Förkylningsstatus: Snorig, fast det har blivit segare. Vaknade i natt och kände att i en av näsborrarna hade snoret liksom kristalliserat sig. Fullt av små hårda korn som trängdes i min näsborre och gjorde ont. Det var bara att krafsa ur och så fick jag plötsligt luft genom ena näsborren.

Jag förstår att ni verkligen väntat på att jag ska dela med mig av detta viktiga framsteg i min förkylning. 

Någon som kommer ihåg att jag fick två dukar med posten före jul. Av Annika som tänkte att jag skulle ha bättre användning av dem än hon. NU har jag använt dem. Så här såg de ut:

Jag har använt dem till en väska:

Den stora blev ett lock och den lilla är ett innerfack.

Hoppas du ser detta Annika E! Blev det vad du trott av dem??? Inte vad jag trodde heller! Haha!

Väskan kan man se mer av på Persiljas Verkstad som just nu är väldigt fokuserad på väskor. Det måste vara vårkänslor!

Ännu en nöjd kund! Hurra! Detta är sååå roligt. Förlåt att jag är så självupptagen, men nu länkar jag igen. Det handlar ju om MIG! Tack Annis för reklamen!

Min 13-åring börjar VARJE dag med att säga "Kan vi äta tacos idag". Ibland slutar han dagen med att säga "Kan vi äta tacos i morgon". Det är nästan som att det inte betyder Kan vi äta tacos idag utan "godmorgon" och "godnatt". Fast han vill vekrligen äta tacos idag. Varje dag. Hur kan man vara så förtjust i en maträtt att man seriöst vill ha den varje dag?

Det måste vara genetiskt.

När jag träffade min man (då 17) hade hans mamma bestämt att han fick laga sin egen middag under veckorna då de jobbade länge. Han lagade korv och makaroner VARJE dag.

VARJE dag!

Korv och makaroner!!!!!

VA?

Jag borde kanske dragit åt mig öronen redan där och backat ut från hans liv där och då. Rent genetiskt bådade det ju inte gott. Men jag gick med öppna ögon in i ett liv med denne ensidige man och se vad jag fick;

En son som vill ha tacos varje dag.

Det är självförvållat.

Jag valde med öppna ögon.

Fortsätter mina feministiska tankar...

Fick faktiskt lite ågren över min ord att det är vi kvinnor som trycker ner varann. Så är det ju inte alls! Lite, kanske. Men börjar man tänka så har man ju gett patriarkatet ny ammunition. Börjar vi skylla allt på oss själva så lämnar vi ju männen i fred och vi motarbetar varann ännu mer. Nej, vi kvinnor måste ju börja hålla ihop och vara den kraft och styrka vi faktiskt är. Vi måste fundera vilka regler i samhället VI skulle vilja leva efter och hur ett samhälle VI skulle bestämma över skulle se ut och så jobba åt det hållet. Då kanske vi möts på mitten och hittar en bra balans. Tanken bakom ett feministiskt parti tycker jag var väldigt bra. Det behövs verkligen. Hoppas att det växer till sig lite och blir en maktfaktor i politiken. Kvinnligt tänkande behövs. Världen har styrts av manligt tänkande så länge att det är dags att vi börjar märkas också. Och då på våra villkor. Jag säger inte att vi är likadana allihopa bara för att vi är kvinnor men på samma sätt som männen hållt varann om ryggen i alla år borde vi kvinnor nu samla oss och börja samrbeta mot målet att få mer inflytande. Det är verkligen förbannat irriterande att maktstrukturen ser ut som den gör.

Hur kan vi tillåta det? Hur kan vi år efter år efter år efter år låta det ske utan att vi gör något? Hallå! Vi är ju lika många som dem! Vi är kanske till och med fler! Varför gör vi inget???????

Märkte ni vilket massmedialt motstånd det blev när Fi (feministiskt initiativ) försökte göra valrörelse. Massmedia fullständigt slaktade partiet mitt framför våra ögon. Fokuserade på interna maktkamper och underblåste konflikterna genom att göra dem massmediala. När Ebba Witt Brattström fick helsida på att gå ut med sitt avhopp, ja då slogs nog sista spiken i den valrörelsen.

Förstår ni vilken makt de kom hotande med? Om många kvinnor lämnat sina ordinarie partier och röstat på Fi istället hade det ju slagit hårt mot befintliga partier. Istället kontrade de stora partierna med att släppa fram kvinnor i sina hierarkier helt plötsligt. De började marknadsföra sig som kvinnopartier och pratade om jämställdhetsarbete med höga röster.

Fi gjorde en del nytta på så sätt men fick själva inte chansen eftersom de blev ett hot som med alla medel var tvungen att tryckas ned.

Massmedia har den största makten i vårt samhälle. Få se nu, hur många kvinnliga chefredaktörer finns det just nu på de stora tidningarna????

De kvinnliga chefredaktörerna återfinner vi i heminredningsmagasin och modemagasin och livsstilsmagasin. Ofarliga små tidningar som cementerar kvinnans pats i samhället.

Nej, tjejer!

Börja vara medvetna om er roll i detta samhälle. Fundera på olika strukturer i samhället. Granska kritiskt er vardag och börja se hur det ser ut. Börja ifrågasätta normer. Börja protestera.

Jag vet, man orkar inte i längden.

Det är enorma krafter vi ska kämpa mot.

ENORMA.

Och om man försöker så blir man snabbt nedsablad. Oftast med små medel som att bli förlöjligad eller det mest effektiva; total tystnad. En feminist tiger man bäst ihjäl.

Iallafall på lägre nivåer.

Om man försöker ifrågasätta familjestrukturer. Familjetraditioner. Om man i det lilla försöker vara nytänkande eller ifrågasätter äldre generationers bemötande av ens barn. Då är tystnaden det mest effektiva vapnet.

Men om vi hjälptes åt, alla vi kvinnfolk att se och börja reagera i det lilla, då skulle det kunna bli en liten massrörelse som sakta men säkert började röra om i grytan och skapa utrymmen för nytänkande.

Feminism är inte något fult!

Feminism är något fint. Något kvinnligt! Något att vara stolt över. Om man är kvinna ska man vara feminist!

Alla kvinnor ÄR feminister. Egentligen. Det är bara det att ordet är nedsmutsat, förfulat och förlöjligat. Vem tror ni ligger bakom det?

Och kom ihåg en feminist hatar inte män! En feminist hatar bara orättvisorna som kommer på köpet bara för att man är kvinna.

Vissa dagar är bara såna. Såna när saker omkring en pajar och man snavar och snubblar och råkar ut för fler saker. Jag förstår till fullo uttrycket att "de flesta dödsolyckor sker i hemmet". Jag har hittills alltid haft turen på min sida, men jag är en riktig klumpeduns ibland. Fast ibland är jag oskyldig. Har bara otur.

Idag skulle jag ta ner couscousgrynen som jag har uppe på köksskåpen i en stor glasburk. Drog fram en stol. Klättrar upp på arbetsbänken och tar ner burken. Tar ett kliv från arbetsbänken till stolen och faller handlöst. Slår ut med armen mot en rullvagn vi har mitt på golvet så att det flyger grejor från den. Pommac som stod och sniffade och njöt av lukten från falukorv (och försökte hypnotisera den att hoppa ner) fick en låda på sig och sprang skräckslagen ut ur köket. (Han kanske kommer att förknippa falukorvsdoft med skräckupplevelser hädanefter.)

Men hur kunde jag ramla så?

Jo, detta hände:Stolen gick av i sitsen!!!! Jag hade faktiskt kunna slå ihjäl mig. Men liksom katten har jag förmågan att klara mig. Det enda som hände var att en nagel gick av. Och burken av glas stod snyggt och fint på golvet efteråt. Minns inte hur den hamnade där. (Detta har hänt en gång tidigare i vårt hem!)

Strax efteråt började jag steka korv till barnen och då pajade min stekspade.

Det var en sån dag helt enkelt. Då tingen är mot en. Sonens 10 -årige kompis tyckte allt var jättekul. Hans mamma"råkar aldrig ut för såna saker"...

(Vet inte hur jag ska ta det...)

Nåväl, vi fick plötsligt lite ny ved!!!

Inget ont...

Min förkylning är fortfarande i full fart. Nästäppa och snor i mängd. Dock ingen feber. Så den är nog på väg bort...Jag har varit jättepigg! (Men ridit på min sjuka och "inte orkat gå ut med hunden en enda gång"). Men de två äldsta sönerna har gått varsin långpromenad med honom och maken gick en innan han drog iväg på arbetsresan. Jag hoppade också med gott samvete över föräldramötet ikväll.

NU ser det ut så här på soffan i vardagrummet:

Tre som sover sött på rad. Och nej, Pomsi får INTE ligga i soffan...

(Men "katten" är ju borta...)

Han närmast (11-åringen) har åkt skidor hela dagen och slockande redan före nio. Han skulle bara vila på soffan innan han gick upp till sängen...

Dottern somnar alltid på soffan. Jag sitter bredvid och masserar hennes fötter och så bär jag upp henne sen. Ja, vi är lite underliga, jag vet.

Nu ska jag bara visa min egen mobil som är gjord av fynd från soppåsen och gamla tygremsor.Och NU går jag också och sover! Ska bara förflytta några från soffan till sängarna. Alla sover i stora sovrummet i natt, eftersom daddy är borta. Det är mycket vi gör när han är borta. Det verkar som att det är han som står för ordningen i huset. Men vår ordning är bra den också!!!

Godnatt!

Om ni vill frossa i överord (om mig) så kan ni hälsa på här. Jag rodnar och myser och läser om och om igen. En svag konstnärssjäl behöver beröm. Det här lever jag länge på!!!!

Nu händer det grejer i mitt händelselösa liv! (Nej, ingen kändisfestinbjudan, inget bröllop ingen fest över huvud taget.

Men när jag öppnade mitt nypimpade sopskåp såg det ovanligt skräpigt ut vid komposthinken och VAD upptäcker jag om inte ett söndergnagt hål i påsen! (B sluta läs nu!) Jag såg mat som släpats längs en liten väg till ett hörn. När jag fattade vad det var jag såg böjde jag mig närmare och inspekterade och det var fullt med små små musskitar på mitt rosa sopskåpsgolv.

HELT plötsligt!

Vi har inte haft några möss eller råttor sen vi flyttade in här. Men NU när jag målat rosa i sopskåpen då blev det plötsligt ett poppis hak för dem. Jag kan inte annat än tycka att de är bedårande efter att ha sett filmen Råttatouille. Jag VET att de är smittbärare och ohyra, men söta ändå!

Nu har jag skurat ur skåpen, hängt komposthinken på dörren och hoppas på det bästa. Tänker inte sätta någon fälla eller något råttgift. Däremot ska jag täppa till det hål jag sett. 

Men tänk om det är sorkfeber jag fått!?