Direktlänk till inlägg 29 juni 2007

Vilse i pannkakan.

Av Persilja - 29 juni 2007 08:37

Drömmar. Jag tror de har en funktion. Att bearbeta och ibland att vägleda och som jag så tydligt upplevde nu, för att förklara saker.

När jag vaknade fick jag en insikt som verkligen förklarade en massa saker för mig.

Jag drömde att jag var i New York med släkt och familj och jag tog en promenad ensam på Manhattan.

Gick runt och njöt av allt jag såg, sorglöst flanerande. Plötsligt insåg jag att jag var vilse. Hade ingen aning om var jag var.

Men så mötte jag en guidad grupp som var svenskar och ber om hjälp. Då inser jag att jag har ingen aning om vilket hotell vi bor på, inte adress eller namn eller nånting. Jag har bara följt med, inte tagit in viktiga fakta. Det är i princip omöjligt att hitta mitt resesällskap.

Sen får jag lite svårt att andas och börjar glömma vad jag heter och mobilnumret till min man är totalt borta ur huvudet och så börjat allt bli så där lite läskigt och svårt och oöverstigligt som det kan bli i madrömmar.

När jag vaknade tyckte jag att drömmen sa något till mig!

Det är precis detta jag känner i min verklighet idag!

Vilsenhet!

Jag känner så starkt att jag inte hör hemma någonstans!

Jag har så lång tid levt i ett vakuum i Kiruna, bott ett halvår i taget och inte acklimatiserat mig där för att vi skulle flytta tillbaka hela tiden. Vi visste aldrig att vi skulle bo där i drygt åtta år utan det var hela tiden ett nytt halvår i taget. Vi hängde i luften hela tiden och då lever man så. Startar inte upp något socialt liv att tala om. Går och väntar på uppbrottet.

Jag har levt utanför mina vänners liv så länge att de har hunnit skaffa ett annat liv eller levt vidare och min plats i deras liv har liksom försvunnit automatiskt. De finns kvar, men tiden har ju inte stått stilla och det kommer att ta tid och ork att ta sig tillbaka, om jag nu vill det...

Jag känner mig vilsen på jobbfronten. Mina arbetsuppgifter finns inte längre i och med flytten och även om jag njuter av att inte behöva jobba så har jag ju en oro över vad som komma skall, även om jag verkligen försöker låta bli att oroa mig över framtiden. Det är inte min stil egentligen. Allt löser sig, och det litar jag på. Men undermedvetet finns väl osäkerheten och vilsenheten där ändå.

Jag känner mig inte hemma i byn ännu, fattas bara annat efter en månad, och huset har jag inte hunnit bo in mig i.

Kände igårkväll, när jag städade ur radhuset ett vemod över att lämna det invanda huset och all energi och kärlek som vi lagt ner där. Det är ju naturligt att man känner så. Vi har ju ägt det huset sedan 1989.

Sen kännner jag mig väldigt långt från min man just nu. Vi är inte på samma våglängd alls! Jag saknar honom men når honom liksom inte. Vi bara bråkar hela tiden.

Och så känner jag att jag inte hunnit med mina barn ett endaste skvatt här under flyttkarusellen och det är väl det enda som jag vekrligen känner mig hemma i, rollen som fyrabarnsmamma. Då blir jag vilsen och olycklig, när jag försummar dem!

Men jag känner väl även där att min roll får mindre och mindre betydelse. Och jag vet ju naturligtvis att jag måste finna ett liv utan dem vad det lider. De är ju bara till låns.

Jag vet, Kaffeflickan, dagtäta rum! Inte skena iväg och se problem som kommer utan ta en dag i taget för att kunna lösa problemen som dyker upp ett i taget.

Inte se bakåt heller och fundera i gammalt utan verkligen ta en dag i taget. Jag försöker!

Jag ska försöka!

Anna Stilla är en slags måttstock för mig. Där hon är, åtminstone den hon är som jag ser, alltså den Anna jag projicerat på henne, dit vill jag nå.

Att finna den harmonin och enkelheten som hon funnit. (Jag vet att du också har dina tunga dagar Anna och funderingar och så vidare, men den frid jag känner när jag läser din blogg, det är lite grann ett mål för mig...)

Jag längtar efter den harmonin.

Så detta var vad min dröm väckte hos mig.

En förståelse för vad det är som pågår i mitt psyke.

Jag är nyinflyttad. VI är nyinflyttade. Vi behöver tid.

Det kommer, den där känslan av att höra till.

Och man måste ge det tid.

Jag oroar mig ju dessutom för mina fyra barn och vill att de också ska känna sig hemma i världen så min vilsenhet är ju femfaldig.

Jag ska nu inte grubbla vidare på min oro och olust utan ta till mig det kloka som drömmen och mycket som ni bloggvänner sagt i kommentarer till mig. Det är naturligt att känna så här. Det ska snurra lite nu.

Hemkänslan kommer.

Tillhörighetskänslan kommer.

Och orken komme nog tillbaka!

Det är bara att ge det tid.

Och att inte se bakåt för mycket och inte alls oroa sig för framtiden.

Nu är det sommar.

Nu tar jag en dag i taget.

Klarar varje moment för sig och gnetar vidare. Så blir det nog bra med tiden.

Flytt

Dela

maria

29 juni 2007 13:01

Det är nog så Persilja!!!

Man hamnar i lite ofas ibland... Kanske du behöver lite tid nu till att ställa om?
Det blir nog bättre även om jag vet att det inte hjälper i stunden att veta det.

Kram på dig!!!

http://gnallspikarochlivsflanorer.bloggagratis.se

Ozzy

29 juni 2007 13:18

Kan inte säga annat än att jag känner igen mig. Rotlös. Vilsen. Fast hemma-tryggkänslan kommer tillbaka. Jag lovar.

Ät mer choklad nu. Kram.

http://clownozzy.blogspot.com

kicki

29 juni 2007 18:09

Svårt att säga nåt som kan ge tröst, man skulle bara vilja ta dej i famn och krama hårt...
Jag har heller inget jobb precis som du men jag har ställt mig i den situationen själv..jobbade som gruppchef på ett ålderdomshem, men till slut så stod det mig i halsen...det fanns liksom inget hjärta kvar i jobbet, jag kände att jag inte kunde uppfylla de krav som ställdes på mig längre. Pensionärerna fick ingen kärlek längre alls...bara spara, spara...men inte kunde jag tro att det var så svårt att få ett nytt jobb..nu har jag en inre stress för att inte veta vad jag skall göra, jag lider absolut inte av att inget göra för det finns 1000 saker på en gård att uträtta men ändå...jag är bara 51 år, skall jag vara slut på arbetsfronten, eller...
Nu har jag klagat för dej istället, skönt att spy ur sig lite ibland, det är så jobbigt att ha det inombords...
Åker på semesterresa söndagmorgon och blir borta i 14 dagar, det skall bli skönt...hoppas att det ordnar upp sig för dej och att du får vila...
kramar från kicki

http://kickilettenstrom.blogg.se

Persilja

30 juni 2007 00:38

Maria: Jag tror det är så. Jag ger det tid!

Ozzy: Jäpp-Har ätit mörk choklad idag och smör på mackan och det känns skönt att va snäll med sig själv...Det är inte kul att va vilsen men det är säkert nån mening me´t!

Kicki: Ha det så bra på semestern. Jag tror väl inte heller att man ska va slut som artist redan vid 45-arb.givarna missar ju en stor resurs i oss arbetsamma, starka kvinnor i så fall! Hoppas det löser sig på jobbfronten! Om man bara lät bli att oroa sig så skulle det ju inte vara nåt problem. Som du säger, det finns hur mycketr som helst att sysselsätta sig med!!!

Tussegumman

30 juni 2007 11:13

Drömmar skall man ta på allvar och jag tror att den vill visa att du är på gränsen nu och behöver stanna upp direkt! Det där du drömde om att du har svårt att andas att stessen är så stark det måste du ta på allvar. Kroppen säger ju till först vid stress och man kan få panikångest om man driver sig för långt. Det är nog viktigt att du ger dig tid och reflektion och att bara vara. Du är en duktig och kreaktiv person och bör sänka ribban ett tag och bara göra det som mår bra av så långt det är möjligt! Det finns ju som många olika saker som du går igenom som du själv beskriver, separation från två flytter, ensamhet, vilsenhet och känsla över att tappa kontrollen. Jag önskar dig allt gott ta en dag isänder du är en otroligt duktig mamma och gör mer på en dag än många gör på en hel vecka./Kramar från Tussegumman(Karin)

http://tussegumman.bloggagratis.se

Persilja

30 juni 2007 15:45

Tack Tussegumman för din värmande kommentar! Den betydde mycket!
Jag tror att du har rätt också. Det är dags för en period av vila och rekreation nu! Ska försöka att planera in det efter nästa vecka!
"Schemalägga" det!!!
Kram!

Ozzy

30 juni 2007 18:58

Man kanske till och med kan ha riven mörk choklad på mackan?

http://clownozzy.blogspot.com

Lady Stalker

30 juni 2007 19:20

Skickar mina varmaste tröstekramar. Jag förstår dig verkligen: en flytt med nystart tar på krafterna. Jag vet jag talar om! Samtidigt som man ska acklimatisera sig på det nya stället, vara trevlig och lära känna folk, ska man se till att barnen har det bra, komma i ordning och DESSUTOM sköta alla vardagsrutiner som minsann inte lyser med sin frånvaro bara för att man just har flyttat ... Inte konstigt att saker hamnar i ofas.

Det lättar! Vi har nu bott nästan ett år på nya stället och stormtrivs. Det tar sig på alla områden, men man får skynda långsamt.

Hoppas du får en skön helg!

http://ladystalker.bloggsite.se

maloppa

1 juli 2007 22:15

Himmel va bra analyserat! Precis så där känner jag mig oxå emellanåt, boende i ingenmansland där jag försöker skapa mig ett eget liv och en egen identitet. Ibland känner jag att jag lyckats ganska bra och ibland ramlar jag igenom precis som du och undrar varför livet blev så här. Då sätter jag mig ner och funderar på om livet verkligen skulle vara bättre om jag bott kvar och svaret är klockrent - nej.
På något vis är det enda man kan ta för givet sig själv. Varken hus, barn, man, släkt eller vänner kan man ta för givet. Allt kan ryckas ifrån en på olika sätt och jag försöker tänka på att hitta lyckan i mig själv istället för att söka den utanför mig. Jag inbillar mig att om jag är lycklig med mig själv blir jag en bra mamma, fru, syster, dotter, väninna mm.
Livet är inte lätt och definitivt ingen färd på en rak landsväg, snarare en berg och dalbana. När du åker i utförsbacken ångrar du att du någonsin satte dig i vagnen men när du kommer ner ger det dig en härlig känsla av att ha klarat av något nytt och du ser fram emot nästa åktur.
Oj va filosofisk jag blev, vill bara att du ska veta att du inte är ensam i världen om att känna så här och skickar dig en stor kram genom cyberrymden. Kraaaaaam!

http://maloppas.tradgardsblogg.se

Persilja

1 juli 2007 23:07

Lady Stalker: Jag tror dig! Det kommer att bli SÅ bra!
Herregud, jag är så otålig av mig! Det vore ju eg. konstigt om ingen reaktion kommit. Tack för bra peptalk!

Maloppa: Tack för den långa kommentaren. Det känns faktiskt jätteskönt att veta att det drabbar fler dessa känslor av vanmakt och leda och depp. Att inte ens trädgården kan göra en glad-att det nästan snuddar vid meningslöshetskänslor alltihopa-det är läskiga känslor. Men ack så sant att man endast kan bli lycklig av sig själv. Det är ju den enda vägen att gå. Alla människor är ensamma-i grund och botten. Det är en svår konst att balansera på livets pinne men det är spännande. Och när man ramlar får man klättra igen. Och nå högre och högre. För att slinta och rulla tillbaka ibland. Det är så det är. Bara att acceptera. Och lära sig leva med.

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...