Vad gör man när man egentligen borde göra en massa annat???

Jo, man får för sig att arrangera böckerna i färgordning. Fick en så löjlig längtan efter att testa det. Men jag känner mig grymt grinig när jag inte får fota före och efter. DET är ju dötrist!!!

Men få se nu. Kanske jag kan fota med mobilen och KANSKE hittar jag sladden till datorn sen...?

Nåväl, arrangera böckerna i färg måste jag göra nu. Haha! ALLT annat som pockar får vänta. Nu blir det mummys therapytime!

Undrar om barnen blir skadade för livet av såna konstigheter?

"Nä, min mamma lekte aldrig med mig när jag var liten, hon arrangerade böckerna i färgordning..."

Lugn, det är inte såååå illa.

Eller?

Eeeeh...

Ja, då var kalasen över och det syns verkligen i fyrabarnshemmet. Totalkaos. Och mitt i kaoset står en vacker, men tokbarrande gran. Dammsugaren vill inte suga som jag skrivit om, så det sopas en hel del. Varje gång jag går förbi granen till min symaskin (som tack och lov (peppar peppar) är hel) rasslar det till och ytterligare lite barr ramlar ner. Har dessutom tryckt granen nära ena soffan för att komma förbi lättare och då barrar det rakt ner i soffan...hur ska jag sanera soffan utan dammsugare?

Jag försökte mig på att kasta ut granen idag. Men oj vilka protester det blev. NEEEJ! ropade 13-åringen som knappt vistas i samma rum som granen men ändå tyckte julen blev alldeles för kort om vi tog ut den redan. Så den får stå tills i januari. Den 2:a åker den ut. Då har sonens kirunabesök kommit och fått se den. Som tur är är vi bortbjudna imorgon. Jag slipper alltså förvandla totalkaoset till feststatus. Det hade jag inte orkat idag. Så det blir bara att gå ut genom dörren och lämna stöket. Komma hem 2008 och börja året med att se det. VAd betyder det rent symboliskt? Borde inte första intrycket år 2008 bli städat och undanplockat? Ärligt talat tror jag inte det har den ringaste betydelse. Hos oss kommer det att vara kaos även år 2008. Tyvärr. Så är det bara.

Grejen är att lära sig gilla stöket, och att sluta skämmas för det. Jag tycker att jag nästan är där. Jag skäms faktiskt inte allt för mycket. Eller det var nog inte sant. Jag får skrämselhicka när någon öppnar dörren (så gör man här i en norrbottnisk by när man kommer till varann) men sen går det liksom över. Jag ignorerar känslan och lyckas på nåt sätt komma förbi den. Det är rätt skönt att ha fyra barn och en hund att skylla på.

Men nånstans önskar jag ändå att det inte var så stökigt. Att jag kunde sätta mig i en fåtölj och bläddra i inredningstidningar och lyfta blicken och se samma sak som i tidningarna.

Jag har genomskådat mitt stora intresse för inredningsreportage. Det är städningen jag ser. Det städade yttre. Ingen visar ju ett hem i stökkostym. Alla hem i tidningarna ser sådär perfekt städade ut. Någon liten pittoresk leksak som ligger placerad på en nydammad matta. Inga trasmattor som ligger i knöliga högar efter att en hund och två barn lekt jaga bollen, ingen disk som staplats i högar i väntan på att någon ska ta sig an den. Nej, alla diskbänkar i alla reportage visar glänsande plåt och nydiskad disk.

NU ska jag gå och laga middag. Inte på en glänsande diskbänk, nej jag får nog börja med att torka den och skura spisen. För att överhuvudtaget kunna laga mat. Sånt är så tråkigt, men det är ju självfövållat.

Eftersom kameran är trasig får jag lägga ut gamla bilder. För jag vägrar vara utan bilder. En bild från stugan i fjol somras. När vi inte bodde i Bensbyn och hade tid att vara i stugan.