Saknaden kom som ett knytnävsslag i magen. Jag är expert på att stänga in känslor. Kapsla in dem och gå vidare. Men så kan de bara välla fram ibland istället. 9-åringen fick ett tjockt kuvert fyllt med brev från förra klasskompisarna. Det var de mest rara brev de skrivit. De skrev "vi saknar dig", "jag läänktar äfter dej", "vi saknar pepparkakorna din mamma alltid bjöd på med våra namn på", osv. Brev efter brev som var snälla och rara och ångade av kärlek och omtanke. Jag ramlade nästan omkull av saknad. Sen den dan vi körde från Kiruna har jag nästan inte hunnit ägna staden och livet vi levde där en tanke. Har haft så fullt upp med livet här. Allt nytt, allt som tagit tid. Alla problem som dykt upp. Allt roligt som hänt. Allt jag längtat efter som jag nu har, har jag njutit av. Men Kiruna har bara varit ett suddigt minne. Jag har inte hunnit tänka. Sakna. Undra. Bara släppt fram nåt stråk här och där. 

Brevet fick mig att förflytta mig tillbaka till vårt liv där och jag kom plötsligt ihåg allt och fick en stor klump av saknad. Allt var så lätt när barnen växt upp tillsammans. Kompisarna har man sett sen de var små och man känner alla föräldrar rätt bra. Man tillhör. Här är allt främmande fortfarande. Jag kan långt ifrån alla namn på alla klasskompisar till barnen. En del känner jag inte ens igen till utseendet. Och föräldrar har jag ingen koll på. Annat än de som barnen leker med.

Där, i Kiruna, finns alla de där vi känner, men de fortsätter utan oss. Det är en konstig känsla.

Vi måste åka dit under jullovet.

Säga hej till alla barnens kompisar. Vandra gatorna. Andas luften.