Varje morgon går jag ut en kort sväng med Pommac det absolut första jag gör. Jag har bara morgonrock på mig under jacka och varm stickad scarfs. Vi går på gården och han gör sina trängande behov. Denna morgon också. (Och han har sovit hela natten igen - tredje natten på rad jippie!!!) Denna morgon var jag frusen och tog mina varma graningekängor. Jag orkade dock inte snöra dem utan lade in snörena i skaftet. Efter att ha hårdbevakat ekorren några minuter fick vi äntligen gå in i värmen igen. Pommac gick in först, jag tätt efter. Jag smällde igen dörren och i samma ögonblick kom 11-åringen från köket och Pommac fick glädjefnatt och sprang mot honom och jag följde med men jag satt fast för mina skosnören hade ramlat ut och klämts fast i dörren och jag ramlade totalt raklång på hallgolvet. SMACSH!!! Jag hann vrida huvudet annars hade jag krossat näsan. Jag hann inte ta emot mig eftersom Pommac slet fram ena armen med kopplet. Jädrar vilket uppvaknande!

Så KNYT ALLTID SKORNA särskilt på kängor vars snören är så långa att de släpar en halvmeter bakom... 

Hurra!

Pommac har sovit HELA natten och på samma fläck också. På stora kudden i sovrummet. Kanske det beror på att snarkmonstret maken är bortrest. Det har varit tyst i sovrummet. Alla barn utom ett har sovit där också. Det är samling vid pumpen mamma när pappa är bortrest.

Det verkar som att Pomsi är så otroligt lättad att slippa buren. Han bevärdigar den inte med en blick. Buren var en kompromiss. Maken ville inte ha en hund men efter hårda förhandlingar (fem mot en) ville han iallafall visa att han var med och bestämde så om hunden "skulle in skulle den i allafall sova i bur". Så jag gick motvilligt med på det, allt för att kunna ta hem den ljuvliga valpen Pommac. Men jag gillade det aldrig. Antagligen har Pommac känt av det, min motvilja. För han har aldrig heller gillat sin bur. Alltid gått in under protest. Motsträvigt.

Men han är ju smart som en pudel labrapudel och räknade ut att om han bökade och krånglade allt han kunde om nätterna skulle han slippa buren. Och se! Så fort han slapp den sover han som en stock HELA natten.

Listigt Pommac. Rond ett vunnen.

Nu står slaget om att få sova i vår säng. I morse när jag gick upp för att väcka ett av barnen som somnat om i vår säng, då hade Pommac okså lagt sig där. Söt som en sockertopp. Men jag var tvungen att låta arg på rösten och säga "gå ner" och knuffa hans tunga ovilliga kropp ner från det varma, mjuka. Hihi, vi får se hur länge det tar och vilka knep han tar till.

Kolla in mamma och pappa 1959 eller 1960.

I världsarvet kyrkbyn, Gammelstad, utanför Luleå.

Massor av nytt på Persiljas Verkstad för kameran funkar igen! Have a look!

Dagens tema är ju som gjort för mig. Det är ju precis det jag pysslar med! Jag tar något och gör om till något annat. Som här:

Under hänger en klänning som dottern haft, nedre delen blev en kjol till dottern och resten blev en ny klänning. Haklappen är OMGJORD av ett gammalt rosaprickigt påslakan, och tygerna i bakelserna har  alla möjliga bakgrundshistorier: det turkosrandiga är ett babylakan, det med en bil på är faktiskt från ett par boxershorts, det gröna med prickar och blommor är en gammal kudde och det blommiga ovanpå är faktiskt riktigt riktigt gammalt,det kom fram när jag sprättade bort ett kuddfodral från 60-talet. Under det fanns det ett ännu äldre kuddfodral av det tunnaste tunnaste tyg, just det tyget som ni ser där. Det är kul med tyg. Det går att använda nästan hur länge som helst. Bara att tvätta och göra nya saker. Det mesta jag gör till Persiljas Verkstad är i högsta grad recycling.

Nogrannhet är överskattat. Verkligen! Här har jag vänt upp och ner på huset i jakten på batteriladdaren till kameran och vart tror ni att den fanns?

Jo, instoppad i sitt egna fack i kameraväskan.

"-Vem FAN har satt den där den ska vara???" höll jag på att vråla men lugnade mig och tänkte att nån måtta får det väl vara på galenskaperna. 

Nu laddar jag batteriet. I dubbel bemärkelse då jag ska gå på långpromenad med Pommac... 

Millas Mirakel! Doggedoggelito har sovit hela natten utanför buren och inte kissat en endaste gång. Inga pölar vad jag upptäckt ännu iallafall. Han slapp buren direkt. Lade sig med lättnad på en stor kudde som låg på golvet i sovrummet. Vid halv ett reste han sig och gick ner för trappen. Jag smög efter för att se om han gick till dörren men han gick bara till sin vanliga sovplats i vardagsrummet. Till sin madrass.

Det var med stor spänning jag gick ner i morse. Väntade mig faktiskt en blöt hallmatta, men icke! Jag blev SÅ glad. Det HÄR hoppas jag är ett genombrott! Pommac börjar bli stor!

HURRA!!!

Ja, har man ingen kamera får man låna andras. Det som Ulle fick med posten var en av de grejer jag sydde i helgen. Så HÄR kan ni kika på bild vad det var. Och på köpet hälsa på i en alldeles utmärkt blogg.

Som om det inte räckte med att batteriladdaren är puts väck-nu fick jag helt slut  vit sytråd också.

Som tur är var maken på Beijer Bygg så jag kunde ringa honom. Få se om han hittar någon sytråd där. Fniss. Nä, han får nog åka på nån mer mjukvaruhandel. Någon av alla er som syr som har tips på vart man köper tråd billigt? Åhléns är nog en av de dyrare; 50 kr för 500 meters rulle...

Är det inte typiskt!

Har hunnit sy lite grejsimojs under gårdagen och i lördags som jag kan lägga ut i Persiljas Verkstad. Men då strejkar kameran! Batterierna heldöda och laddaren på vift.

Så nu stundar operation hitta  batteriladdaren!

Jag hatar dessa laddare. De försvinner hela tiden!

Måste bygga ett batteriladdarskåp där alla laddare sitter och dit man stoppar allt som ska laddas medan det laddas. Så slipper man bära runt laddare och sätta i första bästa lediga kontakt och sen efteråt tappa bort laddaren för evig framtid. I vårt hus kan verkligen saker försvinna.  TOTALförsvinna.