Nu när det blivit läggdags snart och jag inte längre varken kan jaga cykeltjuvar eller packa kartonger (måste ta hänsyn till sovande barn) kan jag göra ett inlägg om insidan av Huset.

Det är verkligen inget märkvärdigt hus, riktigt skruttigt och inte skruttigt med asociationen gammalt och charmigt utan skruttigt typ 70-tal...

Här ser man från köket in i den intilliggande matsalen-vilket är att ta i; någon sal är det inte... (inte så snygg tapet-jag vet!)

MEN, det finns potential! Det är golv av trä och väggar av trä och innanför de moderna materialen finns det en timring och huset känns ärligt på något sätt. Det har en snäll och vänlig atmosfär.

Flummigt kanske en del tycker, men jag är en sån flummare som känner in huset. Jag känner om det känns vänligt och ärligt.

Atmosfären är sån. Jag känner att jag tycker om det.

Väggarna är tjocka och gedigna. (Kolla in dörröppningen i bilden ovan.) Under alla innertak döljer sig säkert vackra gamla trätak och även om vi inte kommer at plocka fram dem det första vi gör så känns det bra att veta att det förmodligen finns därunder.

Fönstrena är djupa och är såna gamla som går att öppna utåt. Det gillar jag. På vintern sätter man in extrarutor. Det gillar jag också!

På övervåningen ser man stockarna i taket och det finns flera gamla dörrar från när huset byggdes. Riktigt gamla spegeldörrar med gamla kammarlås.

Såna detaljer tycker jag om! (Nörd för gammalt som jag är.)

I alla rum är det fönster åt minst två håll, i en del åt tre håll. DET tycker jag särskilt mycket om! Det blir så fint ljus!!! Nedan ser man vardagsrummet med sina fula smutsiga tapeter och trista innertak.

Där är jag sugen att ta bort gipstaket, få högre i tak och förhoppningsvis ett fint trätak, och sätta upp någon ljus ren tapet. Den stora (fula) öppna spisen hoppas jag kunna snygga till (måla) alternativt knacka ner och mura om, men det är ju ett megajobb.

Jag lutar mer och mer åt att inte renovera så himla mycket.

Jag vill hinna med att leva i huset, ägna mig åt barnen, trädgården och eventuella husdjur.

Att lägga ner en massa tid på "kosmetika" för huset känns oviktigt. Det känns som att jag tycker så mycket om det ändå.

Så vi flyttar in och bor och njuter och så får vi se sen!

Så känns det nu.

Jag är tillbaka!

Mystiske mannen var inte hemma. Grannen som var hans hundvakt sa att han alltid kom hem mellan halv fem och fem, men nu har han inte kommit hem alls...

(Han kanske ligger mördad i källaren...DET vore väl en krydda som skulle hetta upp denna historia!)

Jag knackade på hårt,hårt och kände på handtaget, men det var låst. 

För er kiruneser som följer min jakt är det ett ljusgult hus på Adolf Hedinsvägen, där Lastarevägen korsar vägen. 

Inne på gården är det fullt med bråte överallt och uppe på den stora solverandan ligger det massor av djurben-ryggrader och annat, värsta skräckkabinettet.

Cykeln är en svart "dirtbike" med orange text över ramen där det står Hardy4. Den har ett blått styre med gula handtag. 

På min väg till huset där cykeln låg mötte jag några yngre tonårskillar som var ute och cyklade. Jag ropade fast dem och frågade om de sett en sån cykel någonstans.

Dessa killar brukar cykla omkring och se "farliga" ut. Sådär coola och blasé som bara unga människor kan se ut.

Men när jag pratade med dem och berättade historien och pekade ut huset så blev de så engaerade och snälla och alldeles vanliga och ville hjälpa till att söka cykeln.

De hade plötsligt sett en femtonårig pojke ta cykeln från gården.

Sant eller falskt?

Vet inte. Måste nog göra som på "Brottskod", skriva upp alla ledtrådar på en whiteboard och analysera dem och undersöka dem vidare för att till slut se ett mönster...

Men jag har inte tid med tjuvjakter!!!

Pojkarna, ynglingarna, jag mötte blev i allafall glatt engagerade i att leta cykeln. De skulle upp på stan och kolla in i alla portar där de brukar se cyklar.

Härligt med lite hjälp!!!

Förresten, whiteboard, vad är det för fel på bloggen?

Alltså, följande ledtrådar har jag:

-29 april ca kl 12 upptäcker vi att två cyklar är borta.

-30 april ringer jag från Luleå och polisanmäler stölden.

-30 april-2 maj iakttas cykeln vid det gula huset av flera olika personer.

-2 maj på eftermiddagen ser en granne att den större cykeln plötsligt är borta.

-2 maj ser tonårspojke cykeln plockas upp av okänd  ca 15-årig kille.

 - Samma tonårspojke har "hört" att cykeln ska finnas i någon trappuppgång uppe på stan.

Detta är de uppgifter som kommit in hittills.

Jag har också satt in en efterlysning på Kiruna.cc

Hoppas någon har sett något...

Jag har varit på tjuvjakt!

När 10-åringen kom hem från skolan berättade han att en tjej i hans klass hade sett hans cykel på någon annans gård.

Jag ringde genast tjejen och frågade om hon kunde visa vart hon sett cykeln.

Jag tog bilen och plockade upp tjejen och hennes kompis och fick gården utpekad för mig. Endast två gator bort från där vi bor!

Där hade båda tjejerna sett sonens cykel i flera dagar. De visste däremot inte om  att den blivit stulen förrän i morse när sonen berättade i skolan.

Nu var cykeln inte där längre MEN dotterns lilla cykel låg slängd därinne på tomten!

Hurra!

Mycket bestämt stegade jag in på gården och ringde på  dörren. Tyvärr var det ingen som öppnade.

Nu blev jag plötsligt osäker på om jag kunde gå in på deras gård och ta en cykel, även om jag visste att det var vår. Jag tog för säkerhets skull och ringde polisen och kollade hur jag skulle göra.

Blev kopplad till Luleå och fick där rådet att vänta medan han sökte en polispatrull.

Nu blev tjejerna i bilen alldeles lyckliga av all spänning som plötsligt befann sig i deras annars ganska stillsamma vardag. De satt och fnissade och byggde upp stämningen med alla möjliga scenarior.

Till saken hör att gården där cykleln låg är en lite annorlunda gård fylld med bråte av alla de slag och där ägaren brukar ha en tam ren inhägnad vissa år.  (Exotiskt eller hur alla sörlänningar?!!!) Nu ska ni ha klart för er att det betraktas som något unikt även i denna stad.

Det hör inte till vanligheterna att man har renar inne i stan. (Inte isbjörnar heller.)

 

Så kring denna gård kunde man lätt fantisera ihop de mest fascinerande historier om lik i källaren och stöldgods på verandan och mörka hemligheter i källaren och stulna cyklar i trädgården vilket flickorna i baksätet också gjorde.

Nu ska ni veta att det inte vimlar av polispatruller i denna stad. Visserligen har staden en polisstation och egna polisbilar vilket inte hör till självklarheterna i Norrbotten.

Men ingen polispatrull fanns i närheten. Skönt! Det skulle onekligen ha känts oerhört pinsamt att behöva poliseskort för att gå in på tomten och hämta dotterns cykel!

Jag fick tillsånd att gå in på gården och ta vår egen cykel i brist på poliser.

När jag gick från bilen sa jag till flickorna;

-Om jag blir indragen i huset måste ni ringa 112! Lova det! (Haha! Man måste ju bjuda på lite spänning i deras vardag!)

Deras ögon spärrades upp och båda fiskade upp mobilerna ur fickorna. Redo att ringa!

Sen gick jag in och tog vår cykel och hängde upp den på cykelhållaren utan minsta dramatik.

Tjejerna såg besvikna ut.

Sen körde jag dem till blå kiosken och bjöd på en glass.

Då såg de glada ut igen.

Klart de skulle ha hittelön!

Sonens cykel då?

Jo, jag fick leka lite detektiv, eller i allafall utredare, och fick då fram att cyklarna (båda) legat på tomten i flera dagar. I huset bor en man som inte har några barn så de grannar jag intervjuade hade alla undrat över cyklarna.

I min utredning kom jag fram till att cyklarna antagligen blivit stulna av några klåfingriga som sedan slängt in dem på denna stökiga tomt.

Där har de legat sen i söndags natt.

Men någon gång idag har sonens cykel försvunnit därifrån.

Vad som hänt med den kan jag bara spekulera i.

Jag ska senare åka ner till det huset igen och prata med mannen som bor där och höra om han vet något.

Så om ni inte ser några fler inlägg från mig på, låt oss säga 14 timmar, kan ni ju  ringa 112!

Tyvärr!

Turen var inte på vår sida denna gång. Det var två helt andra cyklar.

Nu ska jag fortsätta packa.

Antal packade kartonger: 45

 Och för er som följt räkningen kan jag bara meddela att jag hela tiden sagt fel : det är inte 240 kartonger totalt som vi fått utan 140. En jädra skillnad!!!

Jag ska fota stapeln eller högen med bara 45 stycken så ska ni få se vad mycket bara det ser ut!

Men nu får jag inte fastna här.

Nu går jag och packar!

Nå, gå då! 

Nyss ringde telefonen och avbröt mitt bokpackande (VARFÖR HAR VI SÅ MYCKET BÖCKER??? VARFÖR ÄR BÖCKER SÅ TUNGA???).

Det var farbror polisen som ringde och sa att han på väg till sitt jobb sett två cyklar som stod på en cykelväg längs vägen till hans jobb. Han hade sett dem för några dar sedan också och nu när han kom till sitt jobb hade han kollat anmälningarna och hittat oss.

Så om en kvart när maken kommer hem med arbetsbilen (som har ett lastflak) ska jag åka och se om det är våra cyklar.

Håll tummarna för att det är det!!!

Då vet jag minst två som blir överlyckliga!!!

Några bilder då som utlovat:

Växthuset sett nedanför huset; boningshuset skymtar bakom. (Man ser också cyklar och diverse bråta och en gammal merca till vänster...)

 Och så växthuset från insidan:

Vackra gamla fönster!!! Ljuvlig atmosfär, varmt och skönt och luktar gott, inte en gnutta fukt.

Och en insida till.

Mycket bråte kvar, men visst ser ni det jag ser???

POTENTIALEN!!!

En sida till: 

Härbret luktade inte en gnutta fukt (phuuuuu!!!). Bortser man från allt skräp de samlat där så ser man att det är en spännande byggnad. Troligtvis fruktansvärt gammal!!! (1700-tal? 1600-tal?) Måste forska!!! Låset är uråldrigt!!! 

Och så här ser vårt härbres fot ut:

Jag är en riktig NÖRD när det gäller gammalt. Ju gamlare och skruttigare desto bättre! (Det är därför jag gillar min gubbe-haha!!) Som för övrigt INTE fyllt 45 år ännu...

 Hrrm! Hrrm! 

NU ska jag visa lite mera bilder från igår.

Men först måste jag berätta om att jag är för snäll:

Jag är för snäll.

De som säljer huset ska skiljas. Hon flyttar till annat hus, han söker hus, bor i lägenhet nu tror jag. 

Det har varit en ganska smutsig historia med mycket elände så kvinnan har haft stort behov av att prata och jag har flera gånger suttit länge i telefonen och lyssnat på hennes elände när vi egentligen skulle tala om praktiska saker om huset.

Det har jag inget emot, behöver hon prata kan jag lyssna. Och säga något deltagande och förstående ibland. Helt okej.

Men nu har hon börjat "utnyttja" min snällhet och  spela på mina förstående känslor.

Till igår skulle ju huset vara tömt och urstädat som alltid vid bostadsbyten.

När man får nyckeln i handen ska ju allt vara klart.

Det står inskrivet i kontraktet dessutom.

Några dagar innan igår ringde hon och undrade om en massa saker som hon funderade på att lämna kvar.

Virke i virkesförrådet? Ja! barnen har byggmaterial!

Vävstol? Ja mamma får vävstol!

Trädgårdsmöbler? Ja, tack.

Garderober i garaget? Ja, det går bra.

Två gamla frysar? NEJ tack! Inga gamla skruttiga frysar!!! 

Två dieselmotorer? NEJ tack, de behöver vi nog inte. (till lådbilar kanske; nej tack!)

En gammal bastudörr? Nej tack...

Osv...

De hade hyrt en container, då när hon ringde, och jag bad henne humpa allt  i containern som inte var gammalt och hörde till huset typ innerdörrar och gamla fönster och så vidare.

Två dagar innan vi  åkte ner ringde hon och undrade hur noga hon behövde städa.

Jag sa att vi skulle bo där direkt utan att rusta så jag ville att hon städade som vid en vanlig flyttstädning.

-Måste jag putsa mellan fönstrena? (undrade hon).

-Nej, hoppa över det om du vill. (svarade snällmamman).

Måste jag städa... ?

Det slutade med att jag sa att alla skåp och köksutrymmen måste skuras och alla avlopp rengöras och så lite vanlig städning så att vi kunde flytta in.  (Suck!)

(MESmamma!) 

På banken igår innan vi får nyckeln säger hon att hon inte hunnit putsa fönstrena på övervåningen.

Själv är jag i sjunde himlen efter nyckelöverlämnandet så jag säger generöst:  "äh! det gör inget"  och pekar på mannen och säger "han är bra på fönster haha" (vilket är sant men helt irrelevant i sammanhanget.) 

Nåja, jag mår inte dåligt av att det saknas lite fönsterputsning. Snart är fönstren ändå fulla med fingeravtryck. (Megamesmamman.)

 Sen säger hon att de inte är klara med tömningen av förråd så hon vill behålla en nyckel. 

Jag säger återigen genreöst:  "Äh, det hinner ni ju göra innan vi kommer ner den 11/5".  (Superdumsnällfjantmamman.)

När vi kommer till huset och glatt inspekterat alla underbara skrymslen och vrår inser vi, nyvaket liksom, att inga förråd är tömda.

Alla förråd är fyllda till bredden, liksom härbre, garage och växthus.

På tomten står två bilar, flera dieselmotorer, och en massa annat bråte som inte hör till huset...till och med en stor traktor.

Jag ringer henne och frågar något i ett annat ärende och säger sen att jag ser att de har mycket kvar att hämta och köra bort. (Idiotmamman.)

Då börjar hon slingra in sig i olika förklaringar om sin utsatthet och sitt tunga jobb och hur trött hon är efter allt strul med skilsmässan och hur tunga sakerna är och att hon inte mäktar med!

Jag, mitt korkade dumma nöt, tycker synd om henne, för jag förstår precis hur jobbigt det är att flytta och tömma ett hus (jag är precis mitt upp i det själv!) och säger något deltagande varpå hela samtalet kommer att handla om hennes elände och när vi avslutar samtalet har jag ingen aning om hon har sagt att det ska tömmas under veckan eller vad...

Jag minns att jag frågade om frysarna och det var då hon pratade som mest om att inte mäkta med...

Vad som händer om hon inte mäktar med är ju att hon överlåter allt arbete med hennes bråte på oss som tvingas hyra släp eller container (-rar?) och frakta bort allt de lämnat...

i kontraktet står att man får sälja eller slänga deras grejer om det är kvarlämnat. SÅ djävla cyniskt att lämna det tunga skrotet åt oss!!!!

Det är ju ARBETET de slipper undan.

GRRRR!!!

Nu har de tio dagar på sig.

Tror ni de mäktar med???

Jag tänker ringa mäklaren i morgon och berätta hur det ser ut och se till att han, som hon inte kan dupera, kan sätta en blåslampa i röven på dem.

Han får väl hota med att det kommer att kosta dem pengar-det brukar vara det enda som hjälper... 

Jag vet att jag är snäll. Det tänker jag inte sluta med för det är en bra livsstrategi för mig i det stora hela. (Jag tycker inte om att vara dum.)

Men att vara dumsnäll mår ju ingen bra av.

Så jag tycker visserligen synd om henne, men jag tänker inte låta henne utnyttja den känslan hos mig.

Jag tänker se till att mäklaren fullföljer sitt jobb, det vill säga ser till att affären blir avslutad, det har han faktiskt fått betalt för. (BRA betalt dessutom.)

Jag tänker inte ta flera samtal från denna kvinna utan låta min mer normalt snällbegåvade man ta de samtalen.

Jag blir ARG och inte så snäll när någon utnyttjar snällhet.

För DET är långt ifrån snällt och förtjänar osnällhet! 

Och nu får inte bilderna visas i samma inlägg som detta för då smutsas de ner!

Så bilder kommer snart... 

Senaste året har jag gått från sjuelvasovare till uppmedtuppentant!

Fan! DET är verkligen käringtecken nummer ett!

För mig!

 Så länge barnen inte väckt mig på helger och lov har jag snusat lika länge som de. (Och snabbt har jag uppfostrat dem till att sova länge!) Men sen nåt år tillbaka vaknar jag kring sex-halv sju alldeles frivilligt!!!  Och stiger ofta upp!!!

Visserligen sätter jag mig rätt snabbt vid datorn.

Jag ställer mig i allafall inte och bakar kanelbullar eller vattnar blommor eller dammar mattor eller värsta tecknet av alla: hänger ut sängkläderna på vädring i den friska morgonluften... 

De som gör det senare; tror ni inte att de gör det bara för att visa grannarna att "SE här bor minsann ingen sjusovare som slösar bort dygnet på att sova!!!" ? 

Det tror jag!

Men att jag vaknar beror på (ännu ett ålderstecken?) att jag har värk i en arm. Eller i en armbåge. Jag har en så kallad tennisarmbåge. (Obs! Ingen musarm haha!...ännu...) Den fick jag förra sommaren när jag spettade alltför tunga stenar ur rullstensåsen den stenrika marken som utgör vår trädgård i stugan. Det går inte att sätta ner spaden i jorden utan att det låter "klang!". Så innan man kan sätta ner spaden i jorden måste man ta ett järnspett och försöka bända upp alla stenar man hittar...

Många stenar blev det (envis som synden frilade jag många kvadratmetrar) och  på köpet fick jag en arm som gör ont. 

Mest på morgonkvisten när jag legar på den i några timmar.

Jag har sen jag var liten alltid sovit på mage med ena armen under kudden och motsvarande ben uppdraget (framstupa sidoläge inom sjukvården?) och de vanorna går inte att rucka på.

(Jo, fyra graviditeter har jag tvingats ligga på sida...och ibland vaknat förskräckt för att jag lagt mig i sömnen  på mage och riskerat att krossa babyn.) (SIDOSPÅR!!!)

Var var jag?

Vad ville jag med detta inlägg?

Sprida kunskapen om mina sovvanor???

INTRESSANGT!!!! 

Just nu, i detta NU, är jag så glaad, hahaha vad glad jag är, att jag inte är 20 år och har varit ute och festat på Valborgmääsosafton. (INTE skadeglad!!!)

Jag är en sketen käring som stigit upp klockan halv sju och vars enda krämpa för tillfället är ont i en armbåge (och i en liten hälspricka och lite lite huvudvärk och en dov värk i ryggen om ni nu måste ha fullständig rapport) MEN jag sitter inte på baksidan av OKQ8 och vickar ångestfyllt fram och tillbaka och spyr upp hamburgaren jag inte borde ätit tillsammans med all den där boooooozen jag ännu mindre borde druckit...och jag ångrar igenting jag inte borde minnas. 

Men det gör någon annan.

Stackaren.

Ska jag gå till honom med en kudde, ett täcke och en hink som jag förmodligen kommer att göra till mina barn när de kommer hem i det tillståndet... 

Han börjar nog gråta då.

Så jag låter bli.