Har bråkat med symaskinen hela dagen och till slut blivit klar med systersonens mjukisdjur. Jag ville absolut att han skulle ha ett egendesignat djur. Jag vägrade gå och köpa ett mjukisdjur och således har jag bråkat med min krånglande maskin. Dessutom med mig själv. Jag KAN helt enkelt inte sy lika bra när jag har dessa j-la pmshormoner i mig. Det låter kanske underligt för er som aldrig känner av dylika ting, men jag blir dålig på mycket annat också. Köra bil till exempel.

Det är gräsliga hormoner!

Eller de är nog inte gräsliga en och en men jag har väl överdos eller nåt.

NOG om detta! Det är snart över för denna period...

Så här blev djuret.

Det är en...en...ank...en hön...en gås! Tror jag. (Jaja, skratta inte ihjäl er! Jag hör nog fnisset ända hit!!!)

Den blev iallafall...speciell.

Jag tror ingen annan har en sån! Haha!

Hoppas lille T nu gillar den!!!

Måste skynda mig att posta den idag så att den når fram till den stora dagen på måndag.

När man har PMS ska man vara snäll med sig själv. Pimpla nåt gott, Mysa och äta Sötsaker.

Tyvärr har jag inget att pimpla. Det hade varit perfekt att pimpla lite vin ikväll...

Mysa känner jag inte för och sötsaker...hm...jag mår jätteilla efter att ha vräkt i mig Polly. Min last här i livet.

Ska aldrig äta en Polly mer i hela mitt liv.

(Jag tycker mig känna igen den meningen...?)

Så det är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ synd om mig.

Fatta! När en kvinna har pms är det megasynd om henne! Förstå det en gång för alla!!! Det hon (läs:jag) behöver då är champagne och choklad och fotmassage.

Men ingen fattar.

Jag har stått och lagat korv stroganoff. Va? hur jäkla oglamoröst är inte det??? Stå och strimla en fucking falukorv!!!

Nä, det borde finnas ett hem för pmsiga käringar dit man fick åka så fort man kände att det var i antågande.

Där alla talar med milda röster och står beredda att lyda ens minsta vink.

Åååå vad jag behöver det!!!

Gjorde ett försök att ignorera den här konsitga bokstavssjukan. Åkte in till stan och fikade med en vän. Vi satt på Kulturens hus en timme och myste. Och sen gick vi på Indiska för att bli uppiggade. Fikat var mysigt och välbehövligt och jag fick vakta en dator åt en rätt ung söt kille (som såg ut att kunna ge perfekt fotmassage). Han delade också med sig det allra generösaste tacksamma varma leende när han kom tillbaka och tackade för att jag vaktat hans dator (fast jag totalt hade glömt bort att göra det.)

På Indiska tog jag tid på mig att prova-något jag aldrig annars hinner när halva barnaskaran står och trampar otåligt nånstans i närheten. Provade fem tunikor och alla såg ut som städrockar på mig. Nåja, sparade ju både miljö och pengar.

Nä, en pmsig dag är en ickedag.

Snart drar jag ner rullgardinen och hoppas på en mindre sugig persiljeattityd imorgon.

I morse gnagde irritationen inom mig så fort jag vaknade och jag visste att det inte var de yttre faktorerna som var orsaken utan de eländiga kemiska substanserna i mitt blod. (Pms.) 9-åringen var på extramegaspralligt humör. Drog den ena norska historien efter den andra och spelade upp alla andra så det blev värsta partystämningen här på morgon. Och så jag då som surt gick omkring och nästan grymtade i detta glada gäng. Min 9-åring har extremt svårt att göra två saker samtdigt så när han drar norgehistorier gör han det med allt fokus på det. Glömmer äta, klär inte på sig, bara berättar och berättar. Jag påminde om och om igen att han skulle klä sig, äta, borsta tänder, men inget hände. Han blev så exalterad över att alla skrattade att han genast var tvungen att dra en ny historia. (Det gällde att passa på när publiken var mottaglig!) Kaoset växte och alla blev mer och mer uppspelta samtidigt som klockan obönhörligt tickade framåt med den extrema morgonhastighet som tiden alltid har på morgnar. Min irritation växte och jag kände att jag inte stod ut med EN enda historia till och inte en enda skrattsalva till. Så till slut stod jag och röööööt att han skulle klä på sig.

Han blev (förstås) arg och förvånad (märkte han aldrig att det var på väg???) men började iallafall klä på sig. Jag fick dåligt samvete att jag inte behärskade mig men jag måste faktiskt hävda att det GÅR inte att behärska sig på samma sätta som alla andra dagar i månaden då jag inte är pms-påverkad. För den som inte lider av denna åkomma är det kanske obegripligt, men alla vi som känner av detta kan nog alla vittna om att det är som att nerverna sitter längre ut. Både de psykiska nerverna och de kroppsliga. När jag är så här "itchy" i humöret är jag också "itchy" i huden. Jag kan knappt ha kläder på mig. Allt känns. Stickiga halsdukar som jag annars kan ha obesvärat på mig sticks och kliar i samma sekund jag sveper dem om halsen. Ibland måste jag kasta av mig obekväma kläder i ren desperation. Jag STÅR inte ut en sekund till om de är hårda, snäva eller stickiga.  

Någon som känner igen sig??? 

Sonen verkade dock inte ha tagit någon större skada av mitt utbrott för när han klätt på sig var historierna igång igen. De höll i sig nästan hela vägen till skolan. På väg till skolan antog han skepnaden av en hund och drog den ena hundhistorien efter den andra. Det var helt enkelt HANS dag. Hans roliga dag. Synd att den skulle krocka med min PissMensSkitdag.  

Två nya väskor har jag lagt ut nu på Persiljas Verkstad.

Här är en av dem.

Men min symaskin krånglar!!!!

Det fattades bara det!!!

Aaaarrrggggh!!!

Min systerson som fyller 1 år på måndag skulle jag ju hinna sy till! Jag måste få den lagad!!! Och alla väskor jag har i huvudet som vill ut. Nåja det löser sig med all säkerhet!

Idag fick jag den stora äran att följa 13-åringen till tandhygeinisten. Annars är man inte det mest populära sällskapet nuförtiden har jag märkt. Jag blev glad över vår stund ensamma tillsammans. (Inte så ofta han slipper sina tre odrägliga småsyskon. Väl inne hos tandhygienisten (Vilket jobbigt ord) blev jag alldeles fnissig. Sonen också. Han satt där, 180 cm stor och behandlades som en liten kille. "Jaha, K, sa hon med mild stämma, "nu ska vi göra så här, har du sett en sån här förr "osv. När han skjutsades baklänges ner i stolen och hon snällt förklarade vad som hände möttes hans och min blick och jag såg hur nära han vara att tappa fattningen och börja skratta. Då brast det för mig. Jag började storfnittra. Tappade helt kontrollen. Fnittrade som en tok och försökte skärpa mig febrilt men ju mer fel jag kände att skrattet var desto mera bubblade det fram. Sonen lyckades behärska sig men gav mig fingret med ett tillbakahållt leende. Jag försökte säga oj, förlåt, men började hosta och skratta ännu mer. Till slut ramlade jag ut i korridoren och stod som en tooook därute och bubblade fram mer och mer skratt. Det ville inte ta slut.

Till slut avtog det lite och jag kunde andas och torka tårar och lugna mig. Tandsköterskor och tandläkare som stressade förbi med gummiskor tittade förvånat på mig. Jag kände mig som en galning.

Under tiden som jag stått och skrattat hade hygienisten hunnit ta röntgenbilder och kommit ut då och då och roat titta på mig. Sen gick hon för att framkalla dem och sonen och jag fick en frist ensamma. Han var underligt nog inte arg på mig. Men det berodde nog på att han också varit så nära.

Sen kunde jag gudskelov föra ett vettigt samtal med tandhygienisten och jag fick skärpa mig extra mycket för att verka intelligent och skärpt.

Det gick rätt bra.

Men så kallade hon på en tandläkare för att konsultera huruvida sonen behövde tandreglering och när han kom in visste jag att om sonen och jag mötte varandras blickar skulle det vara klippt igen. Jag fick ta till de mest sorgliga tankar jag hade för att klara mig. Fokusera på nåt tråkigt-fokusera på nåt tråkigt. Det krävdes full koncentration. Tandläkaren hade nämligen ett par glasögon med påklistrade kikarsikten på sig. Såna där man granskar diamanter med. Och när han böjde sig över sonens mun såg det ut som att han dykte in i munnen, så närsynt var han.

När vi kom ut från tandläkaren brast vi ut i ett hysteriskt fnitter båda två.

Jisses! Sist det hände mig var jag femton år och konfirmerades. När jag skulle ta oblaten i munnen började jag fnittra hysteriskt och fnittret spred sig som en löpeld runt altaret. Alla tog emot oblaten hystersikt fnissande. Vi var nervösa förstås. Vi hade sagt innan att det var det värsta som skulle kunna hända.

Sen dess tror jag att jag klarat mig.

Jag vet inte vad som tog åt mig!

På nåt sätt var det väldigt skönt. Jag har inte skrattat så mycket på så länge. Det behövdes.

Nu har även Plingen kommit med ett helfräscht bidrag!!! Kolla!

Smyger till mig lite bloggtid då ingen ser.

Sccch! Säg inget!

Idag måste syrummet bli klart så att jag kommer igång med tillverkningen igen. Två väskor ligger startklara, det är bara några sömmar som fattas. 

Har massor med inspiration.

Satt uppe till midnatt igår och sydde för hand framför teven. En idé som poppade upp i mitt huvud som jag ville testa och så gick tiden. Det känns idag. 6 timmar sömn är på tok för lite för mig.

Igår satte maken upp en stång i vardagrumsdörröppningen. Ingen flashig inredningsdetalj. Nix. Ett träningsredskap. Jag ville ha den för att kunna hänga och räta ut min krumma rygg. Efter några timmar vid symaskinen känns det som att jag aldrig mer kan räta på ryggen. Nu hänger jag en stund (ärligt talat orkar inte mina händer min tyngd i mer än några sekunder) och man hör hur kotorna åker på plats. Klick, klick, klick.

Stången är barnens nya favoritpryl också. Hänga och svänga.

"Etta på stången!" hördes hela kvällen!

Förra veckan på Röda Korset ramlade jag över ett memorypel med den här figuren:

Åååååh! Calimero utbrast jag alldeles salig. Tjong! Jag var tillbaka till jullovsmorgon nån gång på 70-talet. Jullov, brorsan och jag som i pyjamasar såg tv och njöt! Inget kunde få oss att missa jullovsmorgon med Scooby doo som höjdpunkt och så en gubbe med kubb som knäppte med fingrarna på kubben och så hände nåt magiskt...mer minns jag inte...ack det var tider det!!!

INGEN jag frågat kommer ihåg lille Calimero. Han sprang omkring på en bondgård och råkade ut för saker och var så söt så söt! Men jag minns!

Jag vet inte vad det är med mig. Jag måste ha fått en ovanlig pmscoctail denna månad. Istället för ilska är jag sentimental.

Ser tillbaka.

Hoppas det håller i sig. Det är betydligt trevligare än det vanliga pmsköret.