Ja, se karlar. Eller kanske: ja, se min karl. Det är en särskild sort. Iallafall min. Ska inte dra er alla män över en kam. Verkligen inte. Men det verkar finnas några fler än min.

När han ska göra något så vill han ha:

1. Publik.

 2. Sällskap.

3. En hantlangare.

4. Djup beundran i form av beröm och hänförda suckar.

5. Tacksamhet. 

Suckar kan jag bjuda på, men av fel orsaker.

Nyss skulle han (äntligen!!!) sätta upp en rullgardin i mellansonens rum. (Han med rosa väggar i rummet.)

Han går då till sonens rum och ber mig hämta borrmaskin och skruvar och borrar.

Jag muttrar men går.

Hantlangar.

Sen måste han stå på en stol för att nå och ber mig gå och hämta en.

Nu säger jag dock nej. Varför ska jag? Han står ju bara där och gör inget. Varför går han inte själv???

Då skickar han sonen.

Sonen går.

Han får stol.

Ställer sig på stol.

Ber någon räcka honom rullgardin. Stööön.

Får rullgardin.

Javisst, rätt gissat! Ber någon skicka skruvar.

Skruvar upp ena sidan.

Ber någon kolla hur rakt det är.

Ber någon hålla medan han själv (woooaw) flyttar stol.

Skruvar nästa sida.

Kikar om någon beundrar mr handyman.

Ingen kikar.

Ropar.

Ber oss komma och beundra hans insats. 

Vi applåderar och tjoar och ber att få ta kort och kysser hans fötter och...

Nej, just det...det gör vi inte alls...

Jag lagar mat flera gånger om dagen, handlar hem den, dukar bort, dukar fram, diskar, torkar, tvättar, hänger, viker, bär, skruvar upp hyllor, målar väggar, planterar, bär 20 kilossäckar med jord, bär vatten, gräver, baxar sten, skjutsar barn, hämtar barn, skurar toaletter och handfat, dammsuger, bäddar rent, vädrar, skurar golv, skakar mattor, betalar räkningar, ordnar tillställnignar, är värdinna, är fru, mamma, dotter, syster, faster, moster, vän, anhörig med allt vad det innebär, och så vidare och så vidare i all evighet amen.

Utan publik.

Utan tack,

Utan beundran.

Utan hantlangare.

Alltid. 

Regn och rusk. Suck. Jag vill ha sooool!

Jag vill att mina pioner ska slå ut i solsken och inte i regn...

Det ser ut att kunna bli bättre på lördag, hoppas, hoppas.

Igår tog vi en sväng till Ikea i Haparanda. Hela familjen på sex personer plus mina föräldrar. Vi stannade till i Bredviken, Kalix, hos brorsdöttrarnas mormor och morfar. De var där på besök tillsammans med sin mamma. Alla gapade när bilen stannade på gården och en efter en steg ur bilen, åtta stycken sammanlagt. Det såg nog lustigt ut! För bilen ser inte ut att rymma mer än normala bilar. Det blir som en magisk bil.

I Kalix drack vi kaffe och pratade en stund och sen fortsatte vi mot Haparanda. Det var MASSOR av folk där. Nästan fullt på parkeringen.

Eftersom vi var så många i bilen hade vi begränsat köputrymme.

Jag köpte tre lampor och några kuddfordral och en bok; Älskade hem.

Sen åkte vi in i Finland, mest för att ha gjort det. Vi klev inte ens ur bilen!

I Haparanda var det sol och vi satte oss ute för att äta glass och njuta av värmen.

Man glömmer fort hur skön solen är. Den har inte visat sig på länge hos oss och temperaturen har ju varit därefter. I solen där i Sveriges östligaste punkt kändes det som minst 25 grader. Sköööönt!

Väl hemma var det mulet igen.

Nu sover alla i familjen utom jag.

Imorgon kommer besök igen och jag måste försöka bringa någon ordning här hemma. Efter att släktkalasen var över tog jag tag i uppackning av radhusets kartonger. Det blev en massa som drogs in i vardagsrummet för sortering. Detta måste göras klart idag.

Jag känner att jag måste få ordning i kaoset snart.

Det är bidragande till att jag känner mig vilsen tror jag. Den här känslan av att allt är kaos. Då får jag ett inre kaos också och energin sugs ur mig.

För mig är det så.

Ordning i skåp och lådor bringar ordning i mitt inre också.

Just nu har jag ingen aning om vart någonting är känns det som.

Kamerans batteriladdare är till exempel försvunnen! Så jag kanske inte kommer att kunna fota mina pioner! Iiiiiih!

Måste alltså nu sätta igång operation uppröjning!

Bild från förra sommarens krukodling i stugan.  Stugan som är grovt försummad i år.