Direktlänk till inlägg 12 september 2007

ORO!!!

Av Persilja - 12 september 2007 09:02

Känner mig låg idag. 8-åringen var ledsen igår eftersom det fortsatt att vara pestigt i skolan. Jag trodde det var över, men det har fortsatt. Han berättade och var ledsen och grät och mitt hjärta ville brista. Jag ringde skolan trots att sonen inte ville det. Jag lyckades övertyga honom att det var viktigt att skolans personal vet om det. Att det annars kan bli värre. Men jag var tvungen att be fritidspedagogen jag talade med  att de inte skulle göra affär av det utan bara hålla ögonen öppna lite mer.

I morse när sonen vaknade ville han inte gå till skolan. Det krävdes massor av övertalning och peppning. Åååå, vad jag tycker det är tufft!!! Jag får samvetskval för att vi slet upp honom från en miljö som var lugn och trygg och flyttade hit och så får han uppleva sånt här. Det pestigaste man kan uppleva i skolan. Fy sjutton!

Och så blir jag så arg på de andra barnen! Grrr! Varför gör de så här???

Grrrr! Vill dit och lyfta dem i nackskinnet och kasta upp dem i ett träd som Pippi Långstrump skulle ha gjort. VÅLD helt enkelt! 

Jag blir väldigt primitiv. Fast bara i tanken som tur är. Mitt andra jag blir analytisk och försöker fundera ut det bästa sättet att angripa problemet. HUR ska jag gå till väga? För att överlämna detta i skolan vård för dem att lösa det är inget alternativ. Sån chansning vågar jag inte ta. Jag måste hjälpa till att agera, i samråd med skolan.

Jag är så positiv att jag tror att det kan hjälpa att ta upp det med de andra barnens föräldrar, medan maken inte alls tror på det. Jag kan just nu inte avgöra vad som skulle vara bäst. Det är ju så olika hur man är. Själv tar jag tag i problemen så fort de dyker upp och försöker tugga sönder dem genom att tala tala tala. Men jag har märkt att det efteråt kan komma biverkningar på sånt. Alla är inte för att tala. Hellre tiga. Och talar jag för mycket då så slår det liksom tillbaka sen. Men i detta fall tror jag att tala är det som gäller. Eller?

Fast en förälder har inte sagt ett pip om detta trots att vi mötts. Inte ett ljud. Så där är det tiga som gäller. Två andra har jag talat med. Jag tror att det inte gått så långt. Det verkar bara vara några veckor gammalt. Men min sons trygghet har fått sig en törn och han trivs inte längre i skolan. Det kan ta många veckor att få tillbaka tron på att det är en trygg skola. Jag vill inte att det ska gå en enda timme till då han ska  känna sig otrygg!!!

Fasen! Jäkla ungar! Varför måste en del barn göra sånt här? Vad är det som gör att det alltid förekommer på nästan alla skolor???

Vad är det för mekanismer?

Risken att det ska hända när man kommer nyinflyttad finns ju alltid. Barnen kommer och spräcker upp gamla roller. Försöker finna sig en plats. Kanske trampar på någons tår utan att de märker det. Inpinkade revir som inkräktas. Det är svårt. Det har ju gått över förväntan bra annars för dem alla fyra. Tills nu.

Nä, innan detta problem är löst får jag ingen ro. Bara ORO. 


 
 
helga

helga

12 september 2007 09:34

Stackare vad jobbigt det låter! Jag skulle också bli galen och vilja bli som starka Pippi...

http://www.helga1.bloggagratis.se

 
Ingen bild

MammaLex

12 september 2007 09:56

Barnen lär sig av de vuxna. Redan tidigt tror jag att vi präglar våra små. Är föräldern tolerant - blir även barnet det. Det kan nog vara mycket känsligt att tala med föräldrarna direkt eftersom det ofta tolkas som att man gör påhopp på deras små älsklingar...! Däremot tycker jag att ni ska tala mer med skolan, det är deras ansvar att alla elever mår väl och kan fungera under skoltid. Speciellt om ditt barn kommer som ny. Det är deras för-annade skyldighet att ta upp problemet med de övriga barnen och deras föräldrar och klart och tydligt fastställa att sådant beteende inte tolereras. Ibland har ju skolorna ett kompissystem med faddrar just för att stävja mobbing och dylikt. På min sons skola fungerar detta jättebra, de hade problem tidigare med mobbare men sedan kompissystemet sattes igång har detta i stort sett försvunnit helt, (även om barn alltid är barn...lite skit måste få lov att ske)
Däremot ska man ALDRIG acceptera mobbing, varken som barn eller vuxen.
Hoppas att det löser sig, jag känner verkligen för din kille!

mvh Mammalex

 
Ingen bild

Persilja

12 september 2007 10:14

Helga: Jo, det är oroligt!

Mamma Lex: Tack för kloka ord-jag tror du har rätt- det är svårt att prata med föräldrarna efterosm man är så partisk. Visst är jag medveten om att min son också kan ha en liten del i det hela men det är just när många går ihop som det blir "mobbning". Säger de något om min son att "men han sa ju det eller gjorde så" ja då vet jag ju inte vad jag säger. Om de är okloka alltså. Så det är nog bäst att låta bli. Läraren är ju mer opartisk och vill ju lösa det. Dessutom är det su de som sett gruppen ihop och ser dem ihop dagligen och då faktiskt är de som kan åtgärda problemet. Ska ringa dem igen.Tack igen!

 
Ingen bild

Linda

12 september 2007 12:04

Åh fy faaan, blir alldeles kall i magen. Har själv varit utanför i skolan, och på den tiden (80- talet) så gjordes det ingenting utan problemet skulle "tigas" ihjäl. Förstår så väl att inte din lilla vill att du ska prata med skolan, men du bör nog göra det ändå. Ring läraren och förklar läget. Reagera och agera.. Kramis!

 
Ingen bild

Persilja

12 september 2007 12:36

Tack Linda. Ska försöka fixa detta. Men det är ett komplext problem, svårt helt enkelt...
Helst vill man ge upp och låta sonen vara hemma och slippa de dumma ungarna, men den bistra verkligheten är ju att han måste stanna och samsas med dem. Det är tufft för honom! Förhoppningsvis löser det sig snabbt.

 
Maria-Jag blommar

Maria-Jag blommar

12 september 2007 12:50

Usch så jobbigt! Jag får ont även i min mage bara jag tänker på det...och så konstigt så mångdubbelt ledsen man blir när det gäller sina egna barn, man kan liksom knappt stå ut med tanken.
Jag tycker att det är bra att du tar tag i det och gör det med en gång. Det kanske bara är små saker som behöver fixas till och PRATAS om (jag tror att det inte är rätt att tiga)Kanske är det också bara så enkelt att de andra barnen behöver påminnas om att vara lite extra snälla, omhändertagande med den som är ny...Förra hösten så började ju våran 8-åring i en ny klass 2 eftersom vi flyttat hit från Västerbotten. Då gick det jättebra de första dagarna eftersom alla var nyfikna och omhändertagande om henne som var ny, men sedan så glömde de ju bort att tänka på henne efter ett tag så det var lite kämpigt, men genom att påminna om att be henne vara med och så, så löste det sig bra.
Nu vet jag ju inte hur erat problem ser ut, men jag hoppas att det går att lösa...apropå föräldrar som inte säger något så kanske de inte vet något om hur det är/känns för eran son. Svårt att tänka sig in i situationen som ny elev, både för barn och vuxna. Lycka till!

http://http:/7jagblommar.blogspot.com

 
Pippi

Pippi

12 september 2007 14:57

Du ska absolut ta upp detta med personalen! Inget snack om det! Be också att få ta del av deras anti-mobbningsplan och fråga hur de kommer att göra för att få bukt med din sons situation. Prata gärna med skolledaren också för att han/hon ska bli varse om problemet. Det är så mycket bättre att komma åt mobbningen innan den blir ännu värre.

http://pippi.blogg.se

 
kicki

kicki

12 september 2007 15:06

Vännen min, jag lider verkligen med er...vuxna kan vara elaka men barn är ännu värre...vad kan dessa ungar ha fått för uppfostran,,,och de har säkert inte fått någon kärlek...nej man blir alldles bedrövad, jag tycker som de andra inläggen, ta kontakt med skolan, de måste få veta..
Hur går det förresten med klockrankan, har du ingen fin bild av den..
kram på dej gumman...kicki

http://kickilettenstrom.blogg.se

 
Lisa

Lisa

12 september 2007 15:13

Jag tycker också att det är bra om du och din man tar itu med problemet på stört. Ett föräldrarmöte eller så får ni ringa runt och prata med dom. Fast jag tycker egentligen att det är skolan sak att ordna upp det, men dom kanske inte ens är medvetna om saken så det är ju bra om ni trycker på. Gör allt vad ni kan för att er son ska må bra och tycka om att gå till skolan och känna sig trygg där, mobbing är ingen sak man ska tysta ner och hoppas att det går över, det ska fram i ljuset!

http://mittlillahus.blogspot.com

 
/B

/B

12 september 2007 16:41

Sånt där gör ont i mammahjärtat! Men konstigt nog finns det överallt föräldrar som viftar bort sånt här med att det är oskyldig barnlek. Men det är ju inte oskyldigt så länge någon känner sig kränkt och ledsen! Tur för åttaåringen att han en så klok mams...
/B

http://www.lyckligagatans.blogg.se

 
ninni

ninni

12 september 2007 17:53

Hej! Ramlade in här via en länk från en annan sida då jag surfade runt. Känner igen mig i mkt av det du skriver just en tokbusig hund,busiga glada barn, skruttigt hus mm :-)
Dessutom känner jag precis igen maktlösheten, ilskan, och det hårt törnade mamma hjärtat då ens guldklimpar har det jobbigt i skolan, då de intevill gå till skolan osv. Har en nu nioåring som också kämpade på, inte ville gå till skolan, ont i magen... Som du säger - man önskar man var Pippi!
Tusen kramar till er!

http://ninnisvirrvarr.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Persilja

12 september 2007 20:15

M-jag bl: Det är en bra infallsvinkel, som man kanske glömmer, ska tipsa skolan om det att be de "ta hand" om nykomlingen bättre.

Pippi: Jag ska göra allt du sa om det inte blir bra nu.

Kicki: Jo, jag har kontaktat skolan igen. det verkar vara på gång samtal!

Lisa; Skolan agerar nu, har ringt alla föräldrar. Det känns jätteskönt!

B: Tack, jag hoppas att det är en snabbt övergående fas i hans skolliv.

 
IT-mamman

IT-mamman

12 september 2007 20:57

Hu. Jag skulle just säga att om det inte löser sig så måste du ringa upp föräldrarna själv (Även om jag personligen fick skit för att jag gjorde så). Och öva innan på att vara trevlig och så där så att de inte kan ta dig för ragata. Ja, du vet kanske hur jag menar. Du är ju ingen ragata, men föräldrar kan vara som lejonhonor när de skyddar sina små, även om de små är mobbare.
Men nu verkar ju skolan ha ringt föräldrarna. Bra. Och nästa gång du träffar en tyst förälder, koppla på trevlighetssnacket och fråga lite om vad dennes son säger om det hela. För du måste visa att du vågar prata om det utan att anklaga. Annars kan den andre föräldern skämmas så mycket att den vill lägga skulden på din son. Så tror jag. Stor kram. Det kommer att ordna sig, det är jag säker på.

http://itmamman.wordpress.com

 
Ingen bild

Persilja

12 september 2007 21:22

IT:mamma Jo, jag kommer att göra så. Jag är rätt bra på att vara diplomat. Fast det vet jag ju inte om jag är om någon förälder visar ren dumhet, men det har jag svårt att tro, Tycker alla verkar kloka sunda människor så det ska nog gå bra det här! Det måste det! (Tänker positivt.) Kram!

 
Ingen bild

Persilja

12 september 2007 21:41

Ninni: hej och kul att du tittade in, tack för fina ord, kram till er också!

 
korpmor

korpmor

12 september 2007 22:15

Självklart! ska du prata med skolans ledare och lärare om hur din son känner sig. Det är deras jobb, ALLA barn ska må bra!/ K-M

http://peace.bloggagratis.se

 
Essko

Essko

13 september 2007 06:48

glömde tyvärr signatur nyss....

http://heminnerlig.blogspot.com

 
Ingen bild

Persilja

13 september 2007 08:59

Korpmor: Rätt!

 
pjöllermaja

pjöllermaja

13 september 2007 10:30

Jag förstår ditt mamma-hjärta. min dotter började skolan nu i höstas och är liv rädd att det ska gå fel. Skolan och barn kan vara en grymvärd.
Var dumm i mot oss vuxna, men INTE våra barn!!

http://www.pjollermaja.blogspot.com

 
Ozzy

Ozzy

13 september 2007 12:53

ÅH vad jag får mycket tankar om det här, vi pratade masssssssor om detta i våras i skolan. Fast nu har jag så jävla bråttom till skolan så nu hinner jag inte. Ville bara pluppa av lite medkänsla. Känner med både dig och 8-åringen. Kikar in sen och fundilerar mer. Kram

http://clownozzy.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Av Persilja - 29 augusti 2009 21:57

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28 29 30
<<< September 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards