Irritationer uppkommer när man minst anar det. (Eller man kanske skulle kunna ana det om man bara kikat i almanackan...)

Hursomhelst uppkom en sådan irritation plötsligt för mig idag.

Jag står och tömmer diskmaskinen och för hundrasjuttionionde gången tar jag rätt på delarna till termosarna som diskats i maskinen fast de egentligen ska diskas för hand. Det är nämligen så att korkarna till ståltermosarna är delbara coch det sitter en gummiring/packning på den också. All choklad som fastnat där inne i alla skrymslen och vrår försvinner inte mirakulöst där i diskmaskinen. Varje gång har någon del dessutom fallit ner under vagnen och hamnat i silen eller dess närhet.

Så det är alltid ett fasligt sjå att lyfta bort vagnen, ta rätt på försvunna delar och sen dessutom stå och diska det för hand.

Detta har jag som sagt gjort etthundrasjuttionio gånger förut och varje gång har jag känt ett sting av irritation. Men inte sagt något. Inte förklarat hur delarna diskas torkas och skruvas ihop för hand efter sin meningslösa sejour i diskmaskinen.

Men idag, då rann sinnet till. Ilskan. Tokspattet.

Hu. Jag skäms över mitt anfall så här efteråt. Men det är sån där irritation som byggts upp och så slutligen droppen som rinner över. Det är oftast så med mig. Jag är rätt mild och vän i långa tider men sen (lagom strax innan mens) tål jag plötsligt inte alls det jag tålt hur länge som helst.

HURINNIHELVETEKANMAN VARASÅDUMIHUVUDETATTMANOMOCHOMIGENGÖRSAMMADJÄVLADU
MMAIDIIOOOTISKASAK?

VA? 

TROR DU ATT DET HOPPAR NYDISKAT IN ISKÅPEN AV SIG SJÄLV. TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROOOOLIGT ATT PLOCKA TERMOSDELAR FRÅN DISKMAKSINENS INRE. DET TYCKER JAG IIIIIIINTE!!!!!

GRRRRRRRRR!"!!11 ARRRRRRRRRRR GHHHHHHH11

Sen brände jag mig på vattnet och då höll jag nog på att spränga en åder i skallen!

Men nu känner jag mig så lugn och fin så.

Men trots det står inte makens aktier så högt i kurs just nu. Han skulle nämligen hjälpa till att montera en hylla i vår lilltoa däruppe och började så smått fixa med det igårkväll. Fixade och donade vääääldigt länge utan att det blev någon hylla. 

Och i morse (innan termospryttelattacken) frågade jag vänligt (tyckte jag) om det blev någon hylla däruppe snart eller om jag skulle göra det själv. (Okej lite spydig var jag väl...) Han skulle bara dricka påtår (väldigt länge framför datorn) och sen fick jag det där skämmiga brytet och sen började han leta en tumstock och alla tumstockar var försvunna och då far han in till stan för att köpa en tumstock!!!!! Va? 

Grrr!

Nyss ringde han dock och undrade om något annat behövdes när han ändå var in till staden...

Jag är snäll nu. Men hyllan bör nog komma upp...

Ikväll åker han till Kiruna.

Skönt för honom kanske? 

Skrev tidigare om våra tältningar på väg ner till Tågarp när jag var liten. Då hade vi detta tält som gjorde sin sista sommar i fjol i stugan. Kanske kan vi laga tältpinnarna, men det har gått en massa hål i tältduken också, så ifall skulle det bara vara av nostalgiska skäl. Vi kanske reser det bara för att ha en mysplats på dagtid. Nånstans att dra sig tillbaka från solgass. Men som sagt, pinnarna är trasiga. I fjol reste jag det med hjälp av skaftet till skurmoppen, så i fjol var stuggolvet inte så rent. Men tältet stod stadigt.

Vi hade även nytältet rest så vi kunde hysa många extra nattgäster. Men det var ifjol.

Vi hade bästa sommaren i mannaminne i fjol. Inget regn, inget mygg och varmaste badvattnet någonsin.

Men bönderna slet sitt hår. Potatisskörden torkade bort för de som inte kunde vattna. Och många gräsmattor var alldeles gula och beiga.

Det var spännande att sova i tält! Mörkt var det när vi pallrade oss ut. "Ska vi verkligen? Törs vi? Det är ju så mörkt!" sade dottern.

Ja, visst var det mörkt!

Men i tältet hade vi såna moderniteter som lampa på borrmaskinsbatteri som lyser så starkt att det går att läsa hur bra som helst.

Vilket vi låg och gjorde. Och 11-åringen ville sova med oss också.

När dottern lade bort Gustaftidningen för att sova kom rädslan. "Mamma, kan nån ta sig in här? Mamma, kan tjuvar komma? Mamma, jag vill inte sova här! Det är läskigt! Jag är RÄÄDDD!!!"

Inte gjorde det saken bättre att storebror bestämt sig för att smyga på oss. Men jag hörde och insåg och hann parera hans skrämselattack så att dottern hann vara beredd.  

Rädslan fortsatte men jag svarade bara att det var mysigt och det var ingen fara och hennes rädsla minskade och till slut sov hon där bredvid mig. Jag läste en bok om "att leva med hund" och släckte efter midnatt nån gång.

Har sovit gott till omkring fyratiden då ett gäng skator kom, varav en var flockledare och höll tal och domderade rakt ovanför oss i tallen. De andra skatorna kraxade medhåll ibland. Det var ett herrans tjatter. 

De tystnade eller flög väl iväg efter en halvtimmes  stormöte. (Undrar vad de avhandlade? ("Kraxkrax ja, har ni sett huset därborta har överfull soptunna, sopbilen kommer vid niotiden, vi har fem timmar på oss att försöka riva fram något matnyttigt. Vi får hoppas att de inte sopsorterat så duktigt! krax krax".)

Hm.

Klockan halv sju började någon granne såga något. Uuuuiiiiiiiiuuuuiiiiiiiuuuuiiiiuuuuuiiiiiiiiiuuuui
iiiiiii...

Resten av morgonen blev sömnen väldigt lätt.

Steg upp strax efter sju och hämtade tidningen.

Barnen sov till åtta och stormade in.

"Det var jättekul att sova i tält mamma!" sa dottern.

"Ska vi sova i natt också?" frågade jag nyss för jag var faktiskt sugen på det.  Ville höra mera skatprat.

Då sade dottern; "Nej, inte det! Snälla inte det! Det VAR för läskigt!"