Äntligen får jag sitta på rumpan efter en hel dag med diverse arbetsuppgifter. Skönt. Synd att ingen kan komma och servera mig en kopp te, då hade njutningen varit maximal.

Nåja, får väl gå och koka mig en kopp strax. Det är bara det att jag då får se köket som jag inte vill se. (Kaos är en underdrift.)

Bättre att släcka lampan och gå ut därifrån.

Är det bara jag som kan göra sånt?

De flesta verkar alltid vara så noggranna och tömmer bord och fyller diskmaskin och diskar undan och torkar diskbänk innan de sätter sig. Efter att jag lagat mat och ätit är det som att all kraft lämnar mig och jag bara måste smita iväg och spara det till senare. Har man tur kanske någon annna hinner dit och förbarmar sig över det. Oftast inte, men det händer ju...

Maken och jag har ett ständigt tvisteämne. Nämligen ska man fota med eller utan blixt.

Jag gillar mest att fota utan blixt, han med blixt.

Det är svårt det där. Jag tycker blixten oftast är så skoningslös. Allt syns ju. Medan utan blixt är förmildrande och ger mysig känsla. Men det beror ju på vad man fotar förstås. Maken hatar oskarpa bilder och har därför alltid blixt.

Nu ska ni få uttala er om vilken bild ni föredrar. Med eller utan blixt?

Så här kommer en bild från köket UTAN blixt. (Min favorit.)

Och samma tillfälle och motiv MED blixt. (Makens favorit.)

Vilken gillar DU bäst?

Har ett rätt tight schema denna vecka och ska dessutom försöka klämma in ett rumsbyte. 11-åringen och 9-åringen vill byta rum och det känns som en bra idé och det är lika bra att göra det medan de vill. Det skulle nog lösa en del konflikter som uppstår med jämna mellanrum. 13-åringen har nämligen ett genomgångsrum och 11-åringen har rummet innanför. 11-åringen är SUPERsocial och har kompisar hela tiden och nästan jämt någon som övernattar. Det är mindre kul för 13-åringen som är hemma själv mest. Allt spring som blir genom hans rum är inte så kul jämt. Men nu vill alltså 9-åringen ha det rummet därför att man får skejta därinne. Det är en ful skruttig plastmatta där som det inte gör något att den blir nött av skejtandet. 11-åringen älskar ombyte och vill gärna ha 9-åringens rum som finns på nedervåningen. Han överger alltså sina rosa väggar nu. Men 9-åringen vill gärna ha "vildrosväggar" så det går bra.

Jag tror att de hemska hormonerna lämnade mig i morse i mitt sista vrål. Pommac har fått friheten att gå ut på gården själv, fri, och har duktigt kommit tillbaka. Dock ej på inkallning (det funkar inte alls) utan på ignorans. Jag släpper ut honom och stänger dörren. Efter ett par minuter vill han in i gemenskapen igen.

Det är jätteskönt att det funkar igen!

Men i morse när det var dags att följa barnen till skolan tog han sig friheter och kutade ut själv utan tillåtelse, smet ut när en öppnade dörren. (Han måste vara kopplad när vi går till skola, dels för att vi går över en stor väg, dels för att vi träffar barn hela tiden vilka han hoppar på i glädjefnatt om han är lössläppt.) Jag var stressad för att vi var sena och kände att jag blev arg, ropade "Pommac! Stanna!" vilket han inte gjorde. När jag närmade mig honom stack han. Då blev jag riktigt ilsk och tog i från fötterna och vrålade (så att alla pmshormoner användes upp) SSSSSSIIIIIITTTTTT!!!!!!! och han satte sig förskräckt (vilket säkert alla hundar på en kilometers avstånd  också gjorde. Jag tror till och med maken satte sig därinne för säkerhets skull.)

Sen dess har jag känt mig riktigt mild i sinnet.