Har ni tänkt på vad svårt det är att blogga egentligen. Att man borde väga varje ord på våg och se om det håller för all form av läsning. Om grannen läser, eller släkten, familjen, gamla vänner, föräldrar till barnens kompisar, personal på skolan, affärskontakter, affärskonkurrenter.

Hu! Jag tänker aldrig så, men det är ju ett faktum att vem som helst kan ramla in på min blogg och läsa. Jag har ingen aning om allt jag skriver tål att granskas. Antagligen inte.

Men det är ju inte heller någon katastrof om någon läser.

Jag klarar inte av att vara anonym. Inte heller att vara diskret. Det vet ni som följt mig sen början.

Om jag bara ska skriva om inredning och trädgård förtvinar jag.

Jag måste skriva om annat också.

Men jag vill inte att någon i familjen ska råka illa ut.

Det är faktiskt svårt.

Ett dilemma.

Antagligen blir det inget problem av något jag skriver, men känslan av att jag egentligen ska vara på min vakt förtar lite av det hela. Det blir tråkigare.

Någon fler bloggare som känner detta?

En del lyckas hålla anonymiteten så himla bra månad efter månad. En del struntar fullständigt i det och använder sina namn och familjemedlemmarnas namn.

Jag vet inte vart jag vill vara.

Egentligen tror jag inte att det spelar någon roll om min identitet är röjd, men samtidigt gör det ju att jag inte kan skriva om allt. Det begränsar.

Det blir mycket fasad trots att jag hatar fasad. Men fasad blir det för att skydda de övriga i familjen.

Så min blogg känns inte så äkta längre.

Men så är det ju i livet i övrigt.

Det är bara med ett fåtal människor man är riktigt äkta. Familj och nära vänner.

Det är väl bara att acceptera att det är så.

Men jag hatar fasader. Tycker att de bara ställer till det. Skapar stress hos oss. Dels är det jobbigt att hålla fasaden, dels är det jobbigt för andra att se andras fasader och tro att allt är sockerkaksidyll. Det är falskt också.

Jag tror att jag inte har en alltför polerad fasad. Jag vill tro det.

Samtidigt; en gift mamma med fyra barn och en hund. Kan det bli gulligulligare? Fattar ni? Betraktaren bygger ju fasaden lite själv. De ser oss och tänker in hur vi har det.

Att det är supermegakaos innanför dörren och att det skriks "håll käft" till höger och vänster, det ingår liksom inte i puttinuttbilden. Fast det borde.

Äh, jag vet inte vart jag vill komma.

Vart vill jag komma?

Nånting med att jag inte vill att min blogg ska vara en del av min fasad. Jag vill att den ska vara ärlig och sann. Men att jag inte kan vara det med tanke på att VEM som helst kan läsa. Det gör att jag kan såra någon, utlämna någon, ge någon verktyg att skada oss osv. Det är ett ansvar att skriva blogg. Om man inte klarar av att hålla sig totalt anonym.