Jag blev UTMANAD av Lisa för något tag sen, men har inte tagit mig tid att utmanas förrän nu. Jag ska visa TRE av mina favoritsaker.

Det var mycket svårt vill jag säga. Dels är jag i en fas i livet där jag omvärderar mycket och jag känner att det mesta kan ersättas. Jag har nog inte någon pryl som jag inte skulle klara mig utan. Egentligen. Men jag har försökt se vad jag hållt fast vid genom alla år och aldrig ledsnat på .

Det finns säkert många fler såna saker eftersom jag är en trogen typ-även mot mina prylar. Men de tre jag valt är på något sätt representativ för den jag är. (Eller vill vara-jag vet inte riktigt.)

Först är det mitt blå skåp.

Det är jag. Det är skruttigt och nött och inte speciellt tjusigt, men det fångade min uppmärksamhet hos en antikhandlare i Kiruna för kanske sju år sen. Jag frågade vad han skulle ha för det, men skåpet var inte till salu. Det hade han bara för att ställa saker att sälja på.

Jag såg skåpet många gånger. Varje gång "Pigges antik" annonserade att han hade försäljning åkte jag dit och varje gång frågade jag om skåpet. Samma svar varje gång; ej till salu.

Men så efter ca två år skulle han upphöra med sitt antikhandleri och hade utförsäljning. Han hade hela tiden sagt att han skulle ha skåpen i sitt gamla hus i Kalix och jag hade inga förhoppningar om att få köpa det nu heller. Men denna gången svarade han: "Vad vill du betala då?" Jag hade 1200 kronor att spendera, inte ett öre mer och det var vad jag bjöd.

Och han sa "Bara för att det är du!" och skåpet blev mitt. Det passade perfekt i den lägenhet jag bodde då där jag hade en gammalsvensk durotapet i ljusblått och grönt i köket. I lägenheten efter passade det inte i köket men då var det syskåp i vardagsrummet och nu i denna bostad kommenterar alla hur bra skåpet passar. De flesta tror att det hör till den fasta inredningen.

I like it! Det går att ersätta, men jag är förstjust i det. Väldigt förtjust!

Nästa favoritsak är min ring.

Min långfingersring.

Den köpte jag för omkring 10 år sedan på Fritz Olsson i Luleå. Då hade den en odlad vit pärla i mitten. Jag föll pladask. Jag är mycket "kräsen" när det gäller ringar. Inte så att de måste vara äkta eller dyrt, utan de måste passa mina händer. Passa mig. Jag har inga frökenfingrar utan mer en arbetshand. En hand som stoppar fingrarna i jorden och vars naglar alltid är korta. Ringen måste vara lagom tuff och grov för att passa, tycker jag. Och denna Rauff-ring föll jag för. Sen dess har den suttit på mitt långfinger på höger hand. Den är jag...

Men den har blivit omgjord flera gånger. Pärlan ramlade bort men hittades ett par gånger. Tills lut försvann den. Då tog jag ett guldhalsband som jag fått i 30-årspresent, en s k bismarcklänk (som jag aldrig gillade) och smälte ner och gjorde en ny infattning i guld och med en grön sten (en safir påstod juveleraren). Det höll något år när plötsligt den gröna vackra stenen var puts väck. Då lämnade jag in ringen och smälte dit min mans farmors gamla manschettknapp som hade en liten vit pärla på toppen. Det blev jättefint. Men nu har pärlan ramlat bort och ringen ser ut som på bilden. Det verkar som att stenar och pärlor inte vill fastna så nu får den se ut som den gör. Så småningom nöts nog guldet ner och man ser kanske inte att där suttit något.

Denna ring skulle jag nog bli rätt ledsen om jag tappade. Men även den är ju ersättlig.

Nästa sak är lite fånig. Mina gamla ingångna skor. De är inte vackra, verkligen inte. Lagade och trasiga. De var inte särskilt "fina" ens som nya. Men de är som en andra hud på mina fötter. Jag har ont annars i knölar och tår men i de skorna känns inget. Så jag går och skrotar i dem så fort jag ska gå mycket.

Hm, jag är verkligen ingen klädsnobb! Hahaha! Dessa skor har hållt ihop sedan 1998. De och jag har haft mycket kul ihop. Och mycket tråkigt också för den delen. De går snart inte att ha längre. Det vet jag. Så jag måste gå in ett par andra. Men så länge de håller ihop är jag dem trogen.

Så har vi haft dop av systerns barn. Vad härligt att ha dop och inte vara huvudpersonen! Så skönt och avslappnat! Var helt avspänd hela tiden och uppskattade verkligen känslan att bara vara "anhörig". Även om jag hjälpte till och var med på en del grejer så var jag ändå gäst. Skööönt. Senaste fyra dopen har vi själva varit värdar och haft allt bestyr och alla förberedelser så dop har varit väldigt mycket förknippat med ett "töcken", en trötthet och en slags dimma. Nu var det närvaro, pigghet och klarhet som var ledorden...

Prästen frågade om någon kunde tänka sig att bära korset fram till altaret och ingen av de tre döpandes anhöriga anmälde sig så vem hör jag räcka upp handen och säga "Jag kan göra det!"? Japp. Rätt. Jag förstås. Alltid gör jag så. Det är som om att om ingen annan anmäler sig till vad det vara månde, så känner jag alltid ett slags ansvar. Då måste jag ta det. Det är som att alla förväntar sig det. Ingen gör ju det, men det är en känsla jag får bara. Att det är jag som är manad.

Nu blev jag alltså manad att bli korsbärare. Det var rätt skoj. Kände mig tagen av stundens allvar. Högtidlig liksom. Hur många gånger i sitt liv skrider man upp för altargången?

Haha!

Efter mig kom syrran med man och barn så det blev ju roligt att få gå först och leda dem!

Kyrkan dopet hölls i är anrik, från medeltiden. En stenkyrka. Supervacker inuti. Gammelstads kyrka, mitt i världsarvet. 

Kalaset efter avlöpte med god mat och goda tårtor och trevliga samtal.

Imorgon ska vi efter besök här hos oss åka i bilkaravan upp till Storforsen. Det är 10 mil bort, men en attraktion som är värd att åka till.

Så nu måste jag kasta mig i säng!