Hm!

Då har Kuriren varit här och fotat och gjort "hemma hos" reportage hos oss.

Det känns lite konstigt.

Man blir plötsligt så kritisk och jag kände mig rentav lite löjlig. Vad tusan gör de här, tänkte jag. Jag såg de trasiga tapeterna och allt fult och skruttigt och ofärdigt och jante flåsade mig i nacken. 

Som tur var var skribenten och fotografen så rara och gulliga att jag fort kände mig lite mer avspänd.

Men så fort de gått kände jag återigen det där olustiga och fick tankar som att " vad har vårt hem som är värt att visa" och  känslan av att folk kommer  att fnysa åt oss. Säga "ja, vissa gör då allt för att vara i tidningen" och sånt. Säger folk så?

Och i så fall varför? 

Är inte det ren och skär avundsjuka?

Jo!

Jag bestämmer här och nu att:

1. Ingen säger så.

2. OM någon ändå säger så , då är de bara avundsjuka.

Jäpp.

Nu fiskar jag efter snälla kommentarer tror jag.

Nu ska ni skriva "OH, det är väl klart att de vill skriva om ert hem" osv. Ni märker att jag håvar?

Så sätt igång!

Vad väntar ni på??? 

Haha!

Det är iallafall skönt att det är över.

Eller det är inte över.

Nu är det inte över förrän det har varit i tidningen och alla reaktioner (snälla och gulliga och elaka och missunnsamma) haglat förbi.

SEN är det över.

Sen kanske det rent av känns kul.

Jag måste bara berätta om min dammsugningsepisod idag. Jag dammsög hallen på ovanvåningen och trappstegen på väg ner för trappen. Nu är jag en sån som alltid tänjer lite väl mycket på alla gränser, så även vid dammsugning. Jag står där i trappen och dammsuger mig längre  och längre ner i trappen och balanserar mer och mer på  ravinens brant med dammsugaren. Den står alltså kvar uppe i hallen medan jag går ner för trappen. Visst når jag väl ett trappsteg till innan jag måste gå upp och flytta dammsugaren ner till hallen där nere? (Hatar att dammsuga trappor för övrigt!) Och ett trappsteg till? Oj, nu glider dammsugaren lite, phuiii den står kvar, då kan jag dammsuga ett trappsteg...#kaboom %&brak#€ kaboom"#!%, nej det var inte dammsugaren som ramlade, det var en papperskorg som jag ställt på ett trappsteg som välte och ramlade ner och tömde ut sig över det nyss dammsugna golvet därnere. "Kuuuuuk!!!!!!" skrek jag. (Inte så belevat, jag vet, men det hjälpte.) Jag hade precis tagit loss det långa röret med golvborsten för att dammsuga i ett trappstegs hörn, och släppt dammsugaren för att rädda papperskorgen, så dammsugaren stod kvar däruppe med slangen liggandes i trappen, men det var alltså inte den som ramlade ner. Än. För plötsligt suger sig det lilla röret fast i min...rumpa...och fastnar och det var den knuff dammsugaren behövde. Kaabooom, padamm, dunk dunk dunk, dammsugaren ramlar mot mig. Jag får den på mig och knuffas ner för trappen och där ligger jag, som en tok men känner mig ändå glad: Woaw! Det här kan jag ju blogga om! 

Det är nåt stört med en bloggare det måste medges!

Som tur är var Pommac utomhus vid denna incident. Och jag lärde mig att jag från och med nu måste bli en mogen och ansvarsfull hundägare som inte gör så mer. Balanserar på branten på det sättet!

Jag tror det är dags att laga centraldammsugaren som faktiskt finns i detta hus. 

Ja dagens tema passade ju verkligen en nybliven hundägare, men ingen är så busig som mina barn, inte ens valpen, ännu, så det blir ett busfoto på två av dem i full fart som vanligt. Notera Pommac som lugnt ligger bredvid på verandan.

Det är någon slags boxningsmatch som pågår.

Ja, en dag till har snart gått med Pommac och det är hur roligt och härligt som helst. Det är underligt det där. Det är som när man får barn. Man har svårt att minnas hur det var innan. Eller svårt att fatta att det fanns ett liv utan. Som tur är kommer den känslan först när man fått barn eller som nu skaffat hund.

Jag menar innan, då man gick och längtade efter barn (vi hade många barnlösa år innan skaran kom) då hade det ju varit helt outhärdligt om man vetat hur det var där "på andra sidan".

Äh, det är nog ingen som fattar mina konstiga funderingar!

Här kommer iallfall

Pommacs vad det verkar favoritsovställnig: Han gillar verkligen att sova så.

Barnen är euforiska.

De är verkligen jättespralliga och glada. Många kärleksbevis har det kommit från dem. Här några skrivna: Det står under (om det inte syns) "det sjunde underverket i familjen".

Det är elvaåringens skylt till Pommacs bur.

Och här är en av många lappar och teckningar som dottern har producerat. Ack, ja så mycket lycka han har fört till oss!

Hoppas att han själv kommer att bli lycklig här!

Han verkar inte alls ha saknat sitt förra hem idag. Han har varit nyfiken och sprallig och glad.

Inte alls sovit lika mycket som igår.

Däremot har han bajsat fem gånger! Och inga små högar. Ska det vara så?

Nej, det måste väl vara något som är lite knas i magen?

Kanske är det inte exakt samma foder och då läste jag att det kan ställa till med lite magproblem.

Han äter då det med god aptit. Verkar gilla det.

Nåja, jag lovade ju att inte prata bajs. Förlåt!

Här kommer något som luktar godare:

luktärtor och krasse. Ljuvliga blommor som jag  har i överflöd just nu.

Ja, det var första natten. Den har gått bra. Tog in buren i 8-åringens rum och ställde den bredvid en bäddsoffa vi har där. Sen hägnade jag in ett litet område på en kvadrat utanför buren där jag ställde vattenskål och lade tidningar. Jag låg i bäddsoffan och i våningssängen som 8-åringen också har i sitt rum sov 8-åringen och 11-åringen och 7-åringen. De två senare låg skavfötters på nederbädden. Vad gör man inte för att få vara nära lille Pommac? Det blev varmt och klibbigt i sonens rum med fem individer som samsades om utrymmet. Jag stängde dörren också för att slippa ljuset.

Natten har gått bra ändå. Maken kom ner halv två och lyfte ut en trött Pommac (så gick det med "jag ska då aldrig gå ut med den" haha) och halv sex gick jag ut med honom. Då passade vi på att gå till brevlådan och då kom det mera bajs. (Fick gå och hämta en spade och flytta högen till under ett träd på vår tomt. Vill ju inte bli ovän med grannarna!) Orutinerat att gå utan bajspås, jag vet! Vi har inte ens köpt bajspåsar ännu. Måste omedelbums skriva upp det på att köpa listan!

Efter halv sex promenaden gick vi och lade oss igen och sen sov han till kvart över åtta! Då fick han mat och bajsade igen.

Och nu märker jag hur jag är så uppfylld av livet med valp så till den milda grad att jag tror att det kan vara av intresse att läsa om bajshögar och matintag och kisspromenader. Hrmhrm! JAG skärper mig NU!

Ska bara visa en rolig bild. 11-åringen härmade lillvännens sovställning.

Så sött! Han ligger ofta så-med benen rakt bakåt.

Igår var det som att Pommac visste vem han skulle krusa för. Han satte sig näära mannen flera gånger och följde efter honom och visade intresse och mannens (låtsade?) motstånd smälte som smör i solsken. Pommac är inte bara söt-han är smart också!!!

Ni ville ha bilder? Jamen då ska ni få det!

Vi har redan fotat över 80 bilder. Haha! Det ÄR verkligen som att få bebis. "Oj han gjorde si och oj han gjorde så!" Fascinationen är stor. Nyss bajsade han en stoooor och smetig hög. Alla var där och spanade in miraklet!

Så nu utfärdas "förstadagenmedvalpsyndromet-varning" Ni som inte är intresserade av hundar kan sluta titta nu.

Här är han på väg hem från BB uppfödaren.

Storebror fick hålla i honom. Han var mest nyfiken. Gnydde en gång men fann sig snabbt.

Här är han på väg in på vår gård med barnen hack i häl.

Efter att han bekantat sig med gården fick han komma in och bekanta sig med köket och buren. Efter bara en halvtimme gav vi honom en liten portion mat. Söööt va?

Många rundor ute har det blivit och han har kissat duktigt varje gång.

Men han har en tendens att vilja lägga sig i mina rabatter! Den filuren. Jag tror det beror på att gräset är alldeles blött efter förmiddagsregnet. Kanske. Eller så är han trädgårdsintresserad!

Sen har han sovit en hel del också.

Notera bakbenen!!! Hihi. Så sött!

Och naturligtvis har han fått busa en del också-det har barnen minsann sett till. Men endast när han haft lust.

Inatt får han sova i sin bur och jag ska sova på nedervåningen bredvid honom. Hoppas att han inte längtar för mycket efter syskonhögen som han sovit bland tidigare. Och efter mamma Bella.

Fast det vore ju konstigt om han inte gjorde det.

Aaaaaah! Det är alldeles, alldeles underbart att vara hundägare!!! (Lycklig suck!)

Lillvännen ligger och sover.

Han ligger i buren i köket.

Någon gång har han gnytt lite, men i stort har han mest bara varit glad. Han har ätit, lekt och sovit. Tre timmar har han varit hos oss.

Barnen går här och tassar och tycker att han sover alldeles för mycket.

Ska han aldrig vakna???

Mer rapport och bilder kommer senare. (Något ljudspår blir det nog däremot inte...)

Jag vet inte vilken 10p-kurs jag missade att ha för mina barn men nånstans i utbildningen har de skriande brister. Det var nog "hushållsekonomi-kursen".

För någon vecka sen åkte vi till Biltema som nyöppnat i vår stad. Ett för mig totalt obegripligt dragplåser. Utanför stod hur mycket bilar som helst. Hundratals. Lika mycket som utanför Ikea i Haparanda. Folk vällde in till affären.

Jag och mina barn plus en kompis vällde med.

Därinne var megahögt i tak och varor från golv till tak och ett högblankt marmorgolv. Överallt vimlade både män och kvinnor runt bland hyllor med skruvar och muttrar och konstiga bildelar och hyllor med allt du behöver som du inte hade en aning om att du behövde.

Vi gick runt där med gapande munnar. (Ja, iallafall jag och några barn. De äldre barnen anlade väl en mer världsvan look.)

Tappade bort varann gjorde vi också. I över tjugo minuter stod jag och dottern vid utgången och spanade efter den försvunna pojkflocken. Men detta var ett enormt sidospår. Vad jag ville komma fram till var att jag kom ut med ett sticksågsblad (orsaken till att vi över huvud taget åkte dit) och en 12-pack tandborstar.

Tandborstarna tänkte jag skulle finnas som buffert i detta hushåll under lång tid.

Idag när jag städade badrummet upptäckte jag till min förvåning att endast tre av tolv tandborstar fanns kvar. I tandborsthinken (en liten zinkhink) där vi förvarar våra tandborstar fanns många påbörjade tandborstar.

Många fler än sex. Närmare bestämt 18 stycken! Måste en familj på sex ha arton stycken tandborstar? Okej, en eltandborste var och en handjagare var. Det är 12. De övriga sex då???

Som vanligt när man frågar en barnskock på fyra "vem har...?" så ser alla lika oskyldiga ut och alla tittar på varann. Syndabocken går nästan alltid fri i skydd av flocken.

(Där har jag tydligen också missat en kurs "ta på dig skulden för dina synder".)

Jag undrar om någon har koll på vilken tandborste som är deras...

Samma problem har vi med tvål, som jag skrivit om förr. Den formligen rinner ut i avloppet.

Måste nog sätta elstängsel till vissa skåpar snart.