Nostalgi, det är många saker!

Nu när jag tömt radhuset har jag formligen varit dränkt i nostalgi. Kanske en orsak till min låghet?

Det är tungt att gå igenom allt om man inte är i form. Men också underbart.

En av de största nostalgiögonblicken får jag nog av bilderböcker från när jag var liten. Många bilder som jag haft i mitt huvud utan att veta var de kom ifrån. T ex har jag alltid älskat rutigt och prickigt. Särskilt prickiga gardiner. Sen hittade jag mina gamla pixiböcker från när jag var liten och där fanns förklaringen till min svaghet för detta med prickigt och rutigt. En bok, som var min favorit, handlade om en kattmamma som bodde i en liten stuga och där hade hon fluffiga rödvita prickiga gardiner. Svosh! Jag hamnade tillbaka i barndomens lyckliga sorglösa tillstånd på en gång av alla bilder.

Men allra allra mest nostalgisk kan jag bli av dofter. Ett doftminne kan verkligen föra mig tillbaka till en viss händelse eller en viss period och jag återupplever allt.

En doft har jag sparat. Konserverat.

Min parfym som jag köpte i London när jag var 18 år. Jag hade precis upptäckt att jag var förälskad i min nuvarande man, som jag varit kompis med ett år. Han hade också upptäckt samma sak men vi hade inte gått över den tröskeln från vän till käresta ännu. Londonresan var planerad sen länge och jag och min tjejkompis var där i några veckor, inneboende hos en familj. Där, i en by utanför London spirade kärleken med avståndet.

Parfymen som jag köpte började jag använda när jag kom tillbaka hem och vi blev ett par och den doften kommer jag alltid att förknippa med den där nyfunna, starka förälskelsen och de första stapplande stegen som par. Så kära vi var och så lyckliga.

Jag har sparat några droppar i den lilla flaskan, i en plastpåse, i kylen och tar fram och sniffar på den ibland och kastas direkt tillbaka till den där lyckliga perioden i mitt liv. Jag minns exakt hur allt kändes.

Doftminnet är starkare än andra minnen för mig.

Och detta är STOR nostalgi för mig:

Glömde ju att utmaningar ska lämnas vidare och eftersom Ozzy (haha!) redan avslöjat en av sina saker får hon fortsätta med två till, och så skulle jag vilja se vad Maria har för tre favvosaker (ej levande alltså inga pudlar osv) och vad Elaina väljer...(symaskinen???). Varsågoda!

När min dotter hörde utmaningen sa hon "Det är ju lätt! Det är blommor (krukväxter), trädgården och pelargoner!" Och hon har väldigt rätt! Men jag valde bort dem eftersom de ju är levande...

Jag blev UTMANAD av Lisa för något tag sen, men har inte tagit mig tid att utmanas förrän nu. Jag ska visa TRE av mina favoritsaker.

Det var mycket svårt vill jag säga. Dels är jag i en fas i livet där jag omvärderar mycket och jag känner att det mesta kan ersättas. Jag har nog inte någon pryl som jag inte skulle klara mig utan. Egentligen. Men jag har försökt se vad jag hållt fast vid genom alla år och aldrig ledsnat på .

Det finns säkert många fler såna saker eftersom jag är en trogen typ-även mot mina prylar. Men de tre jag valt är på något sätt representativ för den jag är. (Eller vill vara-jag vet inte riktigt.)

Först är det mitt blå skåp.

Det är jag. Det är skruttigt och nött och inte speciellt tjusigt, men det fångade min uppmärksamhet hos en antikhandlare i Kiruna för kanske sju år sen. Jag frågade vad han skulle ha för det, men skåpet var inte till salu. Det hade han bara för att ställa saker att sälja på.

Jag såg skåpet många gånger. Varje gång "Pigges antik" annonserade att han hade försäljning åkte jag dit och varje gång frågade jag om skåpet. Samma svar varje gång; ej till salu.

Men så efter ca två år skulle han upphöra med sitt antikhandleri och hade utförsäljning. Han hade hela tiden sagt att han skulle ha skåpen i sitt gamla hus i Kalix och jag hade inga förhoppningar om att få köpa det nu heller. Men denna gången svarade han: "Vad vill du betala då?" Jag hade 1200 kronor att spendera, inte ett öre mer och det var vad jag bjöd.

Och han sa "Bara för att det är du!" och skåpet blev mitt. Det passade perfekt i den lägenhet jag bodde då där jag hade en gammalsvensk durotapet i ljusblått och grönt i köket. I lägenheten efter passade det inte i köket men då var det syskåp i vardagsrummet och nu i denna bostad kommenterar alla hur bra skåpet passar. De flesta tror att det hör till den fasta inredningen.

I like it! Det går att ersätta, men jag är förstjust i det. Väldigt förtjust!

Nästa favoritsak är min ring.

Min långfingersring.

Den köpte jag för omkring 10 år sedan på Fritz Olsson i Luleå. Då hade den en odlad vit pärla i mitten. Jag föll pladask. Jag är mycket "kräsen" när det gäller ringar. Inte så att de måste vara äkta eller dyrt, utan de måste passa mina händer. Passa mig. Jag har inga frökenfingrar utan mer en arbetshand. En hand som stoppar fingrarna i jorden och vars naglar alltid är korta. Ringen måste vara lagom tuff och grov för att passa, tycker jag. Och denna Rauff-ring föll jag för. Sen dess har den suttit på mitt långfinger på höger hand. Den är jag...

Men den har blivit omgjord flera gånger. Pärlan ramlade bort men hittades ett par gånger. Tills lut försvann den. Då tog jag ett guldhalsband som jag fått i 30-årspresent, en s k bismarcklänk (som jag aldrig gillade) och smälte ner och gjorde en ny infattning i guld och med en grön sten (en safir påstod juveleraren). Det höll något år när plötsligt den gröna vackra stenen var puts väck. Då lämnade jag in ringen och smälte dit min mans farmors gamla manschettknapp som hade en liten vit pärla på toppen. Det blev jättefint. Men nu har pärlan ramlat bort och ringen ser ut som på bilden. Det verkar som att stenar och pärlor inte vill fastna så nu får den se ut som den gör. Så småningom nöts nog guldet ner och man ser kanske inte att där suttit något.

Denna ring skulle jag nog bli rätt ledsen om jag tappade. Men även den är ju ersättlig.

Nästa sak är lite fånig. Mina gamla ingångna skor. De är inte vackra, verkligen inte. Lagade och trasiga. De var inte särskilt "fina" ens som nya. Men de är som en andra hud på mina fötter. Jag har ont annars i knölar och tår men i de skorna känns inget. Så jag går och skrotar i dem så fort jag ska gå mycket.

Hm, jag är verkligen ingen klädsnobb! Hahaha! Dessa skor har hållt ihop sedan 1998. De och jag har haft mycket kul ihop. Och mycket tråkigt också för den delen. De går snart inte att ha längre. Det vet jag. Så jag måste gå in ett par andra. Men så länge de håller ihop är jag dem trogen.

Så har vi haft dop av systerns barn. Vad härligt att ha dop och inte vara huvudpersonen! Så skönt och avslappnat! Var helt avspänd hela tiden och uppskattade verkligen känslan att bara vara "anhörig". Även om jag hjälpte till och var med på en del grejer så var jag ändå gäst. Skööönt. Senaste fyra dopen har vi själva varit värdar och haft allt bestyr och alla förberedelser så dop har varit väldigt mycket förknippat med ett "töcken", en trötthet och en slags dimma. Nu var det närvaro, pigghet och klarhet som var ledorden...

Prästen frågade om någon kunde tänka sig att bära korset fram till altaret och ingen av de tre döpandes anhöriga anmälde sig så vem hör jag räcka upp handen och säga "Jag kan göra det!"? Japp. Rätt. Jag förstås. Alltid gör jag så. Det är som om att om ingen annan anmäler sig till vad det vara månde, så känner jag alltid ett slags ansvar. Då måste jag ta det. Det är som att alla förväntar sig det. Ingen gör ju det, men det är en känsla jag får bara. Att det är jag som är manad.

Nu blev jag alltså manad att bli korsbärare. Det var rätt skoj. Kände mig tagen av stundens allvar. Högtidlig liksom. Hur många gånger i sitt liv skrider man upp för altargången?

Haha!

Efter mig kom syrran med man och barn så det blev ju roligt att få gå först och leda dem!

Kyrkan dopet hölls i är anrik, från medeltiden. En stenkyrka. Supervacker inuti. Gammelstads kyrka, mitt i världsarvet. 

Kalaset efter avlöpte med god mat och goda tårtor och trevliga samtal.

Imorgon ska vi efter besök här hos oss åka i bilkaravan upp till Storforsen. Det är 10 mil bort, men en attraktion som är värd att åka till.

Så nu måste jag kasta mig i säng!

Imorgon är det dop. Har haft helt fullspäckade dagar så orken att blogga har varit på minus.

Tyvärr slog vädret om så dopdagen ser ut att innehålla regn, så även söndagen då långväga dopgäster sa roas. Himla synd, det är så mycket lättare att roa folk utomhus...

Flera har aldrig varit norrut så då vill man ju gärna visa hur fint och somrigt och varmt det faktiskt kan vara. Så att eventuella fördomar om kyla och mygg inte ska förstärkas! 

Har precis färdigställt två tårtor till morgondagen. En med jordgubbar, vaniljvisp och vispgrädde och lite citron. Den andra med vaniljvisp, kolasås, chokladglasyr och lite apelsin. De är nog goda, men kanske inte världens vackraste! Har skrivit systersonens namn på dem och det blev som det blev...

Äh, jag är för petig. De blev fina, det säger alla andra utom jag. Jag lägger alltid ribban för högt.

Fick mens i söndags. Bye, bye pms. Vilken lättnad! Så mycket av min oro löstes upp. Skönt.

Nu ska jag bara njuta av morgondagen.

Sen, efter söndagen, då ska jag jobba med trädgården.

Längtar. Det är terapi!

Lugn och harmoni kanske jag finner då.

Naturen skapar de vackraste kombinationerna! 

Den så av vissa förhatliga maskrosen tycker jag är så vacker!

Och förgätmigej var min äslklingsblomma när jag var liten. Den blå färgen är SÅ vacker! 

När linneskåpet är fullt av rena handdukar och sänglinne och diskhanddukar då är det lyx!

Överlevde ännu en dag utan att krackelera!

Det kändes i morse som att nu orkar jag inte en dag till men idag gick bra och min systers besök avlöpte alldeles smärtfritt och även de smått hysteriska förberedelserna innan. Systersonen som är fem månader var ju alldeles ljuvlig att vara med. Pruttade (med munnen) på hans mage, smakade på hans fot, pussade på hans kind, klart gosvänlig.

De åkte vidare till mina föräldrar när kvällen kom och jag var så lättad över att alla måsten lagt sig nu för några timmar iallafall. Nu har jag inget måste förrän imorgon kväll och det kräver ingen städning eller annan förberedelse av mig än att jag köper en present och far och uppvaktar en liten vän som fyller 13 år. Eller hon vill nog inte kallas liten. Hennes mamma och jag har umgåtts sedan min son föddes två dar efter henne. (De är BB-kompisar min son och hon som vi ska fira i morgon.)

För att fira denna vilopaus från alla måsten åkte vi och badade vid åttatiden på kvällen. Ljumt och skönt vatten med sandig botten. Den där med hunden är jag och sen är det mina barn på land. Hunden, det är Jack, som vi tar hand om åt brorsan. Han är en lanchashire heeler (stavning???) och är 6 månader. Ser ut så här:

Mycket trevlig hund, men reserverad, nästan skygg för människor han inte känner. Så det har varit en pärs för honom att tvingas ty sig till nya. Mig accepterar han till fullo. Resten av familjen är han lite avmätt mot.

Det blir många härliga promendader i byn. Har hittat många fina vägar att gå. Här går vi på "vår" väg. Man skymtar havet och precis där bilen är svänger man in till oss.

Nu ska jag sova.

Jag tror att jag kommer att sova gott, för jag är så trött och mycket som jag våndat för är lite förbi. Inte allt, men en del. Jag betar av dem en efter en. Försöker njuta av dagen och dess händelser och inte tänka på vad som ska göras nästa dag. En bra strategi.

I alla fall när man upplever dagarna lite för tunga...

Nu är klockan 00:55. Dags att sova!

Man ska ut med voffsing på morgon. Men han är en sömntuta så det blir sådär lagom tidigt, vid niotiden. Skönt!

Är så trött att ögonen vindar så jag ska bara visa några bilder ikväll. Vi har varit på Kirunafestivalen och sett Lordi.

Åttaåringen var salig!

En snabb visit i forna hemstaden skapade inte ett uns av tillbakalängtan. Tvärtom! Det var kkkkalllt!Endast ca 10 grader. 

Fast de flesta hade värmt sig inifrån så att säga...och en del var klädda i kort kjol och linne. En del hade roligt på andra sätt.

Sonen åkte också detta men maken hann aldrig klcka nog snabbt. Den heter inte virvelvinden för inte!

NU ska jag soooova.