Alla inlägg den 29 juni 2007

Av Persilja - 29 juni 2007 08:37

Drömmar. Jag tror de har en funktion. Att bearbeta och ibland att vägleda och som jag så tydligt upplevde nu, för att förklara saker.

När jag vaknade fick jag en insikt som verkligen förklarade en massa saker för mig.

Jag drömde att jag var i New York med släkt och familj och jag tog en promenad ensam på Manhattan.

Gick runt och njöt av allt jag såg, sorglöst flanerande. Plötsligt insåg jag att jag var vilse. Hade ingen aning om var jag var.

Men så mötte jag en guidad grupp som var svenskar och ber om hjälp. Då inser jag att jag har ingen aning om vilket hotell vi bor på, inte adress eller namn eller nånting. Jag har bara följt med, inte tagit in viktiga fakta. Det är i princip omöjligt att hitta mitt resesällskap.

Sen får jag lite svårt att andas och börjar glömma vad jag heter och mobilnumret till min man är totalt borta ur huvudet och så börjat allt bli så där lite läskigt och svårt och oöverstigligt som det kan bli i madrömmar.

När jag vaknade tyckte jag att drömmen sa något till mig!


Det är precis detta jag känner i min verklighet idag!

Vilsenhet!

Jag känner så starkt att jag inte hör hemma någonstans!

Jag har så lång tid levt i ett vakuum i Kiruna, bott ett halvår i taget och inte acklimatiserat mig där för att vi skulle flytta tillbaka hela tiden. Vi visste aldrig att vi skulle bo där i drygt åtta år utan det var hela tiden ett nytt halvår i taget. Vi hängde i luften hela tiden och då lever man så. Startar inte upp något socialt liv att tala om. Går och väntar på uppbrottet.



Jag har levt utanför mina vänners liv så länge att de har hunnit skaffa ett annat liv eller levt vidare och min plats i deras liv har liksom försvunnit automatiskt. De finns kvar, men tiden har ju inte stått stilla och det kommer att ta tid och ork att ta sig tillbaka, om jag nu vill det...

Jag känner mig vilsen på jobbfronten. Mina arbetsuppgifter finns inte längre i och med flytten och även om jag njuter av att inte behöva jobba så har jag ju en oro över vad som komma skall, även om jag verkligen försöker låta bli att oroa mig över framtiden. Det är inte min stil egentligen. Allt löser sig, och det litar jag på. Men undermedvetet finns väl osäkerheten och vilsenheten där ändå.

Jag känner mig inte hemma i byn ännu, fattas bara annat efter en månad, och huset har jag inte hunnit bo in mig i.

Kände igårkväll, när jag städade ur radhuset ett vemod över att lämna det invanda huset och all energi och kärlek som vi lagt ner där. Det är ju naturligt att man känner så. Vi har ju ägt det huset sedan 1989.


Sen kännner jag mig väldigt långt från min man just nu. Vi är inte på samma våglängd alls! Jag saknar honom men når honom liksom inte. Vi bara bråkar hela tiden.


Och så känner jag att jag inte hunnit med mina barn ett endaste skvatt här under flyttkarusellen och det är väl det enda som jag vekrligen känner mig hemma i, rollen som fyrabarnsmamma. Då blir jag vilsen och olycklig, när jag försummar dem!


Men jag känner väl även där att min roll får mindre och mindre betydelse. Och jag vet ju naturligtvis att jag måste finna ett liv utan dem vad det lider. De är ju bara till låns.

Jag vet, Kaffeflickan, dagtäta rum! Inte skena iväg och se problem som kommer utan ta en dag i taget för att kunna lösa problemen som dyker upp ett i taget.

Inte se bakåt heller och fundera i gammalt utan verkligen ta en dag i taget. Jag försöker!

Jag ska försöka!

Anna Stilla är en slags måttstock för mig. Där hon är, åtminstone den hon är som jag ser, alltså den Anna jag projicerat på henne, dit vill jag nå.

Att finna den harmonin och enkelheten som hon funnit. (Jag vet att du också har dina tunga dagar Anna och funderingar och så vidare, men den frid jag känner när jag läser din blogg, det är lite grann ett mål för mig...)

Jag längtar efter den harmonin.


Så detta var vad min dröm väckte hos mig.

En förståelse för vad det är som pågår i mitt psyke.

Jag är nyinflyttad. VI är nyinflyttade. Vi behöver tid.

Det kommer, den där känslan av att höra till.

Och man måste ge det tid.

Jag oroar mig ju dessutom för mina fyra barn och vill att de också ska känna sig hemma i världen så min vilsenhet är ju femfaldig.


Jag ska nu inte grubbla vidare på min oro och olust utan ta till mig det kloka som drömmen och mycket som ni bloggvänner sagt i kommentarer till mig. Det är naturligt att känna så här. Det ska snurra lite nu.

Hemkänslan kommer.

Tillhörighetskänslan kommer.

Och orken komme nog tillbaka!

Det är bara att ge det tid.

Och att inte se bakåt för mycket och inte alls oroa sig för framtiden.

Nu är det sommar.

Nu tar jag en dag i taget.

Klarar varje moment för sig och gnetar vidare. Så blir det nog bra med tiden.





Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5 6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29
30
<<< Juni 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se