När jag läser en av mina favoritbloggares inlägg idag kommer jag på mig själv att tänka "fan väx upp människa!". Men efter tag inser jag att jag är avundsjuk och därför tänker så. Egentligen är det precis så roligt man ska ha, så som hon beskriver när de går med en planka genom stan för att kunna säga till dörrvakten att de ska planka in. VA? Det är ju sånt man gjorde förr innan man fastnade i någon slags vuxenroll. Man får inte ha kul. Man skapar sig nya intressen såsom trädgård och konst och litteratur och bloggning osv bara för att man är så genuint uttråkad över detta enformiga vuxenliv. Sen spelar det inte någon större roll om man har barn eller familj. Det handlar om attityden till att ha kul. Att våga göra något tokigt utan att tänka "kan man göra så här?" När man börjar betrakta sig vuxen då börjar man också lägga band på sig. Man börjar föra sig. Och det är SÅ tråkigt. Ibland.

Men sen kom jag på att man kom till en punkt då man var ung där man inte längre var road av att man inte behövde föra sig och tänka på hur man sågs.  Man valde liksom att bli vuxen och tråkig...alldeles själv.

Och nu när man varit det ett längre tag och är utled på att föra sig då kan ett sånt inlägg som Ozzys skapa en längtan efter den sorglösheten!

Så fram för lite mer galenhet i vuxnas liv, och framför allt är det väl våra sura attityder mot de som vågar vara galna som behöver slipas bort. Låt de som vill vara galna var det! Det är härligt med människor som inte följer strömmen och vågar vara glada och spralliga och galna. Vi som surt blänger och tänker "väx upp människa"-vi är bara AVUNDSJUKA! 

Jag har redan slutat bort detta med familjehem känns det som.

Det skulle vara att ta sig vatten över huvudet. Barnen är för små. Det finns för många risker.

Tror jag.

Nu har jag ju satt bollen i rullning ändå i och med att jag ringt socialtjänsten men de måste ju acceptera ett nej.

De kommer nog att försöka övertala mig och jag kan tänka mig att de någon gång framöver kommer att kontakta mig igenför att kolla att jag inte ändrat mig. Men det får jag väl ta.

Kanske ändrar jag mig.

Men just nu är jag säker på att det vore galet.

Det är ett rent egoistiskt beslut och det känns inte alltigenom bra, men med tanke på den respons jag fått idag i frågan så känner jag mig ändå som att jag bara värnar om mina barn. Det är min skyldighet.

Och det är deras rätt.

Det är faktiskt gott nog att ha ett bra hem för de fyra jag faktiskt har.

Vill jag göra en dyllik insats för andra barn får jag helt sonika vänta tills våra klarar sig själva.

Så är det.

Jag är glad för era synpunkter! Som alltid!

Det betyder mycket att bolla idéer och frågor och få svar.

Jag har kläckt en annan jobbidé eller företagsidé under dagen.

Den känns klockren och jättekul och rätt.

Ska finslipa mina tankar och pränta ner mina idéer men jag tänker däremot inte blogga om dem.

När/om jag kommer vidare med denna idé ska jag naturligtvis skriva om det här. 

Men för engångs skull håller jag truten!

Sch! Det är en affärshemlighet!!! 

Just nu är trädgården i högform!  Allt börjar vara sådär frodigt och härligt! Det är underbart att gå runt att inspektera vad som hänt under dagen. Och det har alltid hänt något!

IDAG har denna gudomlighet slagit ut. Från att ha varit en fullständigt oansenlig nästan ful växt slog den plötsligt ut och blev en nobel skönhet. Det vackraste skiraste jag sett! Jag har ingen ANING om vad det är!Jag vet bara att jag är blixtförälskad!

Bredvid växer en massa såna här, som jag inte heller vet vad det är:De är också vackra med sina ljusgröna blad och lejongapsliknande blommor. Och så den lilla sötnosen stjärnflocka därunder, ser ni? 

En blomma som har fått en renässans för mig är petunian. Åtminstone denna rödvitrandiga variant.I´m lovin´it! Barnen har valt den. Och den är en favorit. Rikblommande. Tacksam. 

En annan tacksam växt är ju krasse. Den finns alltid hos mig. Här med oregano, en riktig favorit.Ja, det var dagens trädgårdsvandring.

Ännu en solig dag till ända. En liten skur kom det på förmiddagen, men fort drog den bort.

Man tackar! 

Med risk att låta cynisk och kallhamrad ska jag nu berätta om en tanke jag fick. Eller det var en mamma till min 8-årings kompis som föreslog det i och med att jag även med henne bollade idéer kring min önskan att hitta det perfekta jobbet. Ja, perfekt så tillvida att jag ska kunna fortsätta jobba hemifrån. (Jag bollar denna fråga till alla jag träffar.) "Hej! Har du nåt bra förslag på jobb som skulle passa mig och min livsstil? Nehej, inte det. Några bra hundnamnsförslag då?" Det gäller att inte ligga på latsidan!

(Nu överdrev jag liiite...)

Hon sa iallafall att jag/vi skulle passa perfekt till att bli familjehem. Alltså en familj dit socialen kan placera barn som behöver ett tillfälligt hem.

Jag har alltid tänkt tanken att jag någon gång ska "betala av" min lycka. Det är så många som inte har det så bra och jag har alltid känt stor "tacksamhet" till mitt liv. Jag tar det absolut inte för givet. Vi har det bra och skulle inte detta kunna räcka till någon fler som behöver det? Så har jag tänkt måååånga gånger.

Men det har inte funnits läge i mitt liv tidigare. Varken plats, eller tillfällighet eller ork.

Nu väckte hon idéen hos mig igen och denna gång kände jag att kanske är det NU jag ska ställa upp?

Hon som föreslog det arbetar på socialtjänsten och vet hur stor brist det är på familjehem.

Så idag har jag ringt till familjehemsavdelningen.

Herregud!

Det var som att vara jultomten!

Hon som tog samtalet blev så glad och ivrig och jag verkligen var tvungen att säga om och om igen att jag nu bara endast ringde för att informera mig. Absolut inte anmäla mig till något. Bara få lite papper och information för att fundera.

Så hon skulle skicka papper med posten och sen ringa mig om en vecka. Hon passade på att intervjua mig lite och hon blev mer och mer uppåt. Det var lite jobbigt. Det kändes som en försäljare som verkligen låg PÅ.

Den cynism jag talade om i början av inlägget kände jag när vi började tala om ersättning. Tydligen kan man leva på detta! Det har jag inte trott!

Det känns cyniskt på nåt sätt.

Idiotiskt, jag vet. I mitt fall skulle det inte alls vara cyniskt. Skulle jag verkligen åta mig att öppna mitt hem för någon barn eller ungdom i nöd så skulle jag definitivt göra skäl för varje krona.

Det är väl det jag är lite rädd för.

Vad händer med vår familj?

Klarar jag av att ge av mig själv till mina egna barn också. Fylla deras behov.

Klarar jag av att vara rättvis och lika kärleksfull mot ett barn som inte hör till familjen. Det har jag sett exempel på då jag var bekant med en som hade såna här barn boende hos sig och som alltid och tydligt satte sina egna barn först och sist kom alltid foster barnet. Hemskt kändes det! Fel kändes det!

Så klarar jag av detta?

Det är det jag ska fundera på.

När jag får papperen. Ska försöka ta ställning. Det känns MYCKET långt bort just nu, men jag känner mig själv. I och med att fröet som jag burit länge börjat gro kanske det inte går att hejda.

Vi bor bra.

Vi är hyfsat trygga.

Vi är hyfsat funktionella.

Vi är nog ganska rättvisa och moraliska.

Men har vi kraften och förmågan att klara av ett "stört" barns behov?

Det vet jag inte.

Det känns som att jag ibland ska straffa mig själv. Nu har jag det alldeles för bra. Dags att skapa sig lite problem...

Men då känner jag mig cynisk och egosistisk igen. För det barn som behöver en fosterhemsplacering finns det inget val. De är mitt uppe i ett svårt problem och det känns som att det är det minsta jag kan göra att offra lite lycka och bekvämlighet.

Men det är en svår fråga.

Funderar och funderar.

Tänk om det är en riktigt störd tonåring som man inte kan nå, som bara tycker att man tar dem för pengarna, vilket tyvärr ju är delvis sant. Hur hanterar man det. Tänk om det är någon med drogproblem? Orkar man vara tillräckligt envis och tjurig för att rädda en som hamnat i det. Det är lätt att tycka hur man skulle göra, men om man plötsligt skulle ställas inför problemet hur går det då?

Om det är ett litet barn i nöd, klarar man av att se det lida? Klarar man av att fästa sig och sen skiljas???

Det är egoistiska frågor men de måste likväl ställas...

Mycket att fundera på.

Måste alla familjemedlemmar gå med på detta om jag/vi nu skulle bestämma oss för detta???

Har våra barn rätt att säga nej?

Ja, det har de ju, men är deras skäl giltiga?

Många frågor!!!

Funderar verkligen hårt på detta. Men är låååååååångt ifrån ett beslut. Nosar bara på det.

Verkligen.