Finns det nåt som en mamma kan bli gladare av än när barnen håller sams och visar kärlek mot varann? Jag tror inte det. Då är man i det närmaste i himmelriket. Sen när de slåss och visar hat mot varann, ja, då är man på det andra hetare stället. Just nu sitter 7-åringen och 8-åringen ch ritar vid köksbordet och surrar med varann så där hemtrevligt som bara syskon kan..

Tidigare i dag bråkade de så att det nästan rykte om dem.

När de ryker ihop blir jag alltid så trött. Det sveper en trötthet över mig och jag vill bara gå därifrån och inte vända mig om. Men oftast, vid syskonbråken, så blir man inblandad vare sig man vill eller ej. "Mamma! Hör vad hon gjorde!" eller "Mamma! Han slog mig" och så skriker den andre: "Jaha,men vad gjorde DU då?" osv osv. Att försöka ta ställning och utreda vem som gjorde vad är dömt att misslyckas. Jag säger alltid bara att nu slutar ni, båda två eller allihopa. Sluta NU. Och den som fortsätter är den som får mest åthutningar.

Nu på sommarlovet är 13-åringen uppe längst på kvällarna. Vi vuxna är de som kroknar först men de mindre vill man ska ligga i sängen innan man själv kan slappna av. Alla i familjen utom 8-åringen sover på övervåningen. Där ligger tre sovrum i fil, med ett trapphus emellan. En Norrbottensgård är ju lång och smal. Längst in sover 11-åringen, i rummet i mitten ligger 13-åringen och i sista rummet sover vi vuxna och sjuåringen (dottern). Hon vill inte sova i eget rum ännu och jag gillar att ha barnen nära. Men 8-åringen sover alltså själv på nedervåningen. Det tycker jag är tufft. Men han har alltid varit tuff. Aldrig mörkrädd.

Funderar nu vart vi ska vänja valpen att sova.

Jag utgår ifrån att det blir jag som får gå upp och gå ut med lillskrutten på natten första tiden så därför är det väl smartast att han får ligge i vårt rum. Nära min säng. Men sen vill gärna 13-åringen ha honom sovande i sitt rum och det kan jag tänka mig eftersom det passar alldeles utmärkt att han får bli en viktig person i valpens liv. Det har hela tiden varit en liten plan hos mig. Att han ska få en uppgift och en betydelsefull roll. Det behöver han. Han är i den åldern då han är så självkritisk och tycker att han är kass på allt och känner sig lite övergiven då vi flyttat från hans hemstad och hans invanda kompisar. Valpen är en liten kompensation för att vi sabbat hans liv. Det kommer säkerligen att bli hur bra som helst för honom framöver, man fram tills dess har han förhoppningsvis en viss glädje och tröst i valpen. Sen vill ju alla andra också ha valpen så den fyller många önskningar och funktioner. Men 13-åringen är nog den som längtar mest.

Sen jag.

Jag längtar verkligen.

Nu är det bara 14 dagar kvar! 

Vi har precis kommit hem från en tur till stan där vi sett bio. Simpsonsfilmen har vi sett. Mina barn är sedan länge Simpsonsfans. De har sett Simpsons i flera år och köper/önskar sig då och då någon säsong på DVD. Jag är alltså väldigt bekant med Simpsondssoundet eftersom det varit bakgrundsljud i många år för mig. Men jag har aldrig sett ett helt avsnitt. Jag har ju sett någon sekvens då och då när jag passerat bruset ibland. Så för mig var det premiär.

Det var okej! Helt okej.

Sämre filmer har jag sett. Men också bättre. Nu har jag iallafall sett karaktärerna och förstår ju varför barnen är förstjusta.

Barnen tyckte filmen var jättebra. Jag förstår att man blir glad när en tv-serie man gillat länge går och blir biofilm. Allt blir så mycket bättre på bio. Och historien mindre snuttifierad.

Så de var SÅ nöjda. Hade bilen full med barn. Vi tog upp sju platser på bion, jag och sex barn. Kirunakompisen och en bykompis.

Nu for de och badade. Men nu fick pappa ställa upp. Jag ska ta en kopp te och bara njuta av tystnaden. 

Jag lovade att visa bild på pojkarnas rabatt. Den är säkert 1,5 meter lång och 1 meter bred och säkert 70 cm djup.

Duktiga killar va? Stenbumlingarna är inte små och de måste verkligen ha jobbat med att baxa upp dem ur jorden! De somnade gott i gårkväll efter det tunga arbetet.

Tidigare igår var vi hos mina föräldrar och åt surströmming. Ljuvligt gott som alltid! Alla utom 8-åringen och 7-åringen åt. Nästa gång har 8-åringen lovat att smaka. Om han får en present efteråt...Haha!

Efter surströmmingskalaset gick vi ner till havet och så badade alla pojkar. Vi badkrukor stod på land och fffffrös. Det är inte klokt att de vågade bada! Visserligen var det väl minst lika varmt i vattnet som i luften men det blåste hårt från havet så det måste ju ha varit en plåga att stå blöt i vinden!

Jag har inte badat en enda gång i år. Det är ovanligt. Men jag har inte vågat. Vad är det med mig???

Skärpning! Man måste bada på sommaren! Måste!