Vissa dagar är bara såna. Såna när saker omkring en pajar och man snavar och snubblar och råkar ut för fler saker. Jag förstår till fullo uttrycket att "de flesta dödsolyckor sker i hemmet". Jag har hittills alltid haft turen på min sida, men jag är en riktig klumpeduns ibland. Fast ibland är jag oskyldig. Har bara otur.

Idag skulle jag ta ner couscousgrynen som jag har uppe på köksskåpen i en stor glasburk. Drog fram en stol. Klättrar upp på arbetsbänken och tar ner burken. Tar ett kliv från arbetsbänken till stolen och faller handlöst. Slår ut med armen mot en rullvagn vi har mitt på golvet så att det flyger grejor från den. Pommac som stod och sniffade och njöt av lukten från falukorv (och försökte hypnotisera den att hoppa ner) fick en låda på sig och sprang skräckslagen ut ur köket. (Han kanske kommer att förknippa falukorvsdoft med skräckupplevelser hädanefter.)

Men hur kunde jag ramla så?

Jo, detta hände:Stolen gick av i sitsen!!!! Jag hade faktiskt kunna slå ihjäl mig. Men liksom katten har jag förmågan att klara mig. Det enda som hände var att en nagel gick av. Och burken av glas stod snyggt och fint på golvet efteråt. Minns inte hur den hamnade där. (Detta har hänt en gång tidigare i vårt hem!)

Strax efteråt började jag steka korv till barnen och då pajade min stekspade.

Det var en sån dag helt enkelt. Då tingen är mot en. Sonens 10 -årige kompis tyckte allt var jättekul. Hans mamma"råkar aldrig ut för såna saker"...

(Vet inte hur jag ska ta det...)

Nåväl, vi fick plötsligt lite ny ved!!!

Inget ont...

Min förkylning är fortfarande i full fart. Nästäppa och snor i mängd. Dock ingen feber. Så den är nog på väg bort...Jag har varit jättepigg! (Men ridit på min sjuka och "inte orkat gå ut med hunden en enda gång"). Men de två äldsta sönerna har gått varsin långpromenad med honom och maken gick en innan han drog iväg på arbetsresan. Jag hoppade också med gott samvete över föräldramötet ikväll.

NU ser det ut så här på soffan i vardagrummet:

Tre som sover sött på rad. Och nej, Pomsi får INTE ligga i soffan...

(Men "katten" är ju borta...)

Han närmast (11-åringen) har åkt skidor hela dagen och slockande redan före nio. Han skulle bara vila på soffan innan han gick upp till sängen...

Dottern somnar alltid på soffan. Jag sitter bredvid och masserar hennes fötter och så bär jag upp henne sen. Ja, vi är lite underliga, jag vet.

Nu ska jag bara visa min egen mobil som är gjord av fynd från soppåsen och gamla tygremsor.Och NU går jag också och sover! Ska bara förflytta några från soffan till sängarna. Alla sover i stora sovrummet i natt, eftersom daddy är borta. Det är mycket vi gör när han är borta. Det verkar som att det är han som står för ordningen i huset. Men vår ordning är bra den också!!!

Godnatt!

Om ni vill frossa i överord (om mig) så kan ni hälsa på här. Jag rodnar och myser och läser om och om igen. En svag konstnärssjäl behöver beröm. Det här lever jag länge på!!!!

Nu händer det grejer i mitt händelselösa liv! (Nej, ingen kändisfestinbjudan, inget bröllop ingen fest över huvud taget.

Men när jag öppnade mitt nypimpade sopskåp såg det ovanligt skräpigt ut vid komposthinken och VAD upptäcker jag om inte ett söndergnagt hål i påsen! (B sluta läs nu!) Jag såg mat som släpats längs en liten väg till ett hörn. När jag fattade vad det var jag såg böjde jag mig närmare och inspekterade och det var fullt med små små musskitar på mitt rosa sopskåpsgolv.

HELT plötsligt!

Vi har inte haft några möss eller råttor sen vi flyttade in här. Men NU när jag målat rosa i sopskåpen då blev det plötsligt ett poppis hak för dem. Jag kan inte annat än tycka att de är bedårande efter att ha sett filmen Råttatouille. Jag VET att de är smittbärare och ohyra, men söta ändå!

Nu har jag skurat ur skåpen, hängt komposthinken på dörren och hoppas på det bästa. Tänker inte sätta någon fälla eller något råttgift. Däremot ska jag täppa till det hål jag sett. 

Men tänk om det är sorkfeber jag fått!?

Hoppsan! Det kanske är influensan som kommit till byn! Minns inte sist jag varit så sjuk. Inatt har jag febrat och yrat och mått pyton. Blev väckt av maken och itvingad alvedon för han trodde jag skulle koka annars. Tydligen har jag gråtit och snyftat högljutt i mitt feberrus. Nu sitter jag här med ansiktet liksom förlamat av allt tjockt snor som tränger in i alla hålor och gör att det susuar i öronen och bränner i ögonen och tvingar upp munnen eftersom ingen luft kommer genom näsan. Ingen attraktiv syn kan jag lova! Och så dessa plötsliga läckage! Helt plötsligt bestämmer sig nästäppan för att släppa några sekunder och det är som att öppna en kran, plötsligt bara rinner det ut från näsan och det är bara att springa till närmsta papper för att torka. Och så täpper det igen efter ett tag igen.

Ja, jag misstänker att ni suger i er alla detaljer om min förkylning med djupt intresse!

Det är föräldramöte ikväll. Maken sticker på arbetsresa strax och jag funderar hur jag ska hinna bli frisk nog att gå. Fast jag kan ju faktiskt skita i att gå också. Det är inte så sjyst att smitta ner så många om det nu är influensan. För den smittar ju i luften och jag nyser och sprider bacillerna titt som tätt. Nej, jag kanske har giltigt skäl att stanna hemma?

Tänker på boken jag läser. Bitterfittan av Maria Sveland. Kanske var det därför jag snyftade i natt? För att jag känner igen mig så mycket. Jag är en realist och även om barnen är det absolut bästa som hänt mig så nog kan jag erkänna att det också är mycket som följde med på köpet som jag gärna varit utan. Detta med den kvaddade jämställdeheten som bara smög sig över oss till exempel.

Och detta med att männen blir applåderade om de råkar vara hemma en månad eller två medan kvinnor blir misstänkliggjorde om de börjar arbeta tidigt. Eller som jag som väljer att satsa helt på barnen, det är inte heller bra, då betraktas man som ute ur leken och mindre vetande och svikare och utan ambitioner osv.

Det är aldrig bra hur vi kvinnor än gör. Och det värsta är att det är vi kvinnor som dömer ut varann och eldar på männens status i samhället. Vi låter det hända genom att motarbeta varann. Hellre släpper vi fram en man än en kvinna. Missunnsamhet. Jag generaliserar nu förstås. Boken som jag har på lur efter "Bitterfittan" heter "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" (eller nåt sånt)av Liza Marklund med flera. Jag kan tänka mig att den behandlar detta ämne om att kvinnor konkurrerar så mycket.

Jag är nog alla feministers mardröm på utsidan. Ser de mig tänker de väl "en förlorad själ". Men jag betraktar mig i allra högsta grad som feminist.

Jag är bara på en annan scen.

Tur jag har min blogg där jag får komma till tals.

Jag är feminist så till vida att jag anser det förjävligt att männen har högre lön än en kvinna i samma yrke. Att männen får en högre ingångslön på exakt samma arbete. Att "typsikt kvinnliga" yrken lönesätts lägre än "typsikt manliga" yrken. Att världen är uppbyggd efter manliga normer. Att barn betraktas som ett hinder för kvinnan när det i själva verket skärper till henne så att hon blir en slipad diamant.

Jag tycker att samhället glömmer bort att tänka på barnen. Vi pratar om jämställdhet och delad föräldrapenning och så vidare när vi istället borde tala om förlängd föräldrapenning, att börja betrakta barn som en resurs. Att ge alla föräldrar mer tid att ta hand om barnen. Istället för tillgängligare dagis ska man göra föräldrarna mer tillgängliga för barnen. Mer föräldranärvaro i barnens liv. Det ska vara möjligt att få barn och jobba mindre utan att tappa mark och status och karriärmöjligheter. Det ska betraktas som fult att inte vara hemma med barnen. Oavsett kön. Det är inte samhället som ska fostra våra barn, det är vi föräldrar. Sen kan samhället finnas som en resurs att ta till vid behov. Men idag förlitar vi oss på dagis, fritids, skola som ska ha det övergripande ansvaret för barnen. Det är inte konstigt att vi har en massa vilsna barn och ungdomar ute i samhället som bildar egna världar med egna regler.

Är jag en bakåtsträvare???

Möjligen. Men jag anser att vi i våra jämställdetsdiskussioner glömmer barnen.

Barn ses som ett hinder idag.

När de i själva verket är den största resurs vi har.

Puh! Jag blir så irriterad!

Måste ta en alvedon och coola ner mig.