Ni vet väl att vi i Norrbotten har midnattssol!?

Mer eller mindre. På min förra bostadsort hade vi mer! Mer än 50 dagar med sol om natten.

Här är de färre men likväl magiska!

Nyss, ca tjugo minuter före midnatt tog jag några vackra bilder när ljuset liksom kom underifrån men ändå lyser trots den sena timmen. Min tvättmålning blev ovanligt fin idag!

Bara glödande färger till den glödande himlen.Vacker tavla inte sant? 

Och se vad som slagit ut i trädgården idag! Min första ros som jag planterat själv! Lycka!

Det är en alldeles vanlig Hansaros som nog är ganska vanlig runtom i trädgårdar och parker, åtminstone häruppe,men likväl vacker!  

Och så dotterns foto!

Hon fotar OFTA liknande motiv, vad månde bliva?

Humor har hon så det räcker iallafall. Säj prutt och hon skrattar på sig.

Hon fick en självuppblåsande pruttkudde i födelsedagspresent och det blev förstås favoritgrejen. På släktkalaset blev det mycket fisande vid kalasbordet. Så fort någon reste sig upp sprang hon dit och stoppade pruttkudden under deras rumpor. Helt omärkligt och alla  blev lika förskräckta varje gång. Det var skoj! Särskilt som hon ärvt prutthumorn efter min  mamma som fnissade i kapp med dottern. Eller fnissade var för svagt-storknade av skratt är en mer rätt beskrivning.

Här kommer bildbeviset på att alla barn var så duktiga:

Elvaåringen putsar så fint!

Och sexsjuåringen är så bra på att torka!

Åttaåringen skurar garderober som om han aldrig gjort annat:

Och till och med min lille (170 cm långe) tolvåring, som annars är mer Kronblomtypen som ligger på soffan helst, putsade en massa fönster med betyg VG.

Och jag har haft gratis styrketräning i flera dagar. Nu igen. För någon månad sen var det 230 kartonger som jag lyfte men dessa dagar har det varit några färre! Haha! Armbryterskan från Ensamheten; släng dig i väggen nu kommer Fyrabarnsmamman från Ingenstans och slår dig med hästlängder! Oj, oj, oj, vad stark jag faktiskt blivit! Min svärfar tappade hakan när jag lyfte ett släp som fastnat i marken. Min man bad svärfar om hjälp men jag sa jag kan prova och så lyfte jag och rackarns-jag har fått fina starka muskler!

Men usch, nu börjar det lukta lite skryt här! För att dämpa eventuell odör kan jag meddela att magen är lös som en stor jäst bulldeg och låren är gropiga och dallrar när jag joggar. Det upplyste min ene son mig så vänligt om häromdagen.

-Mamma! Dina lår dallrar inte lika mycket som hon där; och så pekade han på en som sprang och hade daller...

-Men dom dallrar!??? undrade jag.

-JöööööhahaAAAAAA! säger han med självklart tonläge!

NU är jag inte down längre! Hurra! Man får va gla´så länge det håller i sig! Jag var riktigt i botten i förmiddags -fick hysteriska ilskefnatt mot barnen och diverse spel som jag nu skäms för. Man är verkligen ingen bra mamma när man  mår dåligt och är trött.

Men faktiskt hjälpte era kommentarer mig att vända skutan rätt! Den mentala! Åtminstone för idag! Jag tog till mig det ni sa och den energi ni sände och det är verkligen makalöst  hur stor nytta det kan göra att få ur sig lite av dessa negativa känslor. Det hjälper faktiskt att tala/skriva om det!!!

När jag kört fram och tillbaka många vändor med sopor och skräp och wellpapp och glas och metall och fan och hans moster och sen skulle återvända till radhuset för att städa tänkte jag: varför utnyttjar jag inte den resurs jag faktiskt har hemma-fyra perfekta städare! Jag höll tanken positiv-försökte bortse från att det kunde bli mer jobb än  hjälp och att de skulle kunna tjafsa mer än jobba ignorerade jag...

Så jag framställde det positivt: "Tänk vad mycket vi får gjort på en timme om vi är fem stycken istället för att jag ensam jobbar i fem timmar! Och så kan vi göra nåt skoj sen! "  

Så nu på eftermiddagen har vi jobbat fem stycken och putsat fönster, skurat duschkabin, skurat skåp och så vidare. Mycket har blivit gjort och det mesta blev klart godkänt. Efter två timmars jobb bjöd jag på glass och sen blev de lediga. Nu ska jag tillbaka och göra ett litet ryck och imorgon blir så sista rycket...

Varför slog mig inte tanken direkt???

Suck-ibland är man trööög!

Nu ska jag sova gott i natt och hoppas på en bra jobbdag imorgon.

Brorsan med döttrar får hjälpa till om vi inte är klara.

Iväg till kvällskiftet! 

Fy, många morgnar i rad har jag vaknat med en olustkänsla, en oro, en depp helt enkelt. Vad är det med mig??

Det känns så jobbigt att vara så här! Jag har ju rakt ingenting att deppa över egentligen. Och ändå känner jag mig bara trött och nere.

Det kanske är där skon klämmer, att jag är för trött. Att jag inte hunnit ladda batterierna och därför blir nere av det? Jag vet inte.

Men just nu får jag inte vila iallafall. Det är så typiskt att allt ska komma samtidigt.

Idag måste jag fortsätta med rensningen av radhuset. Igår jobbade jag med det hela dagen förutom två svängar hem för att laga mat till barnen. Maken är fortfarande på tjänsteresa. Jag tycker att jag plockar och tömmer och håller på hela tiden men att det ändå aldrig tar slut. Den känslan är stressande. Fast idag ser jag ett slut iallafall.

Imorgon kommer min bror med sina två tonårsdöttrar samt valp och vill ju se vårt hus för första gången. Och det är i kaos! Minst sagt. Hur ska jag hinna det? Barnen har städat lite sen jag röt till igår, men det är ändå rätt rörigt och framförallt ett tag innan man kan dammsuga. Nåja, brodern börjar med att sova hos mamma och pappa första natten, men han kommer ju förbi och kikar iallafall.

På torsdag måste radhuset vara klart, utskurat och helt tömt. Röda Korset kommer med en lastbil på torsdag förmiddag och sviker de nu då blir det kris! Tur vi har torsdag natt också!!!

På fredag ska så brorsan med familj sova hos oss och vovven ska få träna att vara med oss lite eftersom vi ska ta hand om den i fyra dagar nästa vecka.

På fredagen möts vi och köparna på banken för att skriva på papper och lämna över nycklar till ett nystädat tömt hus!

På lördag ska vi till Kiruna och gå på Kirunafestivalen.

Det är bestämt sen länge och ärligt talat är lusten till det noll men yngste sonen och äldste sonen längtar så det måste genomföras. Där bor vi på hotell en natt. På söndagen åker vi tillbaka och har då med oss kompis till äldste sonen som bor med oss en vecka.

Brorsan åker vidare till fjällen för fyra dagars fjälltur och då är vi alltså hundvakt till valpen Jack.

På måndag kommer syrran med familj (man och bebis) och hon har inte heller sett vårt hus och man vill ju så gärna visa det från sin bästa sida! (=städa-fixa-dona).

Sen blir det umgänge och diverse förberedelser inför dopet på lördag.

På torsdag kommer brorsan tillbaka från fjällen och bor då hos oss igen och då ska vi klämma in nåt slags firande för mamma som fyllde 70 i vintras.

På fredag kommer syrrans mans släkt upp med tåg och flyg och bil och på lördagen då är det dop. Efter dopet åker alla i karavan hit och intar dopfika. (Och kikar på vårt hus...)

På kvällen blir det grillkväll i mammas och pappas stuga.

På söndagen ska alla roas och vi skjutsar ut alla (totalt 25 st) till vår stuga i skärgården. (Som ju då helst också ska vara i presentabelt skick...)

Om nu vädret tillåter.

På måndag veckan därpå åker alla och just nu längtar jag så förfärligt efter det!!!

För jag är trött!!!

Vill helst sova en vecka, eller i allafall bara ha det vanliga vardagsslitet att pyssla med och inte allt detta extra!

Nåja, jag ska inte klaga, men jag tror att jag känner en slags inre press över allt som väntar och därför yttrar det sig i denna lätta "depression". Om man ens kan kalla det för det. Men jag har inte ofta känt sån här tomhet och meningslöshet när jag vaknar och det skrämmer mig lite. Det är inte likt mig! Jag brukar kunna klämma fram lite glädje och energi varje morgon...