Jag är insnöad!

Maken är på tjänsteresa och jag kan inte ploga med fyrahjulingen. Har inte hunnit lära mig det ännu. Nåväl, vi har mat och vi har allt vi behöver och vi kan gå plumsa till skolan. Men jag kunde inte åka på min tjejträff och dricka vin och se på min kompis nya hus. Så det är attans synd om mig!!!!

Å andra sidan brukar tjejträffarna innebära svår huvudvärk dagen därpå så jag kanske hade tur iallafall...?

Näää-det är värt lite dunkelidunk att få sitta och surra med sina vänner sen 14 år tillbaka. Det är värt allt tänkbart dunkelidunk. Dumma snöstorm! Dumma jag som inte lärt mig ploga. Dumma traktor som inte såg att jag behövde få plogat vår lilla vägsnutt. Dumma dumma snö.

(Fast det är väldigt vackert ute...) 

Hurra! Jag tror att jag startat en ny rörelse!!!

"Pimpa sopskåpsrörelsen".

Härmed utlyser jag en tävling!

Vem kan göra det mest glamourösa sopskåpet???

JAG är enväldig domare.

Priset blir något som har med sopor att göra. Haha! Dock ej ruttna ägg eller annat stinkande. Något fräscht som har med sopor (lite) att göra.

Så! Kom igen! Pimpa sopskåpen!

Jag ska fortsätta glamourisera mitt!

Klara färdiga gå!!!!

När ni gjort det, lägger ni ut bilder på bloggen. Glöm inte "före"bilderna!!!!

Sen kommenterar ni hos mig och säger att ni lagt ut bilder och därmed deltar i den stora "pimpasopskåpstävlingen"!

Må bäste pimpare vinna!!!!

Så fick jag då äntligen en stund vid datorn.

Bloggträffen ja;

Det var jättetrevligt. Vi var bara fyra tappra bloggare, två som kom långväga ifrån, "Esters mamma" ända från Stockholm och Ellas mamma från Piteå. (6 mil bort.) Träffen var hemma på Lyckliga gatan.

Jättegulliga tjejer! Roligt att träffas i verkligheten. Inte ett dugg konstigt. Det kändes som att vi kände varann lite. Som gamla vänner, man vet lite om varandras liv... 

Lyckliga gatans hus var ju också en upplevelse.

Jag säger bara, Mariakoden och Lilla MY, det var nog TUR att ni inte kom. Ni hade tecknat nybyggarkontrakt omgående där i Piteå annars!!! SÅ FINT HUS!!!!!!!!!!!

Här sitter "Ellas mamma" till vänster, lilla Ester, Esters mamma och Molly.

Se så fina lampor och så stort fint bord och så fin vaxduk!

Här ser ni de tre bloggarna poserande för den fjärde. Lena, Birgitta, Mia.

På bilden nedan ses värdinnan halshuggen, men kolla in det svarta skåpet! Så fint! Så stort. Vill ha!

Och här ses söta Ester vid det svarta skåpet. Hon roade sig duktigt med en ballong.

Nej, jag måste säga att detta med bloggträff var ju alldeles ofarligt. Pirrigt men jättekul.

Birgittas hus var alldeles perfekt!

Så fint!

Kändes inte så stort utan bara sådär perfekt planerat. 2 stora badrum, stot arbetskök med stooor luftig matplats bredvid och så precis lagom stort vardagsrum med plats för soffor och tv. Sen ett till vardagsrum på övre plan och sex perfekt stora sovrum. Helt fantastiskt hus! Ett av de finaste jag sett Birgitta!

Och alla möbler och grejer och detaljer, allt andades "här bor en med koll på guldkorn". Massor av åtråvärda saker som Lisa Runnevios tavlor (många), det underbara soffbordet "flower", snygga designprylar i lagom mix med lite ärvt och lite ikea. Jag såg faktiskt inte en pryl som jag inte tyckte var snygg! Jo, B så var det!

Så att se det hemmet var ju en extrabonus på bloggträffen!!!

Åååå, vad ett bemötande är viktigt! Vi fick ett helt UNDERBART bemötande av läkaren.

Proffessionellt såtillvida att hon först undersökte dottern noga. Klämde överallt där det finns körtlar och lärde oss var de ställena är (under armhålan, i ljumsken bland annat) och efter att hon konstaterat att inga andra svullnader fanns berättade hon att de kan kännas ganska länge efter en förkylning och att de kan också bli hårda som en ärta ett tag. Precis så kändes dotterns, som en spelkula. Läskigt när man inte vet.

Hon var vänlig, tog sig tid, lyssnade på dottern och pratade till dottern (vände sig hela tiden till henne med stor respekt),  var mjuk mengav ändå ett kunnigt intryck. Och hon visade på INTET sätt att det var onödigt att vi kom. Tog vår oro på allvar.

HELT FANTASTISK människa. Det gör att sköterskan framstår i än sämre dager. Jag måste komma ihåg läkarens namn, Mari Molin, skriver det här nu så att jag kan söka det när det blir dags att besöka läkare igen. Då ska vi på n gång begära henne. Hoppas hon blir kvar där nu då!

Det bästa av allt är att dottern blev helt lugn.

All oro rann av henne.

Så skönt!

Senare idag ska jag rapportera från bloggträffen!!!

Grrr!

Har på morgonen varit på vårdcentralen för att träffa en distriktssköterska. Dottern har haft en knöl bakom halsen ungefär där lymfkörtlarna sitter och jag har tänkt att det är en svullen lymfkörtel. Vet ju att de kan svullna vid infektioner och har därför inte varken tänkt eller gjort nåt åt det. Dottern däremot har (på kvällarna särskilt) tryckt på den och undrat vad det kan vara. Hon har varit ängslig. Till saken hör att hon ju hört oss vuxna prata om hur man upptäckte leukemin hos vår väns barn. Det var just de svullna lymfkörtlarna. Hon har varit med på hela den resan som inte slutade bra...han dog endast tio år gammal. Nu, två år senare, har hon funderat väldigt mycket på detta. Bearbetat och frågat. Oron lever förstås kvar inom henne och jag har försökt att svara på allt så att det inte ska vara några frågor som hon ligger och grunnar på. Men svaren ger ju nya frågor och svaren kanske skrämmer ibland. Som nu när hon fått svullna lymfkörtlar. Jag har försökt dämpa hennes  oro men insåg till slut att hon nog mår bra av att få komma till en undersökning och höra de säga att det är normalt. 

Så vi åkte i morse.

Fick komma in till en stressad sköterska som redan innan vi kom in hade bestämt sig för att vi upptog hennes dyrbara tid.

När vi bad henne känna på knölen gjorde hon det och frågade om dottern nyss varit förkyld. Ja, sa jag. "Jamen då kan man få dessa svullna lymfkörtlar!". Jag svarade att jag visste det och att jag sagt det till dottern men att hon ändå var orolig och undrade om det inte gick att ta ett blodprov som kunde visa att det inte var nåt. Hon stirrade på mig och frågar "vad är det du tror att det är då?" Lite irriterat sådär. Jag svarade "jag tror inte att det är nåt, men vi har haft en svår sjukdom i vår vänkrets som började just med detta symtom så därför kanske vi kunde få någon slags provtagning som tar bort oron." DJUP suck från sköterskan som inte längre kunde dölja sin irritation; "Jamen för att ta prover måste ni träffa en läkare och det är ganska fullt här idag."

"Ja, vad tror du, ska vi göra så?" frågar jag henne då?

Hon är skitstirrig nu och säger "jamen jag kan inte ta ett sånt beslut, jag vill inte ta ansvaret att säga att det inte är nåt om det sen visar sig att det är nåt allvarligt." "Jag får ge en läkar tid". (Underförstått; nu har du drivit det här så långt att det inte går att göra annat än att uppta läkarens dyrbara tid med sånt här svammel. Så tolkar jag hennes tonfall och sura blickar och minspel.

När hon går ut för att jaga rätt på en läkartid väller tårarna upp iögonen och jag får kämpa allt jag kan för att inte börja storgråta. Jag vill inte oroa dottern så jag ställer mig att läsa baksidorna på några pärmar och samlar mig.

Vi får en läkartid två timmar senare och vi hinner hem en sväng. Så nu sitter jag här och rapporterar om detta och känner mig skitförbannad på denna sköterska som inför min dotter tvingar fram vad det eventuellt är som oroar. Jag tycker hennes uppförande var ytterst oproffesionellt och jag tycker att vi betalar skatt till sjukvård och om min dotter ligger och oroar sig på kvällarna och jag kommer dit med henne och ber om en undersökning då ska de inte ifrågasätta det vi säger och bete sig som hon gjorde. Jag bävar nu för läkarens uppförande. Har sköterskan förmedlat sin åsikt om oss så är ju dennes beteende säkert liknande. (Hysterisk mamma som oroar sig onödan, typ.)  Jag söker nästan aldrig läkare och när jag gör det tycker jag att man ska behandlas med respekt oavsett om man kommer dit med ett myggbett. I det här fallet så kan de ju bara gissa att det inte är något. Det kan ju lika gärna vara något! Och om vi kommer dit för att det gått en tid (1 månad) och det finns oro då ska det undresökas utan att man inför sin 7-åring ska behöva säga högt vad man misstänker. Sen är det ju inte så att jag misstänker att det är leukemi utan jag vill bara ha bekräftat att det är en nomal svullnad så att jag med gott samvete kan fortsätta säga det till min dotter varje gång hon oroas!!!