Med risk att låta cynisk och kallhamrad ska jag nu berätta om en tanke jag fick. Eller det var en mamma till min 8-årings kompis som föreslog det i och med att jag även med henne bollade idéer kring min önskan att hitta det perfekta jobbet. Ja, perfekt så tillvida att jag ska kunna fortsätta jobba hemifrån. (Jag bollar denna fråga till alla jag träffar.) "Hej! Har du nåt bra förslag på jobb som skulle passa mig och min livsstil? Nehej, inte det. Några bra hundnamnsförslag då?" Det gäller att inte ligga på latsidan!

(Nu överdrev jag liiite...)

Hon sa iallafall att jag/vi skulle passa perfekt till att bli familjehem. Alltså en familj dit socialen kan placera barn som behöver ett tillfälligt hem.

Jag har alltid tänkt tanken att jag någon gång ska "betala av" min lycka. Det är så många som inte har det så bra och jag har alltid känt stor "tacksamhet" till mitt liv. Jag tar det absolut inte för givet. Vi har det bra och skulle inte detta kunna räcka till någon fler som behöver det? Så har jag tänkt måååånga gånger.

Men det har inte funnits läge i mitt liv tidigare. Varken plats, eller tillfällighet eller ork.

Nu väckte hon idéen hos mig igen och denna gång kände jag att kanske är det NU jag ska ställa upp?

Hon som föreslog det arbetar på socialtjänsten och vet hur stor brist det är på familjehem.

Så idag har jag ringt till familjehemsavdelningen.

Herregud!

Det var som att vara jultomten!

Hon som tog samtalet blev så glad och ivrig och jag verkligen var tvungen att säga om och om igen att jag nu bara endast ringde för att informera mig. Absolut inte anmäla mig till något. Bara få lite papper och information för att fundera.

Så hon skulle skicka papper med posten och sen ringa mig om en vecka. Hon passade på att intervjua mig lite och hon blev mer och mer uppåt. Det var lite jobbigt. Det kändes som en försäljare som verkligen låg PÅ.

Den cynism jag talade om i början av inlägget kände jag när vi började tala om ersättning. Tydligen kan man leva på detta! Det har jag inte trott!

Det känns cyniskt på nåt sätt.

Idiotiskt, jag vet. I mitt fall skulle det inte alls vara cyniskt. Skulle jag verkligen åta mig att öppna mitt hem för någon barn eller ungdom i nöd så skulle jag definitivt göra skäl för varje krona.

Det är väl det jag är lite rädd för.

Vad händer med vår familj?

Klarar jag av att ge av mig själv till mina egna barn också. Fylla deras behov.

Klarar jag av att vara rättvis och lika kärleksfull mot ett barn som inte hör till familjen. Det har jag sett exempel på då jag var bekant med en som hade såna här barn boende hos sig och som alltid och tydligt satte sina egna barn först och sist kom alltid foster barnet. Hemskt kändes det! Fel kändes det!

Så klarar jag av detta?

Det är det jag ska fundera på.

När jag får papperen. Ska försöka ta ställning. Det känns MYCKET långt bort just nu, men jag känner mig själv. I och med att fröet som jag burit länge börjat gro kanske det inte går att hejda.

Vi bor bra.

Vi är hyfsat trygga.

Vi är hyfsat funktionella.

Vi är nog ganska rättvisa och moraliska.

Men har vi kraften och förmågan att klara av ett "stört" barns behov?

Det vet jag inte.

Det känns som att jag ibland ska straffa mig själv. Nu har jag det alldeles för bra. Dags att skapa sig lite problem...

Men då känner jag mig cynisk och egosistisk igen. För det barn som behöver en fosterhemsplacering finns det inget val. De är mitt uppe i ett svårt problem och det känns som att det är det minsta jag kan göra att offra lite lycka och bekvämlighet.

Men det är en svår fråga.

Funderar och funderar.

Tänk om det är en riktigt störd tonåring som man inte kan nå, som bara tycker att man tar dem för pengarna, vilket tyvärr ju är delvis sant. Hur hanterar man det. Tänk om det är någon med drogproblem? Orkar man vara tillräckligt envis och tjurig för att rädda en som hamnat i det. Det är lätt att tycka hur man skulle göra, men om man plötsligt skulle ställas inför problemet hur går det då?

Om det är ett litet barn i nöd, klarar man av att se det lida? Klarar man av att fästa sig och sen skiljas???

Det är egoistiska frågor men de måste likväl ställas...

Mycket att fundera på.

Måste alla familjemedlemmar gå med på detta om jag/vi nu skulle bestämma oss för detta???

Har våra barn rätt att säga nej?

Ja, det har de ju, men är deras skäl giltiga?

Många frågor!!!

Funderar verkligen hårt på detta. Men är låååååååångt ifrån ett beslut. Nosar bara på det.

Verkligen.

 

IT-mamman

26 juli 2007 09:46

Det låter alldeles förträffligt! Ska någon vara hjälpfamilj eller vad det kallas, så är det ni. Och du behöver inte vara orolig för att du ska behandla barnet illa, du har redan funderingar på hur det ska bli bra för den, så då kommer du att göra det bra för den.
Vi har vänner som har varit stödfamilj, tagit emot ett barn två helger i månaden och som nu ska bli den personens fosterfamilj. De har samma funderingar. "Usch, man har lite dåligt samvete att man får betalt för det." Men det tycker jag inte att man ska ha. Det kostar på att ta ansvar för ännu ett barn i familjen. Man går kanske ner i arbetstid för att klara av det. Och hade man inte fått betalt, så hade det kanske inte funnits så många hem att komma till för barnen. Dessutom kommer pengarna från inbetalad skatt och de går till något gott. Ett gott liv för dessa barn och samhället har gott av det. Man tar inte pengar från barnen.
Sen behöver man inte vara så orolig för vad det är för person som kommer att bo hos en. Jag tror man har ganska stor möjlighet att vara med och planera vilket barn som kan vara den som trivs bäst i just er familj. Och det finns en prövotid. Så om det känns rätt och bra - gör det!

http://itmamman.wordpress.com

 

Persilja

26 juli 2007 09:57

IT-mamma: Är du bra för mig eller dålig? Du får mig alltid att växa så mycket! Jag kanske blir uppblåst! Haha! Du är BRA för mig. Du är bra för alla. Skönt att du går omkring i världen och gör gott! Tack för uppmuntran! Ska verkligen ge det en ärlig chans och försöka ta ett moget beslut. Det är npg som du säger, man kan få vara med och välja vem som skulle funka bäst hos oss. Och vad det gäller de egna barnen så kan de behöva se att det är lika viktigt att ge och kämpa även för de som inte är "av eget blod". Solidaritet kallas det visst. Sen måste man naturligtvis vara lyhörd för hur det påverkar ens egna barn.

 

maria

26 juli 2007 11:20

Persilja!!! Jag skulle vilja komma med lite men inte här... Kan du maila mig på mlejonungenathotmail.com???

http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se

 

Ozzy

26 juli 2007 11:21

För att förvirra dig ytterligare så kommer här pessimisten. Jag hyllar verkligen alla som pallar att ta ett fosterbarn, men du har fyra egna... Å andra sidan så har de fosterbarn jag känner växt upp i familjer med många barn. Har man många så gör ett till kanske inte så stor skillnad? Ä va fan när jag tänker efter så är det klart att ni ska ta hand om ett! För man kan väl vara helgförälder ett tag först och se hur alla barn funkar ihop och hur ni som föräldrar funkar som stöd för honom/henne?

Och jag tycker VERKLIGEN att barnen ska få vara med och bestämma. Och det beror ju på vad de har för skäl att säga nej, om de nu gör det.

http://clownozzy.blogspot.com

 

maria

26 juli 2007 12:22

Jag skrev ett eget inlägg i saken och om du vill veta mer detaljerat så kan du maila mig...

http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se

 

Persilja

26 juli 2007 14:20

Jag ahr mejlat dig maria!!!

 

IT-mamman

26 juli 2007 14:26

Hmmm, jag vill bara förtydliga: Jag går INTE runt i världen och gör gott. Inte. I-N-T-E. INTE. Fast jag kanske låter förnuftig när jag sitter framför datorn och knattrar ner några meningar. Men det är nog mest i cyberspace som jag är så där genomtänkt. Irl är jag väldigt ofullkomlig. Bara så att alla har det klart för sig. Fast kul att du växer, Persilja! Det har du rätt att göra! Kram.

http://itmamman.wordpress.com

 

gulligagumman

26 juli 2007 15:33

Det är ju ingen dum idé att bli familjehem, men det är nog klokt att fundera på det både en och två gånger. Lycka till hur det än blir =)

http://gulligagumman.bloggagratis.se

 

Persilja

26 juli 2007 15:49

IT:mamam: "I know more about you and you do!" OCh gott gör du vare sig du tror det eller ej. Jag tror inte att du stänger av det med datorknappen? Så det så!
Blygsam är du däremot!

Gulligaumman: Nej, det kan verkligen behövas tänkas igenom både en och två gånger!!!!!!!!

 

Kaffeflickan

26 juli 2007 20:48

Jag har själv funderat på samma sak (men labila jag behöver nog bli sisådär tio år äldre först). Ett par saker slår mig: är du och maken lika entusiastiska? Ibland känns det som om du står för det emotionella, spralliga, praktiska, ja det mesta. Har du honom med dig här? Nr 2: Man kan ju även tänka sig stödfamilj eller "helgfamilj" (vet inte vad det heter) för handikappade, med psykiskt eller fysiskt eller både och handikapp. De behöver ibland avlastas från sin familj, för att familjen ska orka. Det kan vara ett steg på vägen mot att bli heltidsboendet.

http://timelessrooms.blogspot.com

 

Persiljan

26 juli 2007 21:27

Kaffeflickan. Jag har tänkt mycket och kommit fram till att vänta med sånt tills barnen är större. Min man är faktiskt inte helt mot att informera sig i allafall. Trots att han är mot det mesta annars, haha! Men vi har verkligen bara nosat på detta. Inte ens tagit ett steg. Men just det där med att vara stödfamilj för ett handikappat barn kanske vore bättre. Då slipper man detta med misären kring ett barn och en familj i kris. Missbruk och annat som kan ställa till med trubbel. Och att ta hand om ett barn som blivit tvångsomhändertaget kan ju inte vara problemfritt precis.

 

Hannele

26 juli 2007 23:52

Det är ofta inte svårt att ta hand om barnen, det jobbiga är kontakt med föräldrarna (som sviker, ljuger, missbrukar).

http://hannelesparadis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...