god som någon. Jag ville verkligen ta emot ett adoptivbarn. För mig hade det inte varit någon skillnad. Det tror jag inte det är för någon. Barn som barn. Väntan på ett adoptivbarn är bara en annorlunda väntan. Man känner ju inte barnet i magen bättre än ett adoptivbarn.  

Åren gick, vi betalade in oss och stod i en kö som var lång. Men vi stod där, hoppet fanns. Vi gjorde något. Likväl var jag lika förtvivlad varje månad när mensen kom. Förtvivlan kom av att det förbannade hoppet alltid dök upp som ett brev på posten. Varje gång kände jag tecknen. Var jag inte lite öm i brösten? Var jag inte lite yr? Luktar inte allt väldgit starkt? Jag hann fanstisera långt in i en graviditet varje gång. Så därför blev fallet högt varje gång. Alla ni som varit i den här sitsen vet nog hur det är. Ni andra kanske inte alls förstår hur man kan lura sig så hela tiden.

För att göra en lång historia kort fick jag plötsligt fyra barn på sex år. Snacka om ketchupeffekten! Mellan nummer två och tre kom ett missfall. Ganska odramatiskt. Väldigt odramatiskt.  

Missfall nummer tre fick jag rätt nyligt.

Råkade bli med barn och kände mig faktiskt mätt på barn även om jag kan "skoja" om bebissug och så. Jag fick skrämselhicka faktiskt först. Jag skulle ha varit nyss fyllda 45 när barnet skulle födas.

Men som alltid med mig har jag funnit mig i vad livet bjuder och jag blev med tiden väldigt glad mitt i all förskräckelsen.

Fast överallt såg jag gamla mammor och kom på mig själv med att tänka "är det en mamma eller en mormor..."

Jag skulle bli en sån som alla trodde att det var mormor som följde till skolan. Fast det struntade jag i. Tänkte att det är bara alla inskränkta åldersrasister som tänker så och så var jag bara genuint glad.

Sen kom missfallet.

Jag blev jätteledsen eftersom det verkligen var sista chansen. Jag skulle aldrig låta "olyckshändelsen" hända igen. Det visste jag.

Nu när det gått ett år nästan är jag ärligt bara GLAD att naturen rensade bort det barnet. Det kan låta lite grymt men jag tror att det hade kvaddat den homogena syskongruppen. Det hade kvaddat min kreativitet. Kanske. Det vet jag ju inte. Men det är så jag tänker. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha några sladdisar. Det är bara för föräldrarna det är bra-för syskonen är det inte lika kul. Så har jag tänkt.

Sen hade jag ju fått byta namn på bloggen; fembarnsmamman!  

Så detta var historien om mina tre missfall.

Grattis till dessa två duktiga tjejer!!! Kolla de har fått (ett välförtjänt) pris!

Jag myser så jag ryser när jag får vara nära det lilla miraklet. Han äter välling eller tillägg eller vad det heter när man inte ammar och det innebär ju att NÅGON ANNAN kan få den stora äran att mata guldklimpen. Det kändes nästan som att amma fast mindre naket. Haha! Men samma närhet och myskänsla!!!

Lyllo mig va???? 

Fan!

En sån där morgon jag helst vill glömma. Allt kom på sned. Inget funkade. Jo, det skulle vara då att de kom i tid till skolan, men det skulle nog ha känts bättre om de inte kommit i tid så hade vi sluppit racet innan.

Varför ska JAG göra mig till ovän med barnen för att deras lärare inte ska bli sur på dem? Man prioriterar underligt ibland. Men det är ju så viktigt iallafall för hon i ettan och han i trean att komma i tid och jag tycker ju ockå att det är en bra dygd. Men inte till vilket pris som helst. Då får vi alla bara ont i magen.

ALLT som kunde strula strulade idag. Två av pojkarna somnade om flera gånger och jag missade vad klockan var så när de väl var uppe ur sängarna var de redan sena. Hinna duscha (ett måste för 13-åringen-annars går han inte till skolan) och äta frukost (ett måste tycker jag så de ska orka till lunch) klä sig, och det inkluderar ju att hitta kläderna..., packa ryggsäckarna, nej vi gjorde inte det igårkväll, och så dessutom hinna gå till skolan. Jag skjutsade dock och därför hann vi precis. 13-åringen missade dock bussen för andra dagen i rad för att den plötsligt börja komma i tid, den i år invanda vanan att den alltid är fem minuter sen är borta. Kanske har de bytt chaufför?

Men förutom all stress så var jag tvungen att ta till den arga rösten för att öka på dem. De fastnar hela tiden med att gulla med Pommac, dumglo på barnkanalen, busa vid tvättstället, söka nåt som inte behöver sökas just nu, och 9-åringen lät bli att klä sig klart och gick i stället ut och började sopa snön från verandan hans basketplan. Så fort jag inte hade fullt fokus på dem så glömde de sina uppgifter. Tänk, fyra stycken som hela tiden hittar på nåt annat än att göra sig klara. Gissa om stressmuskeln vaknade i mig. Dessutom har Pommac haft diarée (kanske druckit vattnet från duschen eller nåt-för han har också fått bakteriefritt vatten i sin vattenskål) inatt och han har plingat i sin "jagvillgåut" klocka tre gånger...

Det förklarar förmodligen hela saken. Det var JAG som sovit för lite och därför inte klarade av det avancerade logistikuppdrag som just "få iväg fyra slarviga barn med allt som ska med till skolan i tid" är.

Nu längtar jag till de kommer hem så att jag får vara snäll och inte tjatig och bara mysa med dem i LUGN och RO! För nu är det sportlov sen!

Jippi!!!

Gick runt i mitt hem på jakt efter färg. Det var inte så svårt. Jag kan ibland känna mig färglös. Här kommer det som bevisar motsatsen. Jag har svårt för att bestämma mig för en färg så då blir det så här:

Kuddar i 11-åringens säng.

Mobil i samma rum.

Lampa i samma sons rum.

Kokböcker i köket.

Porslinshyllan i samma kök.

Pannlapp och handduk vid spisen.

Andra pannlappar.

Några brickor. 

Lökskålarna i fönstret. Teburkar i kryddhyllan.

Några tekoppar...

Våra vardagstallrikar.

Nog finns här färg alltid.

I en salig röra.

Testade faktiskt mest kameran som har börjat krångla. Den klarar inte av skärpan när man zoomar. Men den funkade nu iallfall. Tack och lov.

Nu är det snart torsdagens och veckans höjdpunkt; Brottet.

Hihi! En badsugen ekorre!

Lyckan på jorden är barn! Inte bara egna barn utan barn överhuvudtaget. Att få ynnesten att dela sin vardag med barn är verkligen en gåva.

För min del är lyckan enorm eftersom jag många år inte visste om det skulle bli några barn. Det tog oss (mig) många år att bli med barn. År med sorg och förtvivlan och en ren fysisk smärta. Längtan efter barn gjorde ont. Skar som en kniv.

Men miraklet skedde, jag blev gravid och fick behålla det och sen kunde jag inte förmå mig att "sätta stopp". Alla barn som plötsligt ville komma till oss fick komma. Med glädje! Och enorm tacksamhet.

Jag har fått fyra barn och jag har haft tre ganska sena missfall. Och långa tider utan att bli gravid överhuvudtaget. 

Jag kan säga att omställningen från noll barn och en enorm längtan efter dem, till fyra barn och det kaos det tillför livet är ENORM. Men välkommen.

Jag kanske har orkat lite extra många gånger just för att jag varit där, i den världen där dagarna präglades av den djupaste längtan efter just det där kaoset.  

Om vi inte hade fått vårt första barn då när det kom vid 32 års ålder, då hade vi några år efter haft adopterade barn. Det är helt säkert. För mig var det inte att "bli med barn" som var det viktiga, utan jag ville så gärna få leva med barn. Min man också sent omsider. Vi stod i adoptionskö och var startklara för allt det som kommer till vid en adoption. Men naturen hann före.

Innan jag upptäckt att det inte var precis lätt att bli med barn hade jag fått kämpa mot min mans åsikt att han inte ville ha barn. Han och jag har ju kamperat ihop sen tonåren och jag ignorerade hans åsikt som en "spolings nyckfullhet". Jag VISSTE att han skulle komma vilja ha barn en vacker dag. Hade det hängt på mig hade vi nog börjat redan vid några och tjugo, men jag väntade in honom och vi levde ett jättebra liv med utbildning, roliga jobb och resor innan vi kom till punkten då även han var mogen. Då var vi några år innan 30 och fick så erfara att man inte kan planera allt.

Jag har aldrig varit en sån som planerat och hade vi följt mitt sätt att leva hade vi förmodligen sluppit de hemska ovissa år som nu låg framför oss. 

Men vid 25 var jag inte lika säker på mig själv och lät min man ta många beslut. Han, den planerande typen, ville vänta.

Mitt råd till alla som är någorlunda unga och vill ha barn och har planer för hur livet ska se ut är: strunt i planerna. Hittar du en man/kvinna som du älskar och vill ha barn med, strunt i planerna, strunt i måstena, gå på känslan, sätt igång och se vad som händer. Barn kommer och barn passar nästan alltid in. Idag väntar vi alldeles för länge och de där åren när man försöker och inte vet om det kommer att gå, de är verkligen på nåt sätt försumbara. Man slösar bort år på att bli fixerad. En del påstår ju att det kan sitta i huvudet. Att när man längtar för mycket blir det inget. Det tror jag dock är lite skitsnack. Okej att man kan spänna sig och så, men det finns forskning som visar att alla hormoner och alla andra faktorer som behövs för att ett ägg ska bli befruktat inte alls påverkas av stress eller psyken. Men vad vet vi. När vårt första barn kom till längtade jag mig sjuk och ändå blev han till så på oss stämde det inte!  Kanske däremot ett barn som vill till jorden inte väljer oss för att vi planerat för mycket. De väljer de som ser ut att leva goda liv...

I den bästa av världar, vore det ju så; att barnen valde oss... 

Hursomhelst vad jag ville komma fram till är att idag med egna barn och ett hjärta fyllt av tacksamhet kan jag nu också njuta av andra barn. Andras barn.

Det kunde jag inte förut.

Det gjorde föööör ont. Jag undvek barn. Undvek babylycka. Undvek stora magar. Jag kunde inte alls glädja mig och för att inte förstöra för de som fick den stora glädjen att uppleva det höll jag mig undan.

Jag slog av teven när det handlade om mammor, föräldrar, bebisar. Allt sånt höll jag långt bort.

Idag skulle jag gjort annorlunda. Jag skulle ha skrikit ut min olycka. Talat om för alla att jag  också vile ha barn. Jag skulle ha lånat alla barn jag kunde för att dämpa min  längtan. Inte stänga in mig i en värld utan barn och stöta bort all lycka. Inte låtsas att jag inte var intresserad, att det inte var viktigt för mig. För det var så jag tacklade det. Jag ville inte blotta min längtan för alla de människor som inte visste. Var rädd att de skulle vrida om kniven ännu mera.

Istället blev det så att många försökte övertyga mig om att barn var härligt, de frågade alldeles för ofta om det inte var dags snart. Och jag spelade teater och sa "äsch, det hinner jag sen" och grät inombords. Så jag krånglade till det!

Varför sa jag inte "JO!!! Jag vill!!! Men min kropp kan inte!"

Jag tror det gjorde för ont.

Idag gör det inte ont längre.

Jag är så fantastiskt tacksam för vad jag fått så ingen kan förstå.

Jag har lärt mig att inte trampa i klaveret och vara okänslig. Jag vet att det finns många därute som bär på samma oro och längtan och smärta. Jag väljer mina ord på ett annat sätt. Jag säger aldrig skaffa barn. Barn får man. 

Jag säger aldrig "när är det dags för dig då" eller annat okänsligt.

Och jag är ödmjuk inför alla de som inte har barn och vet att det kan ligga mycket sorg och smärta innanför deras fasader.

Jag brukar också framhålla det som faktiskt är BRA med att inte ha barn.

Att förhållandet frodas på ett helt annat sätt. Man kan ge näring och odla sitt parförhållande på ett helt annat sätt utan barn. Barn suger näring ur förhållanden. Det finns undantag, men många många parförhållanden blir absolut sämre av att barnen gör entré. Så är det.  

Inte för att jag skulle vilja ha barnen ogjorda med facit i hand. Nä, jag är beredd att ge det offer på förhållandet som det krävt.

Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med i barnvärlden. Jag är glad att jag också kan njuta av andras barn nu. Alla barn är gåvor till världen.

Att få egna är en ynnest och att få vara nära andras är också en stor gåva.

Och för att avsluta detta lååååånga inlägg vill jag presentera min gudson:

Gissa om jag är mallig!!!

Här är det dottern som får hålla i guldklimpen.

Han var så mysig att hålla i tyckte hon.

Fast lite tråkigt blev det ju eftersom han bara sov och sov!

Men sen var han vaken och då skrattade han och var en sprattelgubbe. Här är det 9-åringen som njuter:

Lycka!

Sen vill jag avsluta mitt inlägg med att säga att jag respekterar och vet att ni finns ni som inte vill ha barn. Jag tror inte att alla par utan barn bär på längtan efter barn. 

Och det respekterar jag till fullo! 

Boken jag läser nu("Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra") är himla bra. Men deprimerande. Det ser inte ljust ut på jämställdehetsfronten ute på arbetsplatserna.

Det är sorgligt.

Men det är som det är.

Det är intressant det där med att kunna ge kredit. Att kunna ge varann beröm. Kvinnor emellan.

Om någon varit duktig och gjort nåt hushålleligt låter det gärna "oj, vad du härjar på i köket, slappna av" eller "ja, gud om man hade tid med såånt". Lite nedsättande kritik helt enkelt.

Här på bloggnivå tycker jag dock det är helt fantastiskt!!! Alla är så generösa så man växer en meter om dan! Jag får så mycket beröm och snälla kommentarer så att jag nästan svävar på moln dagligen. Ni är så underbara alla ni som lämnar goa kommnetarer. Det är guld värt och ger en skööön kontrast till den värld som beskrivs i den där boken som jag nyss nämnde. (Merparten av läsarna är nog kvinnor även om det finns några män också. )

Bloggvärlden är full av underbara kvinnor som säger "åå, vilken bra idé" eller "ååå, vad fint du gör". Det sprider sig som en löpeld och man vill fort ge någon annan lika mycket kärlek.

Jag är djupt tacksam för all generositet som alla ni utstrålar.

Nåja, det finns såna som aldrig kan ge kredit också men de hälsar inte på så ofta som tur är.

De kanske mår lite illa av all kärlek som cirkulerar här inne. Fniss!!!