Alla inlägg den 21 februari 2008

Av Persilja - 21 februari 2008 20:20

Gick runt i mitt hem på jakt efter färg. Det var inte så svårt. Jag kan ibland känna mig färglös. Här kommer det som bevisar motsatsen. Jag har svårt för att bestämma mig för en färg så då blir det så här:

Kuddar i 11-åringens säng.

Mobil i samma rum.

Lampa i samma sons rum.

Kokböcker i köket.

Porslinshyllan i samma kök.

Pannlapp och handduk vid spisen.

Andra pannlappar.

Några brickor. 

 

Lökskålarna i fönstret. Teburkar i kryddhyllan.

Några tekoppar...

Våra vardagstallrikar.

Nog finns här färg alltid.

I en salig röra.

Testade faktiskt mest kameran som har börjat krångla. Den klarar inte av skärpan när man zoomar. Men den funkade nu iallfall. Tack och lov.

Nu är det snart torsdagens och veckans höjdpunkt; Brottet.


Av Persilja - 21 februari 2008 08:53

Lyckan på jorden är barn! Inte bara egna barn utan barn överhuvudtaget. Att få ynnesten att dela sin vardag med barn är verkligen en gåva.

För min del är lyckan enorm eftersom jag många år inte visste om det skulle bli några barn. Det tog oss (mig) många år att bli med barn. År med sorg och förtvivlan och en ren fysisk smärta. Längtan efter barn gjorde ont. Skar som en kniv.

Men miraklet skedde, jag blev gravid och fick behålla det och sen kunde jag inte förmå mig att "sätta stopp". Alla barn som plötsligt ville komma till oss fick komma. Med glädje! Och enorm tacksamhet.

Jag har fått fyra barn och jag har haft tre ganska sena missfall. Och långa tider utan att bli gravid överhuvudtaget. 

Jag kan säga att omställningen från noll barn och en enorm längtan efter dem, till fyra barn och det kaos det tillför livet är ENORM. Men välkommen.

Jag kanske har orkat lite extra många gånger just för att jag varit där, i den världen där dagarna präglades av den djupaste längtan efter just det där kaoset.  

Om vi inte hade fått vårt första barn då när det kom vid 32 års ålder, då hade vi några år efter haft adopterade barn. Det är helt säkert. För mig var det inte att "bli med barn" som var det viktiga, utan jag ville så gärna få leva med barn. Min man också sent omsider. Vi stod i adoptionskö och var startklara för allt det som kommer till vid en adoption. Men naturen hann före.

Innan jag upptäckt att det inte var precis lätt att bli med barn hade jag fått kämpa mot min mans åsikt att han inte ville ha barn. Han och jag har ju kamperat ihop sen tonåren och jag ignorerade hans åsikt som en "spolings nyckfullhet". Jag VISSTE att han skulle komma vilja ha barn en vacker dag. Hade det hängt på mig hade vi nog börjat redan vid några och tjugo, men jag väntade in honom och vi levde ett jättebra liv med utbildning, roliga jobb och resor innan vi kom till punkten då även han var mogen. Då var vi några år innan 30 och fick så erfara att man inte kan planera allt.

Jag har aldrig varit en sån som planerat och hade vi följt mitt sätt att leva hade vi förmodligen sluppit de hemska ovissa år som nu låg framför oss. 

Men vid 25 var jag inte lika säker på mig själv och lät min man ta många beslut. Han, den planerande typen, ville vänta.

Mitt råd till alla som är någorlunda unga och vill ha barn och har planer för hur livet ska se ut är: strunt i planerna. Hittar du en man/kvinna som du älskar och vill ha barn med, strunt i planerna, strunt i måstena, gå på känslan, sätt igång och se vad som händer. Barn kommer och barn passar nästan alltid in. Idag väntar vi alldeles för länge och de där åren när man försöker och inte vet om det kommer att gå, de är verkligen på nåt sätt försumbara. Man slösar bort år på att bli fixerad. En del påstår ju att det kan sitta i huvudet. Att när man längtar för mycket blir det inget. Det tror jag dock är lite skitsnack. Okej att man kan spänna sig och så, men det finns forskning som visar att alla hormoner och alla andra faktorer som behövs för att ett ägg ska bli befruktat inte alls påverkas av stress eller psyken. Men vad vet vi. När vårt första barn kom till längtade jag mig sjuk och ändå blev han till så på oss stämde det inte!  Kanske däremot ett barn som vill till jorden inte väljer oss för att vi planerat för mycket. De väljer de som ser ut att leva goda liv...

I den bästa av världar, vore det ju så; att barnen valde oss... 

Hursomhelst vad jag ville komma fram till är att idag med egna barn och ett hjärta fyllt av tacksamhet kan jag nu också njuta av andra barn. Andras barn.

Det kunde jag inte förut.

Det gjorde föööör ont. Jag undvek barn. Undvek babylycka. Undvek stora magar. Jag kunde inte alls glädja mig och för att inte förstöra för de som fick den stora glädjen att uppleva det höll jag mig undan.

Jag slog av teven när det handlade om mammor, föräldrar, bebisar. Allt sånt höll jag långt bort.

Idag skulle jag gjort annorlunda. Jag skulle ha skrikit ut min olycka. Talat om för alla att jag  också vile ha barn. Jag skulle ha lånat alla barn jag kunde för att dämpa min  längtan. Inte stänga in mig i en värld utan barn och stöta bort all lycka. Inte låtsas att jag inte var intresserad, att det inte var viktigt för mig. För det var så jag tacklade det. Jag ville inte blotta min längtan för alla de människor som inte visste. Var rädd att de skulle vrida om kniven ännu mera.

Istället blev det så att många försökte övertyga mig om att barn var härligt, de frågade alldeles för ofta om det inte var dags snart. Och jag spelade teater och sa "äsch, det hinner jag sen" och grät inombords. Så jag krånglade till det!

Varför sa jag inte "JO!!! Jag vill!!! Men min kropp kan inte!"

Jag tror det gjorde för ont.

Idag gör det inte ont längre.

Jag är så fantastiskt tacksam för vad jag fått så ingen kan förstå.

Jag har lärt mig att inte trampa i klaveret och vara okänslig. Jag vet att det finns många därute som bär på samma oro och längtan och smärta. Jag väljer mina ord på ett annat sätt. Jag säger aldrig skaffa barn. Barn får man. 

Jag säger aldrig "när är det dags för dig då" eller annat okänsligt.

Och jag är ödmjuk inför alla de som inte har barn och vet att det kan ligga mycket sorg och smärta innanför deras fasader.

Jag brukar också framhålla det som faktiskt är BRA med att inte ha barn.

Att förhållandet frodas på ett helt annat sätt. Man kan ge näring och odla sitt parförhållande på ett helt annat sätt utan barn. Barn suger näring ur förhållanden. Det finns undantag, men många många parförhållanden blir absolut sämre av att barnen gör entré. Så är det.  

Inte för att jag skulle vilja ha barnen ogjorda med facit i hand. Nä, jag är beredd att ge det offer på förhållandet som det krävt.

Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med i barnvärlden. Jag är glad att jag också kan njuta av andras barn nu. Alla barn är gåvor till världen.

Att få egna är en ynnest och att få vara nära andras är också en stor gåva.

Och för att avsluta detta lååååånga inlägg vill jag presentera min gudson:

Gissa om jag är mallig!!!

Här är det dottern som får hålla i guldklimpen.

Han var så mysig att hålla i tyckte hon.

Fast lite tråkigt blev det ju eftersom han bara sov och sov!

Men sen var han vaken och då skrattade han och var en sprattelgubbe. Här är det 9-åringen som njuter:

Lycka!

Sen vill jag avsluta mitt inlägg med att säga att jag respekterar och vet att ni finns ni som inte vill ha barn. Jag tror inte att alla par utan barn bär på längtan efter barn. 

Och det respekterar jag till fullo! 

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29
<<< Februari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se