Alla inlägg den 22 februari 2008

Av Persilja - 22 februari 2008 17:35

Måste lätta upp mina "tunga" inlägg med nåt mera lättsmält så här på fredagsaftonen!

På dagarna när klockan närmar sig ett ser det ut så här hos oss.

Pommac ställer sig i utsiktsfönstret och spanar mot vägen. Han känner på sig att det är dags. Hans inre klocka vet att det är dags.

Mycket riktigt. Efter lite väntan hörs det plötsligt något!

Undrar vem det kan vara?

Såja!

Haha! Det var lillmatte. Gnäll, yl, puss på rutan. Hopp ner och SKUTTA till dörren. Jiiiihoooo vad glad han blir!!!

Och efter ett tag droppar lillhusse in och snart mellanhusse och sen näststörsta husse. DÅ kan han lägga sig och sova alldeles lugnt. Men först efter att ha BUSAT med dem alla! 


Av Persilja - 22 februari 2008 13:32

Det var många som reagerade på mitt inlägg om barn. Det talar för att det är ett ämne som det inte talas särkilt mycket om.

Barnlöshet. Eller svårt att få barn. Missfall. Varje gång jag pratat om mina missfall eller om hur svårt vi hade att få våra barn får jag alltid förvånande många runt omkring mig som också haft missfall eller haft svårt att bli med barn. Fast de har aldrig sagt nåt. 

Det är inte så lätt att ta upp.

Ofta kanske man får missfall innan man hunnit bubbla om babylyckan för någon annan. Man villl vänta tills det är helt säkert innan man säger nåt. Och då känns det ju konstigt att berätta om missfallet om man inte ens berättat om graviditeten.

Jag har haft tre missfall.

Det första fick jag efter att ha kämpat några år med att bli med barn. Vi var i Singapore när jag insåg att jag var gravid och gjorde g-testet. Jag glömmer aldrig den pirriga känslan när jag gick omkring i Singapore och sökte ett Pharmacy som sålde g-test. Kom inte ihåg vad det hette heller (pregnancytest) så jag fick gestikulera mot magen och tjejen på apoteket sken upp och sa "aaah! bebé!!!" Jag hade tusen fjärilar i magen och tolkade alla "tecknen" poitiva att NU var det sant! Det var inte bara resfeber och värmen och allt annat jag skyllt på för att mensen var sen. Nu hade det hänt!

Och mycket riktigt. Morgonen efter gjorde jag mitt livs första positiva graviditetstest och jag har aldrig varit så lycklig!!!

OCH orolig.

Efter det kom oron. Tänk om det går åt skogen? Vi som var ute på långresa och plötsligt ville jag bara hem och inte göra nånting äventyrligt alls.

Så blev det inte.

Vi fullföljde vår resa som blev ganska strapatsrik med studentuppror i Thailand med militärer överallt och utegångsförbud och bensinbomber och en massa annat.

Men när jag var i vecka 13 och lyckligt hemma igen började jag blöda lite lätt och fick panik.

I en vecka kom det små droppar blod och oron var massiv. Till slut den 23/6 fick jag åka in akut och fick där beskedet att fostret inte levde. Fick åka hem och genomlida missfallet. Efter en natt med olidlig mensvärk och miljoner tårar kom en decimeterstor blodig klump ut. Det som skulle ha blivit vårt första barn.

Jag var helt otröstlig.

HELT OTRÖSTLIG.

Det var som att jag visste att nu skulle det ta tid. Om det ens skulle bli nån mer graviditet. Då visste jag ju inte vad jag vet idag.

 Morgonen efter fick jag åka in och skrapas. Blev nedsövd och på uppvaket låg jag med gräslig värk i magen och fruktansvärd värk i själen. På uppvaket rullades då en nyförlöst mamma in, akutsnittad. Och med henne kom mannen med deras nyfödda barn. Han presenterade deras nyfödda barn för henne. Bakom deras draperi utspelades den största av lyckor och bakom mitt låg jag och lyssnade och ville inte leva längre.

Efteråt har jag känt en  vrede mot den klantigheten. Snacka om okänslighet!!!

På samma uppvak låg en medelålders kvinna också, kanske en som fått operera bort livmodern på grund av cancer eller nåt. 

Jag vet inte om det är så längre, kanske har de olika rum nu för tiden. Det här är ju mer än 15 år sen. Man kan ju alltid hoppas.

Efter det missfallet var jag mycket deprimerad. Tappade gnistan helt. Blev helt apatisk och mådde inget bra. Hela sommaren mådde jag så. Det som skulle bli en ljvulig sommar med en gryende graviditet blev en svart sommar. Jag minns inte mycket.

MEN, i augusti ryckte jag upp mig. Bestämde mig för att jag måste vända detta och jag och maken började nosa på detta med adoption. Jag fick något att "bita i". Det hjälpte mig att komma upp ur det svarta, negativa hål jag ramlat i. Vi insåg snabbt att man måste vara gifta för att få adoptera och med liv och lust ställde vi till med bröllop.

Efter tio år tillsammans gifte vi oss i kyrkan och hade fest.

Det var som en nystart.

Samtdigt levde ju hoppet om att få bli med barn, men vi hade en bakdörr nu också. En reservplan så god som någon. Jag ville verkligen ta emot ett adoptivbarn. För mig hade det inte varit någon skillnad. Det tror jag inte det är för någon. Barn som barn. Väntan på ett adoptivbarn är bara en annorlunda väntan. Man känner ju inte barnet i magen bättre än ett adoptivbarn.  

Åren gick, vi betalade in oss och stod i en kö som var lång. Men vi stod där, hoppet fanns. Vi gjorde något. Likväl var jag lika förtvivlad varje månad när mensen kom. Förtvivlan kom av att det förbannade hoppet alltid dök upp som ett brev på posten. Varje gång kände jag tecknen. Var jag inte lite öm i brösten? Var jag inte lite yr? Luktar inte allt väldgit starkt? Jag hann fanstisera långt in i en graviditet varje gång. Så därför blev fallet högt varje gång. Alla ni som varit i den här sitsen vet nog hur det är. Ni andra kanske inte alls förstår hur man kan lura sig så hela tiden.

För att göra en lång historia kort fick jag plötsligt fyra barn på sex år. Snacka om ketchupeffekten! Mellan nummer två och tre kom ett missfall. Ganska odramatiskt. Väldigt odramatiskt.  

Missfall nummer tre fick jag rätt nyligt.

Råkade bli med barn och kände mig faktiskt mätt på barn även om jag kan "skoja" om bebissug och så. Jag fick skrämselhicka faktiskt först. Jag skulle ha varit nyss fyllda 45 när barnet skulle födas.

Men som alltid med mig har jag funnit mig i vad livet bjuder och jag blev med tiden väldigt glad mitt i all förskräckelsen.

Fast överallt såg jag gamla mammor och kom på mig själv med att tänka "är det en mamma eller en mormor..."

Jag skulle bli en sån som alla trodde att det var mormor som följde till skolan. Fast det struntade jag i. Tänkte att det är bara alla inskränkta åldersrasister som tänker så och så var jag bara genuint glad.

Sen kom missfallet.

Jag blev jätteledsen eftersom det verkligen var sista chansen. Jag skulle aldrig låta "olyckshändelsen" hända igen. Det visste jag.

Nu när det gått ett år nästan är jag ärligt bara GLAD att naturen rensade bort det barnet. Det kan låta lite grymt men jag tror att det hade kvaddat den homogena syskongruppen. Det hade kvaddat min kreativitet. Kanske. Det vet jag ju inte. Men det är så jag tänker. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha några sladdisar. Det är bara för föräldrarna det är bra-för syskonen är det inte lika kul. Så har jag tänkt.

Sen hade jag ju fått byta namn på bloggen; fembarnsmamman!  

Så detta var historien om mina tre missfall.



Av Persilja - 22 februari 2008 08:45

Jag myser så jag ryser när jag får vara nära det lilla miraklet. Han äter välling eller tillägg eller vad det heter när man inte ammar och det innebär ju att NÅGON ANNAN kan få den stora äran att mata guldklimpen. Det kändes nästan som att amma fast mindre naket. Haha! Men samma närhet och myskänsla!!!

 

Lyllo mig va???? 

Av Persilja - 22 februari 2008 08:21

Fan!

En sån där morgon jag helst vill glömma. Allt kom på sned. Inget funkade. Jo, det skulle vara då att de kom i tid till skolan, men det skulle nog ha känts bättre om de inte kommit i tid så hade vi sluppit racet innan.

Varför ska JAG göra mig till ovän med barnen för att deras lärare inte ska bli sur på dem? Man prioriterar underligt ibland. Men det är ju så viktigt iallafall för hon i ettan och han i trean att komma i tid och jag tycker ju ockå att det är en bra dygd. Men inte till vilket pris som helst. Då får vi alla bara ont i magen.

ALLT som kunde strula strulade idag. Två av pojkarna somnade om flera gånger och jag missade vad klockan var så när de väl var uppe ur sängarna var de redan sena. Hinna duscha (ett måste för 13-åringen-annars går han inte till skolan) och äta frukost (ett måste tycker jag så de ska orka till lunch) klä sig, och det inkluderar ju att hitta kläderna..., packa ryggsäckarna, nej vi gjorde inte det igårkväll, och så dessutom hinna gå till skolan. Jag skjutsade dock och därför hann vi precis. 13-åringen missade dock bussen för andra dagen i rad för att den plötsligt börja komma i tid, den i år invanda vanan att den alltid är fem minuter sen är borta. Kanske har de bytt chaufför?

Men förutom all stress så var jag tvungen att ta till den arga rösten för att öka på dem. De fastnar hela tiden med att gulla med Pommac, dumglo på barnkanalen, busa vid tvättstället, söka nåt som inte behöver sökas just nu, och 9-åringen lät bli att klä sig klart och gick i stället ut och började sopa snön från verandan hans basketplan. Så fort jag inte hade fullt fokus på dem så glömde de sina uppgifter. Tänk, fyra stycken som hela tiden hittar på nåt annat än att göra sig klara. Gissa om stressmuskeln vaknade i mig. Dessutom har Pommac haft diarée (kanske druckit vattnet från duschen eller nåt-för han har också fått bakteriefritt vatten i sin vattenskål) inatt och han har plingat i sin "jagvillgåut" klocka tre gånger...

Det förklarar förmodligen hela saken. Det var JAG som sovit för lite och därför inte klarade av det avancerade logistikuppdrag som just "få iväg fyra slarviga barn med allt som ska med till skolan i tid" är.

Nu längtar jag till de kommer hem så att jag får vara snäll och inte tjatig och bara mysa med dem i LUGN och RO! För nu är det sportlov sen!

Jippi!!!



Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29
<<< Februari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards